Någonstans i Egypten mellan 1856 och 1860 stod Francis Frith i sitt mörkrumstält och hällde kollodium på en glasskiva. Temperaturen därinne låg omkring fyrtiotre grader. Vätskan kokade när den nådde glaset, och han fick den aldrig att lägga sig jämnt. Utanför väntade flugorna och sanden, och varje korn som satte sig på den våta ytan blev ett hål i den färdiga bilden.
Frith hade tre kameror med sig, den största för plåtar om ungefär fyrtio gånger femtio centimeter, och en specialbyggd kärra av korgvide för att få dem framåt. Han hade också hela sitt kemiska laboratorium, eftersom han var tvungen att ha det. Tältet var inte en bekvämlighet. Det var en förutsättning.
Det som styrde allt var en kvart. Så länge, ungefär, höll en våtplåt sig användbar. Den skulle gjutas, sensibiliseras, exponeras och framkallas medan kollodiet ännu var fuktigt, och när det torkat var plåten obrukbar. Fotografen kunde alltså aldrig vara längre från sitt mörkrum än att han hann tillbaka.
Ett drygt decennium efter Friths egyptiska somrar skrev en engelsk läkare med dålig hälsa ett par sidor i en facktidskrift, och den kvarten upphörde att gälla.
Mörkrummet som måste med
Frederick Scott Archers våtkollodium från 1851 var på de flesta sätt en välsignelse. Det gav skarpa glasnegativ som gick att kopiera i obegränsat antal, det var snabbare än allt som funnits före, och det var patentfritt. Under tjugo år var det i praktiken det enda som gällde.
Priset var rörligheten. Vill man förstå vad det betydde i praktiken räcker det att se vad fotograferna släpade med sig. Roger Fenton tog med ett ombyggt vinhandlarekipage till Krim 1855 och hade det som mörkrum genom hela kriget. Timothy O’Sullivan drog en ambulansvagn med mulor framför genom sanddynerna i Carson Desert 1867. Frith hade sin korgvidevagn i Egypten.
Och i Sverige gick ett sällskap uppför Lule älv sommaren 1868 med en kamera, ett antal glasplåtar och ett litet tält som restes varje gång en bild skulle tas. Lotten von Düben fotograferade samer och fjäll åt sin makes forskning, och utrustningen var så tung att antalet bärare ibland uppgick till ett tiotal. Hon var ute igen sommaren 1871, samma sommar som Maddox skrev sin artikel, och hon fick aldrig veta att det höll på att ta slut.
Torra plåtar fanns förvisso. Jean-Marie Taupenot hade 1855 lagt äggvita ovanpå kollodiet och fått en plåt som gick att förvara, och från 1867 sålde Sayce och Bolton plåtar med kollodiumbromid. Men alla hade samma brist. De var långsammare än våtplåten, ofta betydligt långsammare, och den som valde bekvämlighet betalade i exponeringstid. För en ateljéfotograf med betalande kunder var det ingen affär.
Läkaren som inte tålde etern
Richard Leach Maddox föddes den fjärde augusti 1816 i Bath, i en familj som handlade med te. Han utbildade sig till läkare, praktiserade en tid i Konstantinopel, där han 1849 gifte sig med Amelia Ford, och bodde därefter på skilda håll i Europa innan han slog sig ner i England.
Vid sidan av medicinen fotograferade han genom mikroskop. Fotomikrografi var ett av de områden där fotografiet redan hade bevisat sin nytta, och Maddox bilder användes i tidens fackmanualer. Han skrev också regelbundet i The British Journal of Photography under fyra decennier.
Problemet var kollodiet. Det görs av nitrocellulosa löst i eter och alkohol, och för att arbeta med våtplåt måste man andas den blandningen. I ett mörkrum, ofta i ett litet, ofta i timmar. Maddox hälsa hade aldrig varit stark, och etern gjorde honom sjuk. Den vanliga skildringen är att det var därför han började leta efter något annat, och den skildringen är rimlig, även om det är svårt att veta hur mycket av den han själv formulerat och hur mycket som tillkommit i efterhand.
Vad han sökte var alltså inte i första hand en snabbare plåt. Han sökte en plåt han kunde göra utan att bli dålig.
Åttonde september 1871
Det han prövade först var allt annat. Slemmiga växtämnen, som kvitten och linfrö. Stärkelse, som ris och tapioka. Ingenting av det höll silversalterna på plats på ett glas.
Sedan kom han på gelatin. Han kände materialet från mikroskoperingen, där det användes för att montera preparat, och han visste att det var genomskinligt, att det gick att smälta i värme och att det stelnade när det svalnade. I varm gelatinlösning blandade han kadmiumbromid och silvernitrat. Ur den reaktionen faller silverbromid ut, fint fördelat, och när blandningen breddes ut på glas och fick torka satt de ljuskänsliga kornen kvar i ett fast, klart skikt.
