Det är oktober 1862, och vid hörnet av Broadway och Tenth Street i New York går folk uppför en trappa. Huset är Mathew Bradys galleri, den mest ansedda porträttateljén i staden, dit man brukar gå för att se fotografier av senatorer och skådespelerskor. Vid dörren hänger nu en liten skylt med tre ord. The Dead of Antietam.
Där inne står människor tätt och tysta och lutar sig över små fotografier. Några har förstoringsglas. Bilderna visar en sliten trägärdesgård längs en landsväg, ett vitt litet kapell bland träd och en sänkt väg där kropparna ligger i lager. Det är en månad sedan de dog. Med glaset går det att se ansiktsdragen, och det var just det som fick tidningen New York Times att undra hur det skulle vara att stå bredvid den kvinna som plötsligt kände igen sin man eller sin son.
Ingen hade sett något liknande. Kriget hade pågått i ett och ett halvt år, och de döda hade funnits i tidningarna som långa spalter med namn. Nu fanns de på Broadway, och de hade ansikten.
Två dagar efter
Slaget vid Antietam utkämpades den 17 september 1862 kring den lilla staden Sharpsburg i Maryland, vid floden Antietam Creek. Den konfedererade armén under Robert E. Lee hade gått in i nordstaterna för första gången, och nordstatsarmén under George B. McClellan mötte den där. Striderna pågick från gryningen till kvällen. När det var över hade omkring 23 000 man dödats, sårats eller försvunnit, och dagen räknas fortfarande som den blodigaste i amerikansk historia.
Två dagar senare, den 19 september, kom två män med en vagn till slagfältet. Den ene var Alexander Gardner, chef för Bradys ateljé i Washington. Den andre var hans assistent James F. Gibson. Vagnen var ett mörkrum på hjul, eftersom de arbetade med våtplåtar som måste gjutas, exponeras och framkallas inom ungefär en kvart, och de kunde alltså aldrig vara långt från den.
Begravningarna hade börjat men var långt ifrån klara. Längs landsvägen mot Hagerstown låg konfedererade soldater kvar där de fallit mot gärdesgården. Framför Dunkerkyrkan, ett vitkalkat kapell som tillhörde en tysk pietistisk församling, låg döda artillerister bredvid en ammunitionskärra. I den sänkta vägen som efter slaget fick namnet Bloody Lane låg kropparna så tätt att de täckte marken.
Gardner och Gibson arbetade i flera dagar. Hur många bilder de tog finns i olika uppgifter. National Park Service talar om ett nittiotal, varav ett sjuttiotal stereoskopiska, och andra källor nämner allt från sjuttio till minst nittiofem. Det står i alla fall klart att Antietam var det första slagfältet i USA som fotograferades innan de döda hade begravts.
Krig hade fotograferats tidigare. Roger Fenton var på Krim 1855 med sin vagn, men han visade inga döda, och i hans mest kända bild ligger bara kanonkulor på en väg. Under det amerikanska krigets första år hade fotograferna mest tagit bilder av läger, befästningar och soldater i uniform som stod still. Gardner var den förste som riktade kameran rakt mot det som blev kvar.
Mannen från Paisley
Alexander Gardner var 41 år och hade levt flera liv redan innan han blev fotograf. Han föddes 1821 i Paisley utanför Glasgow och gick i lära hos en juvelerare. Han var påverkad av socialisten Robert Owen, var med och köpte mark i Iowa för en kooperativ koloni och drev en tid tidningen Glasgow Sentinel. Fotografin upptäckte han på allvar vid världsutställningen i London 1851, där bland andra Brady visade sina porträtt.
År 1856 flyttade Gardner med familjen till USA och fick nästan omedelbart arbete hos Brady. Han kunde våtplåtstekniken bättre än de flesta, och 1858 fick han ansvaret för Bradys nya ateljé i Washington. När kriget kom blev han fotograf åt den militära topografiska tjänsten och knöts till McClellans stab, med kaptens titel som hedersbetygelse.
