Jag har fått frågan och den är berättigad: hur kommer det sig att ett projekt om fotografins historia ibland visar bilder som aldrig gått genom en kamera?
Det enklaste svaret är tid. Jag hade två dagar på mig. Idén dök upp, jag räknade ut hur många dagar som var kvar på året, och det råkade stämma nästan på pricken med fotografins jubileum. Då ville jag inte vänta. Två dagar från tanke till start ger inte mycket utrymme att beställa illustrationer eller leta rätt på rättigheter i lugn och ro. Ibland behövde jag en bild, och jag behövde den samma kväll.
Kameran först
Helst använder jag bilder tagna med en kamera. Det är ju det som hela det här handlar om. Finns det ett fotografi som passar, eget eller med tydliga rättigheter, så är det självklart det jag väljer.
Men ibland finns ingen sådan bild. Motivet kan vara för gammalt, eller så har jag helt enkelt inget eget som fungerar. Då är AI ett smidigt verktyg, och jag tänker inte låtsas något annat. Det sparar tid, och tid är ungefär det enda jag är kort om i det här projektet.
Så märks de
Varje AI-genererad bild är märkt med orden AI-genererad bild. Ingen bild ska behöva granskas för att man ska förstå vad den är.
Skulle jag ha missat en någonstans, hör av dig så rättar jag det.
Spänningen får finnas
Det finns en uppenbar krock i alltihop. Ett projekt som firar två hundra år av fotografi, och som samtidigt lutar sig mot bilder en maskin har hittat på. Jag har vänt och vridit på den tanken, och jag landar i att jag hellre är öppen med hur det ligger till.
En AI-bild är inget fotografi, och jag vill inte att den ska tas för ett. Men som ett tydligt märkt hjälpmedel tycker jag att den får vara med. Fotografiet sågs länge inte som riktig konst, och den digitala kameran möttes med skepsis. Nu är det AI vi tittar misstänksamt på. Jag vet inte var AI-bilden hamnar till slut. Just nu använder jag den för att hinna, och det säger jag rakt ut.
Lämna ett svar