Tjugo meter under Paris gator tar dagsljuset slut. Den som på 1860-talet klev nerför spiraltrappan vid Barrière d’Enfer passerade en inskription över dörröppningen, en uppmaning att stanna, för här börjar dödens rike. Därinne, i före detta kalkstensbrott, låg kvarlevorna efter miljontals parisare staplade i väggar av lårben och kranier. Ingen sol hade någonsin nått hit. Inget fotografi borde ha varit möjligt här.
Ändå står där en man med kamera, stativ och kilometervis av kabel. Han heter Félix Nadar, han är redan berömd, och han har bestämt sig för att fotografera det som inte går att fotografera.
Mannen som aldrig kunde låta bli
Gaspard-Félix Tournachon föddes i Paris 1820 och hann vara medicinstudent, journalist och karikatyrtecknare innan han blev fotograf. Signaturen Nadar tog han med sig från tecknarkretsarna, och när han i mitten av 1850-talet öppnade porträttateljé blev den snabbt en av stadens mest eftersökta. Baudelaire, Sarah Bernhardt och George Sand satt framför hans kamera, och hans porträtt, enkla och psykologiskt skarpa mot tidens stela konventioner, hör fortfarande till 1800-talets främsta.
Men Nadar var aldrig nöjd med att göra det andra redan gjorde. År 1858 hissade han upp en kamera i en luftballong och tog historiens första flygfotografi, och 1863 lät han bygga jätteballongen Le Géant för att fortsätta fotografera Paris från ovan. När staden var erövrad uppifrån återstod bara en riktning. Neråt.
Ljus utan sol
Fotografin var vid den här tiden fullständigt beroende av solen. Ateljéerna byggdes med glastak, porträtt togs mitt på dagen, och när ljuset var dåligt fick kunderna gå hem. Nadar började i slutet av 1850-talet experimentera med elektriskt ljus i sin ateljé, driven av batterier av den typ kemisten Robert Bunsen konstruerat på 1840-talet, tunga celler av zink och kol i syrabad. Kopplade i serie kunde ett femtiotal sådana celler mata en båglampa, där strömmen fick hoppa mellan två kolstavar och brinna med ett bländande vitt sken. En sinnrik mekanism, regulatorn, höll avståndet mellan stavarna konstant medan de brann ner.
Skenet från ateljéfönstren om kvällarna fick folk på boulevarden att stanna till, och nyfikenheten drog kunder till studion. Våren 1859 demonstrerade Nadar tekniken offentligt, och i februari 1861 fick han patent på sitt system av lampor och reflektorer för fotografering i artificiellt ljus. Nu ägde han något ingen annan fotograf hade, ett eget bärbart solljus. Frågan var bara var det skulle göra störst nytta. Svaret låg under gatstenarna.
Sex miljoner döda
Katakomberna var i sig ett slags svar på en kris. I slutet av 1700-talet var Paris kyrkogårdar så överfulla att de hotade folkhälsan. Värst var Saints-Innocents mitt i staden, där marken bokstavligen svällde av lik. Från 1786 tömdes gravarna, och benen kördes nattetid i procession till de gamla stenbrotten söder om staden. Från 1810 lät gruvinspektören Héricart de Thury ordna kaoset till något som kunde besökas, prydliga fasader av lårben och kranier som dolde bråten bakom, minnesstenar, altaren och inskriptioner om dödens allvar. Kvarlevorna efter uppskattningsvis sex miljoner människor hamnade här nere.
Det var denna märkliga blandning av massgrav och arkitektur som Nadar steg ner i med sina batterier. Kampanjen brukar dateras till 1861, och enligt fotohistorikern Sylvie Aubenas rör det sig om en enda sammanhängande arbetsperiod på ungefär tre månader. En bevarad kopia har Nadar själv daterat till april 1862, så arbetet kan ha sträckt sig in på det året.
Arton minuter i mörkret
Arbetet var allt annat än elegant. Batterierna var för skrymmande för de trängsta gångarna, så ibland fick de stå kvar uppe på gatan medan kablar drogs ner genom schakten till platsen som skulle fotograferas. Ljuset var starkt men våtkollodiumplåtarna var långsamma, och varje exponering tog omkring arton minuter. Därtill kom allt det vanliga besväret med våtplåt i fält, plåtarna skulle prepareras, exponeras och framkallas medan de ännu var fuktiga, fast nu i fuktiga gångar bland kranier. En av assistenterna lär ha suckat att de höll på att åldras där nere.
Arton minuter är också förklaringen till människorna i bilderna. Ingen levande modell kan stå blickstilla så länge, så Nadar klädde ut dockor till arbetare och ställde dem vid benhögar och kärror, frusna mitt i en rörelse. Resultatet är bilder med en alldeles egen kuslighet, iscensatta och dokumentära på samma gång. På en av bilderna sitter en man till synes ledigt tillbakalutad bland benhögarna med en flaska bredvid sig, en scen som ofta beskrivits som Nadars eget självporträtt i katakomberna.
Vidare ner i kloakerna
Nadar var inte färdig med underjorden. Åren 1864 till 1865 tog han sin utrustning ner i Paris kloaker, som just då byggdes om i stor skala under ingenjören Eugène Belgrand, en del av Haussmanns väldiga omdaning av staden. Där katakombbilderna handlade om döden handlade kloakbilderna om det moderna: välvda tunnlar, rör och vagnar i ett system som samtiden såg som ett tekniskt underverk. Sammanlagt blev det närmare hundra bilder från katakomber och kloaker, det första fotografiska dokumentet över en storstads undersida.
Ljuset som blev kvar
Det Nadar bevisade i katakomberna var något större än de enskilda bilderna. Fotografin behövde inte längre solen. Kameran kunde bäras in i gruvor, grottor och rum där inget öga tidigare sett något alls, och bilden kunde skapas av ljus som människan själv tillverkat. Vägen därifrån leder vidare genom magnesiumljuset som slog igenom under 1860-talet, genom blixtpulvret som lät Jacob Riis fotografera New Yorks mörkaste bakgårdar på 1880-talet, och ända fram till blixten i varje modern kamera och mobiltelefon.
För katakomberna själva blev bilderna början på en förvandling. Det avskräckande dödsriket blev en sevärdhet, och nyfikna besökare sökte sig dit för att se det Nadars fotografier visat dem. Så är det fortfarande, i dag ringlar turistkön vid samma nedgång.
Nadar själv skrev om äventyret på ålderns höst, i minnesboken Quand j’étais photographe från 1900, där underjorden fick ett eget kapitel. Han beskrev världen under gatorna som ett oändligt arbetsfält, lika lockande som världen ovanför. Han dog 1910, nittio år gammal, som den som fotograferat Paris både från himlen och från dödsriket.
Lämna ett svar