Namnet på kortet
Mathew Brady själv var inte vid Antietam. Han hade öppnat sin första daguerreotypiateljé i New York 1844 och byggt upp ett rykte som landets främste porträttfotograf, med bilder av presidenter och kändisar i sina salonger både i New York och Washington. När kriget bröt ut bestämde han sig för att dokumentera det och satsade enorma summor på utrustning, vagnar och fotografer. Själv var han alltmer en entreprenör. Synen hade försämrats i flera år, och det var hans anställda som reste ut.
Allt som kom tillbaka bar ändå hans namn. Det var praxis på Bradys ateljéer att bilderna stämplades som fotograferade av Brady, oavsett vem som stått vid kameran. När fotografierna från Antietam visades och såldes i oktober 1862 var det alltså Bradys bilder. Stereokorten gick att köpa för hemmabruk, enligt en uppgift för femtio cent styck, ungefär dubbelt så mycket som ett vanligt landskapskort, och de skulle tittas på i samma stereoskop som vyerna från Niagarafallen.
Solen som vittne
Den 20 oktober skrev New York Times om utställningen. Tidningen konstaterade att de som trängdes på Broadway antagligen brydde sig ganska lite om de döda vid Antietam, men att de skulle gå annorlunda om några blodiga kroppar lades ut på trottoaren. Brady hade inte gjort det, skrev tidningen, men han hade gjort något som låg mycket nära. Han hade fört hem krigets fruktansvärda verklighet till dem som aldrig behövde se den.
Skribenten fastnade för en tanke som återkommer i nästan allt som skrivits om fotografi sedan dess. Samma sol som stått över slagfältet och svällt de döda kropparna och fått dem att förlora sin mänskliga form, var den sol som tecknat av deras ansikten på glasplåten och gett dem evigt liv. Ljuset förstörde och bevarade samtidigt.
Bilderna nådde också längre än till Broadway, fast inte som fotografier. Det fanns ännu inget sätt att trycka ett fotografi i en tidning, det skulle dröja till 1880. I Harper’s Weekly den 18 oktober 1862 fanns i stället ett uppslag med gravyrer, utskurna i trä efter fotografierna och märkta som efter fotografier av Mr. M.B. Brady. Gardners och Gibsons namn fanns ingenstans.
Doktorn som letade efter sin son
En av dem som tittade på bilderna hade själv gått över slagfältet. Läkaren och författaren Oliver Wendell Holmes hade fått beskedet att hans son och namne var sårad vid Antietam, skjuten genom halsen, och rest söderut för att leta efter honom. Han hittade honom till slut på ett tåg i Hagerstown i Maryland, och skildrade resan i Atlantic Monthly i december 1862. Sonen överlevde och blev med tiden domare i USA:s högsta domstol.
Sommaren därpå skrev Holmes om Gardners bilder. Att se på dem var nästan som att besöka slagfältet igen, menade han, och alla känslor från de dagarna kom tillbaka. Den som ville veta vad krig var skulle titta på den här serien. Själv hade han lagt undan dem i en låda, som man begraver de döda, för att slippa se dem. Det är samma Holmes som samma år förklarade hur William Mumlers andefotografier gick till med dubbelexponering. Han litade på kameran, men inte på vem som helst som höll i den.
Brytningen
Antietam blev början på slutet för samarbetet mellan Gardner och Brady. Exakt varför de skildes åt är inte helt klarlagt. Missnöjet med att Brady tog åt sig äran brukar nämnas, och att McClellan, som Gardner stått nära, avsattes i november 1862 kan också ha spelat in. I maj 1863 öppnade Gardner tillsammans med sin bror James en egen ateljé i Washington, i hörnet av Seventh Street och D Street. Med sig tog han flera av Bradys bästa fotografer, bland dem Timothy O’Sullivan och James Gibson.
Från och med nu fick fotograferna sina namn på korten. Det var en av de saker som skilde hans ateljé från Bradys.
