Direkt från naturen

Den som köpte kvällstidningen The Daily Graphic i New York den där torsdagen fick en bunt sidor med sig hem. Långt in i bunten, nere till vänster, satt en liten bild av några kojor. Ruckel av bräder och plåt, en stängselstump. Motivet var så oglamoröst att det knappt gick att kalla nyhet.

Bildtexten var däremot märklig. Under kojorna stod att det handlade om en återgivning direkt från naturen.

Det var tidningens sätt att säga att ingen hade ritat bilden. Ingen xylograf hade suttit med sitt stickel och översatt ett fotografi till linjer och punkter. Det som låg på pappret var fotografiet självt, sönderdelat av ett raster och etsat i metall. Ingen dagstidning hade gjort riktigt så förut.

Tidningen som ville visa bilder

The Daily Graphic var ingen vanlig dagstidning. Den startades i New York den 4 mars 1873 av två kanadensiska gravörer, George-Édouard Desbarats och William Leggo, och var den första amerikanska dagstidningen som hade illustrationer varje dag. Formatet var litet och upplagan aldrig särskilt stor. Tidningen lades ned 1889, efter sexton år, och under de åren prövade den det mesta. Den var först i USA med att publicera en daglig väderkarta, från maj 1879, och fick tio dollar om dagen från staten för besväret.

Shantytown-bilden kom ut exakt sju år efter tidningens första nummer. Att experimentet hamnade just den dagen var knappast en slump.

Kojorna låg i utkanten av det som då var övre Fifth Avenue, i ett av de områden där New Yorks fattigaste bodde medan staden växte förbi dem. Källorna är inte helt eniga om läget, någon placerar bebyggelsen på East Side i stället, men vem som helst i staden visste vad ordet shantytown betydde.

Problemet hette gråskala

Ett tryckeri kan lägga färg på pappret eller inte lägga färg på pappret. Det finns inget mellanläge. Ett fotografi består av nästan ingenting annat än mellanlägen.

Under hela 1800-talet löstes motsättningen med människohand. Xylografen fick ett fotografi som förlaga, skar sedan bilden i ett hårt träslag och byggde upp tonerna med tunna linjer och punkter som ögat blandade samman på lämpligt avstånd. Det var skickligt hantverk och det tog tid. Det innebar också att varje tidningsbild passerade en tolkning. Xylografen kunde förstärka svaga partier och rädda en överexponerad himmel. Han kunde också lägga till moln som aldrig hade funnits.

Idén om ett raster var gammal redan 1880. William Henry Fox Talbot antydde i en patentskrivning från 1852 att man kunde lägga en fotografisk slöja eller ett nät mellan bilden och plåten. Under de decennier som följde prövade en lång rad människor varianter på samma tanke, i Europa och i Nordamerika. Ingen fick den att fungera i en dagstidningspress.

Vad rastret gjorde

Stephen Henry Horgan föddes 1854 i Norfolk i Virginia, började hos The Daily Graphic som fotograf och blev 1876 chef för tidningens processavdelning. Där satt han och läste in sig på gravyr och tryck, och där byggde han upp den avdelning som skulle framställa klichéerna.

Principen han fick att fungera går att beskriva i en mening. Ett glas med fint ritade linjer placeras mellan negativet och den ljuskänsliga metallplåten. Ljuset som passerar bryts upp i punkter som blir större där bilden är mörk och mindre där den är ljus. Plåten etsas, och kvar står ett mönster av svarta punkter i vitt som på avstånd ser ut som grått.

Ögat gör resten. Det är hela tricket, och det är fortfarande hela tricket.

Tidningen själv var påfallande försiktig i sin kommentar. Redaktionen skrev att metoden ännu inte var färdig, att man alltjämt experimenterade, men att man kände sig trygg i att försöken på sikt skulle leda till att bilder kunde tryckas regelbundet. Ingen rubrik, ingen stolthet. Bara en anteckning om att arbetet fortsatte.

En katalogpost hos Library of Congress placerar bilden nere till vänster på sidan 38 och anger den som en trägravyr. Så ny var tekniken att den kunde tas för precis det den var på väg att ersätta.