Gelatinet han slutligen använde var en handelsvara, Nelson’s Gelatine Granules. Det är en detalj som säger något om hela saken. Det som lade grunden för hundra år av fotografisk industri köptes över disk och var avsett för kök.
Beskrivningen publicerades i The British Journal of Photography den åttonde september 1871, i artonde årgången, på sidorna 422 och 423, under rubriken An Experiment with Gelatino-Bromide. Titelns ord är värda att lägga märke till. Ett experiment. Inte en metod, inte ett förfarande, inte en uppfinning.
Resultatet var enligt Maddox egen beskrivning fint tecknat, med en färg som växlade mellan bistert brunt och olivton, och med en yta som blev blank när den torkade. Han konstaterade också att det fungerade sämre utomhus, där gråskalan inte ville hänga med.
Det sista är den avgörande meningen i hela historien, och den brukar hoppas över. Maddox plåtar var långsamma. Långsammare än våtplåt. Han hade löst frågan om bindemedlet och ingenting alls om känsligheten, och han var för sjuk för att fortsätta.
Han tog inget patent.
Sju år då nästan ingenting hände
Om berättelsen vore prydlig skulle 1871 följas av 1872. Så gick det inte.
Vad som fanns var en publicerad idé som ingen ägde och som inte fungerade särskilt bra. Det tog ett par år innan någon ens gjorde affär av den. I augusti 1873 började John Burgess sälja färdigstrukna gelatinplåtar, de första man kunde köpa i stället för att göra själv. De var fortfarande okänsligare än våtplåt. Samma år visade J. Johnson att emulsionen blev bättre om man tvättade ur de nitrater som blev över efter reaktionen. Året därpå kom Richard Kennett med något han kallade pellicle, en torkad gelatinemulsion i fast form som köparen själv fick lösa upp och stryka ut.
Kennetts pellicle var känsligare än Burgess plåtar, och han visste inte varför. Svaret låg i att han torkade sin emulsion med värme, och att värmen gjorde något med den som ingen ännu hade formulerat.
Formuleringen kom den tjugonionde mars 1878, från en man vid namn Charles Harper Bennett.
Bennett och tålamodet
Bennetts upptäckt är en av de där som låter för enkla för att vara viktiga. Han lät emulsionen stå varm. Inte i minuter, utan i dagar.
Det som händer under tiden kallas mognad. Silverbromidkornen i gelatinet växer när blandningen hålls varm, små korn löses upp och fäller ut på större, och ett stort korn fångar mer ljus än ett litet. Ju varmare och ju längre, desto större korn och desto känsligare plåt. Priset är att kornigheten ökar, vilket är exakt samma avvägning som senare skulle stå tryckt på varje filmask i form av ett ISO-tal.
Effekten var inte marginell. Bennetts mognade plåtar krävde ungefär en tiondel av våtplåtens exponering. Ögonblicksbilder på tjugofemtedelen av en sekund blev möjliga. Sju års stiltje tog slut inom loppet av några månader.
Nu var det bråttom för alla. Frederick Wratten, som tillsammans med Henry Wainwright drivit handel med fotografiska förnödenheter i Croydon sedan omkring 1877, tog fram en metod för att tvätta emulsionen genom att pressa den i strängar, noodling, vilket gav den långt större yta och gjorde tvättningen effektiv. Wratten och Wainwright blev det första företaget i England som sålde färdiga plåtar i egentlig mening. Mawson och Swan i Newcastle kom efter, liksom Samuel Fry i Kingston upon Thames.
Fotografin hade skaffat sig en tillverkningsindustri, och den hade gjort det på ungefär ett år.
Fabriken tar över kemin
George Eastman i Rochester byggde 1879 en maskin som strök emulsion på glas, och 1881 grundade han Eastman Dry Plate Company. Där ligger den egentliga brytpunkten, tydligare än i något enskilt kemiskt framsteg.
Fram till gelatinplåten var varje fotograf också kemist. Man blandade sitt kollodium, man band sitt silverbad, man visste vad som fanns i det man arbetade med därför att man hade hällt i det själv. Efter gelatinplåten köpte man en ask. På asken stod ett nummer, och inuti fanns någon annans recept.
Det är svårt att överdriva hur stor den förändringen var, och den brukar inte räknas som en förlust. Men det var en. Kontrollen över materialet lämnade fotografens händer och kom aldrig tillbaka. I gengäld fick alla andra tillträde.