Gettysburg
Den 1 till 3 juli 1863 utkämpades slaget vid Gettysburg i Pennsylvania, det största under hela kriget. Gardner kom fram med O’Sullivan och Gibson den 5 juli, två dagar efter slaget precis som vid Antietam, medan många av de döda fortfarande låg ute.
Brady kom också, men nästan två veckor senare. Då var de flesta döda begravda, och hans team fotograferade i stället platserna där det viktigaste hade hänt, särskilt kring den skog där general John F. Reynolds stupat den första dagen. Brady själv står med på åtminstone sex av bilderna, ofta bakifrån, i mörk rock och ljus hatt. Om det var för att visa att han verkligen varit där, eller bara för att ge skala åt landskapet, får man gissa.
Gardners bilder från Gettysburg är något annat. De visar uppsvällda kroppar på fälten söder om staden, i regn och dimma. En av de mest kända, A Harvest of Death, är tagen av O’Sullivan i utkanten av Rose Woods. Gardner skrev senare att den förmedlade krigets tomma fasa och verklighet, i motsats till dess pompa, och att den borde kunna förhindra att något sådant hände igen.
Fyrtio yards i Devil’s Den
Söder om Gettysburg ligger Devil’s Den, ett virrvarr av stora stenblock vid foten av höjden Little Round Top. Där hade det stridits hårt den andra dagen, och här hittade Gardner och O’Sullivan en ung konfedererad soldat som låg på rygg på en sluttning, med ansiktet lätt vänt åt sidan och ett gevär bredvid sig.
De fotograferade honom där, med tre stereobilder från olika vinklar och en bild i stort format. Sedan gjorde de något som det skulle dröja nästan hundra år innan någon upptäckte. De flyttade honom.
Kroppen bars, troligen på en filt som syns i en av bilderna, omkring fyrtio yards, ungefär 37 meter, till en plats där två stenblock bildar en smal skreva som någon hade murat igen med en låg stenmur. Där lades han ner på rygg, med huvudet vänt mot kameran. Ett gevär ställdes mot muren. Allt tog enligt en uppskattning ungefär en timme. Fotograferna tog ytterligare två bilder, en stereobild och en i stort format, troligen den 6 juli eller möjligen dagen innan.
Geväret var ingen prickskyttes vapen. Det var ett vanligt infanterigevär, och samma gevär tycks dyka upp i flera av Gardners andra bilder från Gettysburg. Det var med stor sannolikhet fotografernas eget rekvisita.
Boken och berättelsen
Bilderna såldes först som lösa kort. År 1866 gav Gardner ut dem i bokform, Gardner’s Photographic Sketch Book of the War, i två band med hundra inklistrade originalkopior. Under varje bild stod namnet på den som tagit negativet och den som gjort kopian, och mittemot fanns en text som Gardner själv hade skrivit. Det var en hyllning till fotograferna som Brady aldrig gjort, och det var en av de första fotoböckerna om ett krig. Den sålde dåligt.
Båda bilderna av soldaten från Devil’s Den finns med, men inte som samma man. På plansch 40, A Sharpshooter’s Last Sleep, beskrivs en prickskytt som legat där han föll när kulan träffade honom, och texten handlar om prickskyttar i allmänhet, på båda sidor. På plansch 41, Home of a Rebel Sharpshooter, är han en upprorisk prickskytt som byggt sitt eget skydd mellan stenarna, träffats av ett granatsplitter i huvudet och lagt sig ner på sin filt för att vänta på döden.
Gardner slutade inte där. Han skrev att fotografen återvände till platsen i november 1863, när den nya soldatkyrkogården invigdes och Lincoln höll sitt tal i Gettysburg, och att geväret då stod kvar mot klippan, rostigt efter höstens oväder, och att skelettet låg orört i den förmultnade uniformen. Ingen hade begravt honom, skrev Gardner, och ingen visste vem han var.
