År 2026 fyller fotografin 200 år. Inte officiellt, inte exakt, men tillräckligt nära för att vara en anledning att stanna upp och betrakta vad som hänt sedan Niépce för första gången lyckades fånga ett fotografi som inte bleknade.
Det här är mitt sätt att fira det. Hundra nedslag i fotografins historia, från Niépces tinnplåt till algoritmernas bildvärld. Hundra svenska fotografer som format en inhemsk tradition som förtjänar att lyftas fram. Och ett personligt försök att svara på frågan alla fotografer ställer sig: vad är det värt att bevara?
Om mig
Jag heter Nicklas Johansson. Jag har fotograferat sedan barnsben, om än med långa pauser och ojämnt engagemang. En Agfamatic i barnahand fick ge vika för framkallningskostnader och annat som fångade en liten pojkes intresse. Kameran dök upp igen vid studenten, försvann och återkom, i ett mönster som nog är bekant för många.
Det var inte förrän 2016, när jag skaffade min första systemkamera, och framförallt när jag gick min första fotokurs året därpå, som fotograferandet gick från något kul till en passion. Med sina toppar och dalar, men en passion.
Till vardags är jag ordförande i Lekebergs Fotoförening och dessutom medlem i FK Zoom och Göteborgs Gatufotoförening.
Hur projektet uppstod
En dag googlade jag ”hur många dagar är det kvar av året.” Svaret var 202.
I Lekebergs Fotoförening hade vi länge pratat om fotografins 200-årsjubileum. Plötsligt satt siffrorna bredvid varandra i huvudet. 200 år. 202 dagar. Det klickade.
Instagramkontot @fotografering.nu hade funnits ett tag men använts sparsamt. Det var den naturliga startpunkten. Men ju mer jag tänkte, desto mer kändes det för litet. Fotografering.nu, en domän som legat utan innehåll i flera år, fick nytt liv. En sajt skapades och en plan för 200 dagar sattes ihop.
Urvalet
Hundra nedslag i fotografins historia växte fram genom efterforskning, litteratur och AI-hjälp. Materialet växte snabbt och listan behövde rensas snarare än fyllas på. Det är ett subjektivt urval, inte en kanon.
De hundra svenska fotograferna plockades fram ur minnet, mina fotoböcker, utställningar jag besökt och vad jag hittat på Instagram. Det är min lista, inte en lista över de viktigaste. Skillnaden är betydelsefull.
Varför?
Det ärliga svaret är att projektet till stor del handlar om att få ut något ur mig. En kärlek till ett medium, en nyfikenhet på dess historia och ett behov av att sätta ord på varför en bild ibland stannar kvar när allt annat glöms. Om det ger dig som besökare något på vägen, tar jag gärna det.