I Rochester fanns ett rum som ingen annons nämnde.
Dit kom kamerorna in. Hundra bilder tagna, locket förseglat, adresslapp fastsatt, och inuti en rulle papper som hade legat mot linsen. Där måste emulsionen lossas från sitt underlag, överföras till glas och först därefter kopieras, arbetsmoment för arbetsmoment, kamera för kamera. Det var det här rummet som George Eastman menade när han skrev att vi gör resten.
Löftet från 1888 var elegant. Det var också, rent industriellt, ett problem som växte i takt med försäljningen. Ju fler som tryckte på knappen, desto mer papper skulle skalas.
Året därpå försvann det momentet. Eastmans celluloidfilm kom ut i handeln, genomskinlig och färdig att kopiera direkt, och det skedde inte för att någon fotograf hade bett om det utan för att en fabrik i delstaten New York inte gick att skala sig ur.
Vad som faktiskt satt i 1888 års Kodak
Det står ofta att Kodak-kameran från 1888 laddades med rullfilm. Det stämmer på ordet rulle och inte på ordet film.
Materialet hette American Film och var i praktiken ett negativpapper. Ett tunt papper bar ett skikt gelatin med ljuskänsliga silversalter, och pappret var böjligt, lätt och gick att rulla upp på en spole. Så långt löste det allt som glasplåten inte löste. Problemet kom efter exponeringen. Papper är inte genomskinligt, och för att kunna kopiera negativet måste hinnan med bilden i lossas från pappret och läggas över på en glasskiva. Det kallades stripping film, och det var därför kameran skickades in i sin helhet. Det var inte en servicetanke. Det var en nödvändighet.
Den svenska samtiden hade förstått saken alldeles utmärkt. Löjtnant Alexis Hasselquist, sekreterare i Fotografiska föreningen, sammanfattade det våren 1890 i Fotografisk Tidskrift, sedan han sett Eastmans ombud förevisa apparaterna i Stockholm. Plåtarna som först användes, skriver han, var så kallat negativpapper, vilket hade olägenheten att skiktet måste överföras på glas för att efter framkallningen kunna kopieras.
Sedan kommer meningen som är hela det här nedslaget, skriven av en svensk officer ungefär ett halvår efter att saken hänt: denna olägenhet är nu undanröjd genom att i stället för papper använda en hinna av celluloid, vilken är fullständigt transparent.
Kemisten som ingenting kunde om fotografi
Henry M. Reichenbach anställdes av Eastman 1886, nyutexaminerad från universitetet i Rochester. Meriten som fällde avgörandet var enligt Eastman själv att mannen inte visste något om fotografi, vilket var meningen. Han skulle inte förbättra, han skulle experimentera, och han hade ingen yrkestradition att ta hänsyn till.
Celluloid var inte hans uppfinning och inte Eastmans. Bröderna Hyatt hade tagit fram materialet 1869, och John Carbutt i Philadelphia sålde redan planfilm av celluloid. Men de skivorna var för tjocka för att rullas. Uppgiften var inte att uppfinna celluloid utan att gjuta den så tunn, så jämn och så lång att den kunde ligga på en spole utan att spricka, bubbla eller gropa sig.
Kronologin under 1889 går fort. Den 23 februari lade Eastman fram prover för styrelsen. Den 9 april lämnade Reichenbach in sin patentansökan. Den 30 juli visade Gustave Milburn den nya genomskinliga filmen för amatörfotograferna i New York, i augusti gick den upp på fotografkonventet i Boston, och i slutet av samma månad kom de första rullarna ut till försäljning. Den 10 december beviljades patentet.
Vad patentet gjorde anspråk på är mer intressant än vad man kunde tro. Det handlade inte om celluloidfilmen. Det handlade om finkelolja.
Receptet står ordagrant i texten. Lös 9 000 korn nitrocellulosa och 5 400 korn kamfer i 112 uns metylalkohol, alltså träsprit, och tillsätt sedan 28 uns finkelolja och 7 uns amylacetat. I metriska mått ungefär 6 hekto nitrocellulosa och 3,5 hekto kamfer i drygt 3 liter träsprit, med 8 deciliter finkelolja och 2 deciliter amylacetat.
Finkeloljan är den verksamma poängen. Patentet förklarar att den håller kvar kamfern i lösningen medan de flyktiga beståndsdelarna avdunstar, och att den fördröjer och jämnar ut avdunstningen. Amylacetatet hjälper till med samma sak, att hindra att det bildas gropar och små fördjupningar i ytan medan hinnan torkar.
Där ligger hela uppfinningen. Inte i att göra en genomskinlig hinna, utan i att få den att torka jämnt över ett bord på 24 meter. Filmen göts på bord som var 80 fot långa och 42 tum breda, och torkningen sköttes av 18 stora fläktar. I oktober 1889 kom det ut mellan 600 och 800 löpfot om dagen ur fabriken.