Det är svårt att tro på. Gettysburg vimlade av begravningslag under sommaren och av souvenirjägare under hösten, och ett gevär hade knappast fått stå kvar i fyra månader. Det mesta tyder på att Gardner skrev en berättelse som passade bilden han själv hade arrangerat.
Han gjorde samma sak åt andra hållet. Plansch 37 i boken heter Field Where General Reynolds Fell och visar döda nordstatssoldater som ligger som om de somnat mitt i en bön. Bilden är tagen flera kilometer från den plats där Reynolds föll, och kropparna är desamma som i A Harvest of Death, fotograferade från andra hållet. Där beskrev Gardner dem i stället som rebeller som betalat för sitt förräderi med livet och begravts av främlingar i ett främmande land. Samma döda var nordstatare på en sida och sydstatare på nästa.
Hundra år senare
I nästan ett sekel tittade man på bilden från Devil’s Den utan att se något konstigt. Den trycktes i böcker och på affischer som en av de mest gripande bilderna från kriget, en ensam ung man som dött i sitt eget lilla fort.
År 1961 lade Frederic Ray, konstnärlig ledare på tidskriften Civil War Times, två av Gardners bilder bredvid varandra och såg att det var samma ansikte, samma uniform och samma kropp på två olika platser. Det var dock historikern William A. Frassanito som gjorde det fullständiga arbetet. I sin bok Gettysburg: A Journey in Time från 1975 gick han till de exakta platserna med Gardners bilder i handen, fotograferade dem på nytt och jämförde stenarna. Han identifierade alla sex bilderna av soldaten, rekonstruerade i vilken ordning de tagits och visade hur kroppen hade flyttats. Senare reviderade han avståndet till 72 yards, omkring 66 meter. Tre år senare kom en motsvarande bok om bilderna från Antietam.
Vem soldaten var vet ingen säkert. En familj hävdade 1911 att det var deras son Andrew Hoge, men hans regemente stred inte i närheten av Devil’s Den. Frassanito trodde att han tillhörde ett regemente från Texas eller Georgia, och en historiker vid National Park Service kom 2014 fram till att han troligen hörde till Henry L. Bennings brigad från Georgia. År 2018 föreslog forskaren Scott Fink att det var John Rutherford Ash, 25 år, menig i andra Georgiaregementet, bland annat utifrån ansiktet och en möjlig siffra på ryggsäcken. Det är fortfarande en hypotes.
Kameran som vittne
Det är lätt att se Antietam och Gettysburg som varandras motsatser. Den första gången kom kameran till slagfältet och visade det som låg där, och New York fick se krigets döda med egna ögon. Den andra gången hade fotografen lärt sig vad bilderna gjorde med människor, och han började hjälpa dem på traven.
Men det är samma man, och de två sakerna hör ihop. Efter Antietam visste Gardner vad bilderna gjorde med publiken. Han förstod att en enskild död, med ansiktet vänt mot betraktaren, berörde mer än en rad av kroppar längs en gärdesgård. Han gjorde det som målare alltid hade gjort med slagfält och som fotografer skulle fortsätta göra, han komponerade. Det som skilde honom från en målare var att publiken trodde att kameran inte kunde det.
Ingen av dem fick det särskilt bra. Gardner lämnade fotografin i början av 1870-talet och ägnade sig åt försäkringar. Han dog i Washington 1882. Brady hade lagt stora delar av sin förmögenhet på krigsbilderna och gick i konkurs efter kriget. Han dog utfattig på en fattigavdelning på ett sjukhus i New York 1896, och hans namn står fortfarande på bilder som andra tog.
Times skrev hösten 1862 att Brady inte hade burit kropparna och lagt dem på New Yorks gator, men nästan. Nio månader senare, bland stenblocken i Pennsylvania, bar hans tidigare anställde en kropp på riktigt. Han bar den inte till Broadway, bara fyrtio yards, till en plats där den skulle se bättre ut på bild.
Lämna ett svar