Fotografen som fotograferade andar

Bakom kameran stod Henry Jotham Newton, och han är en av de underligare figurerna i den här historien.

Newton föddes 1823 i Pennsylvania, sattes i lära hos ett par pianobyggare i Connecticut och var delägare i firman efter tre år. Han flyttade till New York, fortsatte i pianobranschen och drog sig tillbaka vid trettiofem års ålder. Placeringarna i New Yorks fastigheter var så väl valda att han dog som miljonär.

Rik och sysslolös ägnade han sig åt fotografi. Han inredde ett laboratorium hemma och arbetade under Charles A. Seely, som gav ut American Journal of Photography. Samtiden räknade honom som en av torrplåtens amerikanska pionjärer. Han var kassör i American Photographical Society och från 1867 ordförande i den fotografiska sektionen av American Institute i New York.

Han var också spiritist. Under de sista tjugo åren av sitt liv var han ordförande i den första spiritistiska föreningen i New York. Han byggde egna apparater för att avslöja bedrägerier vid seanser och satte dit flera medier, samtidigt som han förblev övertygad om att en del andefotografi var äkta och själv försökte åstadkomma sådan. När Teosofiska samfundet bildades i New York 1875 satt Newton med bland grundarna och fick uppdraget att skriva stadgar.

Den 23 december 1895 blev han överkörd av en spårvagn när han gick över Broadway mellan 22nd och 23rd Street i kvällsrusningen, på den plats som då kallades stadens farligaste.

Mannen som tog fotografiet i Shantytown trodde alltså att kameran kunde fotografera de döda. Det är svårt att inte tycka att det ligger något passande i det. Hela poängen med rastret var ju att bilden inte skulle ha passerat en människas hand, att den skulle komma direkt från naturen. Newton hade en betydligt vidare uppfattning om vad naturen innehöll.

Vem var först

Att kalla Shantytown-bilden den första är att gå in i ett bråk som pågått i mer än hundra år.

Den vanliga formuleringen i uppslagsverken är försiktig, och den håller: detta var första gången ett fotografi återgavs med hela sitt tonomfång i en dagstidning. Redan 1869 hade William Leggo tryckt ett porträtt av prins Arthur i Canadian Illustrated News med sin egen metod, leggotypi. Samma Leggo tryckte i december 1873 en bild av Steinway Hall i just The Daily Graphic, och flera bedömare menar att han producerade en rad rasterbilder i tidningen innan Horgan gav sig in i saken. Åtminstone en fackkälla hävdar att både Leggos och Horgans bilder framställdes fotolitografiskt, alltså inte alls med den metod Horgan senare blev känd för.

Horgan hade själv inga illusioner om saken. När han 1927 skrev om halvtonens ursprung i fackpressen räknade han upp en hel rad föregångare och anspråk. Där fanns Fox Talbot i England på 1850-talet och A. J. Berchtold i Frankrike strax efter. Där fanns Georg Meisenbach i Tyskland, som brukar få äran, och där fanns Leggo i Kanada. Han lämnade frågan öppen.

Det klokaste sättet att formulera det är kanske att bilden i The Daily Graphic hörde till de första rastrerade fotografierna i en dagstidning, och att den blev den som historien fastnade för.

Sjutton år till vardag

Det som hände 1880 var en demonstration, inte ett genombrott. Tekniken fanns, men den var långsam och krävde bra papper och en press som inte gick för fort.

Frederic Eugene Ives i Philadelphia patenterade 1881 den första metod som gick att sälja. Han bröt upp bilden i punkter av olika storlek utan att använda något raster alls. Senare, tillsammans med Louis och Max Levy, utvecklade han de korslinjerade glasraster som blev branschstandard.

I München tog Georg Meisenbach 1882 patent på det han kallade autotypi. Han använde enkellinjerade raster som vändes under exponeringen så att linjerna korsade varandra, och han var den förste som fick ekonomi i högtryckta halvtonsbilder. Under det tidiga 1890-talet blev rasterklichéer normalt inslag i tidskrifter.

Dagstidningarna släpade efter, och orsaken var mekanisk. Att trycka en rasterbild på tidningspapper i en rotationspress som gick för full fart ansågs helt enkelt inte gå.