En bieffekt värd att nämna: gelatinemulsionen var till en början nästan bara blåkänslig. Röda och gula toner registrerades knappt, vilket är därför himlen är vit på så många bilder från åttiotalet. Hermann Wilhelm Vogel hade visat redan 1873 att färgämnen kunde vidga känsligheten, men det dröjde innan de ortokromatiska plåtarna slog igenom. Fotografin blev alltså snabbare först, och sanningsenlig i färgåtergivningen långt senare.
Vagnen som blev en vana
Det roligaste med tekniska omställningar är att de aldrig går så fort som tekniken tillåter.
Vagnarna rullade vidare i tiotals år efter att skälet till dem hade upphört. Delvis för att en vagn också är en skylt och ett kontor, delvis för att en yrkesman som byggt sin praktik kring en apparatur inte gärna gör sig av med den. Men den som byggde en ny sådan vagn efter 1880 gjorde det av vana, inte av nödvändighet.
Det som verkligen försvann var yrkesrollen. Under våtplåtens tid var operatören i fält en specialist, och en expedition som ville ha bilder fick ta med sig en person som kunde kemi. Den personen behövdes inte längre. Rollen krympte ihop till något var och en kunde fylla, vilket är precis vad man menar när man säger att en teknik demokratiseras. Det låter alltid trevligare än det kändes för den som blev av med jobbet.
Vad som gick att fotografera först nu
En tjugofemtedels sekund är för kort för att ett objektivlock ska räcka. Alltså behövdes slutare, och slutare byggdes. Kamerorna kunde krympa, eftersom plåtarna inte längre behövde vara stora för att kompensera för långa tider, och när kameran krympt gick den att hålla i handen.
Och när kameran gick att hålla i handen syntes plötsligt saker som ingen hade sett.
Ottomar Anschütz fotograferade storkar vid boet 1884, och kejsarmanövern samma år, med tider som ingen tidigare hade haft tillgång till. Djuren i hans bilder står i ställningar som konstnärer hade målat fel i århundraden. Några år senare byggde han vidare på samma arbete och konstruerade elektrotakyskopet, en apparat som visade seriebilderna i rörelse, och som står i direkt släktskap med filmen.
År 1888 kom Kodaks första kamera, en låda utan sökare och utan inställningar, laddad med hundra bilder, som köparen skickade tillbaka till fabriken för framkallning. Rullfilmen som satt i den var celluloid och inte glas, men emulsionen på den var gelatin med silverbromid i, och den var Maddox.
Mannen som inte tog patent
Under tiden gick det illa för honom.
Från 1886 bodde Maddox i Southampton, enligt en samtida beskrivning på ett mycket tillbakadraget sätt, sjuk och fattig. Runt honom hade det växt fram en industri som omsatte pengar i en storleksordning han själv aldrig såg röken av, byggd på en artikel han skrivit och gett bort.
År 1891 bildades en insamlingskommitté, Maddox Fund, som fick ihop femhundra pund plus en del ytterligare stöd. Han hade tilldelats John Scott-medaljen 1889, och 1901, året före sin död, fick han Royal Photographic Societys Progress Medal.
Den mening han oftast citeras på är denna: jag har bara varit den trampsten som andra tryggt satt sin fot på. Jag har inte lyckats spåra den till en primärkälla, den återges i fotohistoriska sammanhang utan hänvisning, och det är fullt möjligt att den är slipad på vägen. Men den stämmer med vad han faktiskt gjorde, vilket kanske är därför den överlevt.
Richard Leach Maddox dog i Southampton den elfte maj 1902, åttiofem år gammal. Vid det laget hade gelatinemulsionen varit fotografins standard i tjugo år.
Det som blev kvar
Gelatinet försvann aldrig. Varje svartvit film som exponerats sedan dess, varje färgnegativ, varje ark barytpapper i varje mörkrum, är silverkorn upphängda i gelatin. Det är samma ämne, ur samma sorts råvara, som en läkare i England rörde ihop i en skål för hundrafemtiofem år sedan därför att han inte tålde lukten av eter. Termen gelatin silver print står än i dag på museiväggarna.
Men det viktigaste Maddox gjorde var inte kemiskt. Det var att skilja två ögonblick från varandra.
Före 1871 var exponeringen och kemin samma händelse. Man kunde inte ta en bild utan att i samma stund ha ett mörkrum inom räckhåll, och därför bestämde mörkrummet vad som gick att fotografera, var och när och av vem. Efter gelatinplåten låg bilden och väntade i sitt skikt, opåverkad, tills någon hade tid. Timmar, veckor, ibland en hel vinter.
Den fördröjningen är hela den moderna fotografins förutsättning. Den är också, om man tänker efter, precis vad ett minneskort gör. Det håller en bild i vila tills den behandlas, och det gör det på ett sätt ingen behöver bära i en vagn.
Kvarten som styrde allt blev en kvart som inte spelade någon roll. Det stod inte i artikeln, och den som skrev den visste inte om det.
Lämna ett svar