Den 21 januari 1897 gjorde New York Tribune det ändå. På förstasidan låg ett rastrerat fotografi av Thomas Platt, republikansk partiboss och nyvald senator. Motivet var glömt inom en vecka. Metoden var det inte. Tidningen hade tryckt bilden på vanligt tidningspapper i sina snabbpressar, och tidningen visste precis hur mycket det var värt att skryta om.

Bakom framgången stod Horgan, då tidningens bildchef. Innan dess hade han försökt övertala New York Herald att satsa på samma sak. Tryckarna där tyckte att idén var befängd, tidningens egna försök blev misslyckade, och utgivaren James Gordon Bennett Jr. lät avskeda honom. Horgan hade å sin sida haft sin uppfattning klar redan 1886. En tidning vill ge en trogen bild av samtiden, resonerade han, och hur mycket sannare skulle inte den skildringen bli om den gjordes av en kamera utan förutfattade meningar.

Inom sex veckor efter Platt-bilden rapporterade fackpressen att en passion för rasterbilder spred sig över landet. Fotohistorikern Robert Taft skrev senare att det är 1897, inte 1880, som markerar halvtonens intåg som ett återkommande inslag i amerikansk dagspress.

Sverige tog omvägen via xylografen

I Sverige gick utvecklingen samma väg, fast senare.

Fotografen Carl Gustaf Carleman hade en egen fotomekanisk metod och prövade den i Ny Illustrerad Tidning, som 1871 publicerade vad tidningen beskrev som en fotografietsning utan teckning och gravyr, gjord enligt Carlemans nyuppfunna förfarande. Samma år kom hans reportagebok Paris’ ruiner om förödelsen efter Pariskommunen, med tre tryckta fotografier.

Men huvudspåret var xylografen. Natten till den 15 november 1875 kolliderade två nattsnälltåg vid Lagerlunda strax väster om Linköping och nio människor dog. Östgöta Correspondenten skickade ut Sven Leonard Rydholm, som fotograferade vraken på förmiddagen efter. Hans bilder användes sedan som förlaga till en xylografi i Ny Illustrerad Tidning, utförd av Carl Larsson. Fotografiet fanns alltså. Det läsarna fick se var en teckning.

Autotypin blev sedan den tekniska grunden också här. Runt sekelskiftet 1900 byggdes klichéanstalter upp i Sverige med reprokameror som kunde vara flera meter långa, och tryckkapaciteten växte snabbt. När Skånska Dagbladet i Malmö installerade en modern press 1891 gick produktionen från omkring tusen till närmare femtontusen tidningar i timmen, och Stockholms-Tidningen köpte en rotationspress samma år.

Dagens Nyheter publicerade sitt första fotografi 1902, ett porträtt i litet format, köpt från någon av det tiotal klichéanstalter som försåg huvudstadspressen med bilder. Hösten 1907 startade tidningen en egen anstalt i en lägenhet om ett rum och kök, där garderoberna byggdes om till mörkrum och till utrymme för etsning av zinkplåtarna. Först en bit in på 1900-talet blev pressfotografi i modern mening verklighet i svensk dagspress, och först på 1920-talet slog fotografiet igenom på bred front.

Punkterna finns kvar

Rastret försvann aldrig. Samma optiska trick sitter i offsettrycket och i laserskrivaren på kontoret, och i den gitterteknik som datorer använder när de ska visa fler toner än de har färger till. Horgans punktmönster var ingen övergångslösning. Det var en princip.

Det som förändrades den 4 mars 1880 var något annat, och något större än tekniken. Innan dess hade varje bild i en tidning passerat en människas hand och en människas bedömning. Efter dess kunde en tidning påstå att den inte hade gjort det. Att bilden kom direkt från naturen.

Det påståendet är grunden för pressbildens auktoritet. Det är också grunden för varje diskussion om pressbilden som förts sedan dess. Den retuscherade krigsbilden är en sådan diskussion. Frågan om vad en generativ modell egentligen har varit vittne till är en annan. Anspråket föddes samtidigt som tekniken, nere till vänster på en sida i en New York-tidning som ingen minns, under några kojor som ingen ville titta på.

Redaktionen skrev själv att man ännu experimenterade. Det gör vi fortfarande.