Eastman var nöjd på ett sätt som är ovanligt hos honom. Den nya filmen, skrev han i mars 1889, är det slipprigaste vi någonsin försökt tillverka. Han skriver slickest med citattecken runt, och menar det som beröm.
Camera Club i London formulerade sig högtidligare i januari 1890. Med de rullbara genomskinliga filmernas ankomst inträder vi i en ny epok.
Prästen i Newark
Två år innan Reichenbach lämnade in sin ansökan hade någon annan redan lämnat in en.
Hannibal Goodwin var präst i den episkopala församlingen House of Prayer i Newark, New Jersey, och han hade börjat experimentera på vinden i prästgården någon gång i slutet av 1870-talet. Anledningen var pedagogisk. Han ville visa bilder för söndagsskolans barn och tyckte att glasplåtarna var tunga och sköra. Han löste nitrocellulosa i nitrobensol och spädde med alkohol, och fick fram en klar och böjlig hinna.
Den 2 maj 1887 lämnade han in sin patentansökan. Ändamålet med uppfinningen, skriver han i inledningen, är i första hand att åstadkomma en genomskinlig ljuskänslig hinna som är bättre lämpad för fotografiska ändamål, särskilt i förening med rullkameror.
Han fick sitt patent den 13 september 1898. 11 år och 4 månader efter ansökan.
Skälen var delvis hans egna. Ansökan var slarvigt skriven, formuleringarna vaga, och den reviderades om och om igen. Reichenbachs ansökan från 1889 var däremot en exakt kemisk processbeskrivning, den sortens text en patentexaminator kan bedöma på en eftermiddag. Den behandlades på åtta månader.
Och här finns en detalj som är lätt att missa. Reichenbachs patent gör uttryckligen inte anspråk på det stora. Jag gör härmed inte anspråk på processen att tillverka böjliga fotografiska filmer, som består i att flyta ut flytande celluloid på en plåt eller ett underlag, torka den och därefter belägga den med ett ljuskänsligt material, står det svart på vitt.
Den meningen skrevs för att patentet skulle glida igenom utan att kollidera med något. Den blev i stället den spricka som Goodwins arvingar 24 år senare gick rakt in genom. Det Reichenbach hade avsagt sig var precis det Goodwin hade beskrivit.
Eastman lät sig inte bekymras. Det ligger ingenting i den löjliga historien om pastor Goodwin, sa han.
Goodwin hann aldrig se någon utgång. Han råkade ut för en olycka vid en byggarbetsplats på gatan i Newark och dog av skadorna den 31 december 1900, drygt två år efter att patentet beviljats. Änkan sålde det till Anthony and Scovill, senare Ansco, som stämde Eastman Kodak.
Domen föll den 14 augusti 1913. Domaren Hazel fann Goodwins patent giltigt och Kodaks tillverkning intrångsgörande, och det uttryckligen inte på den grunden att Eastman hade kopierat något. Eastmans metod var en förbättring, men den låg inom Goodwins krav. Appellationsdomstolen fastställde domen i mars 1914 och Ansco fick drygt 5 miljoner dollar, ungefär 5 procent av Eastmans förmögenhet.
Reichenbach själv var då sedan länge borta. I början av 1892 upptäckte Eastman att Reichenbach och två kollegor, kemisten S. Carl Passavant och kamerakonstruktören Gustave D. Milburn, planerade att starta en konkurrerande filmfabrik. Han avskedade alla tre på stället, stämde dem, och vann. De bildade ändå Photo Materials Company i samma stad, och Eastman köpte upp bolaget 1898.
Uppfinnaren av receptet, prästen som beskrivit principen, och mannen som tjänade pengarna, var alltså tre olika personer. Bara den siste hade sitt namn på asken.
Brevet den 2 september
Medan advokaterna började ana varandra på håll pågick något annat, och det som pågick var långt större än rullfilmen.
I juni 1889 hade Thomas Edison satt sin medarbetare William Kennedy Laurie Dickson på uppgiften att få bilder att röra sig. Intresset hade väckts drygt ett år tidigare, när Eadweard Muybridge föreläste i Orange i New Jersey, ett stenkast från laboratoriet. Edison hade tänkt sig en cylinder, ungefär som fonografens, med bilderna arrangerade runt om. I augusti reste han till världsutställningen i Paris, träffade Étienne-Jules Marey och såg dennes kamera med rullfilm. Han övergav cylindern.
Den 2 september 1889 skrev Dickson till Eastman och bekräftade att en rulle av den nya filmen kommit fram. Jag ska pröva lite i dag och rapportera, skriver han, den ser storartad ut, jag har aldrig lyckats få det här materialet i så raka och långa stycken.
Det är ett osentimentalt brev om en leverans, och det är förmodligen den viktigaste meningen någon skrev om celluloid det året. Vad Dickson egentligen beställde, i vilken bredd och vilken mängd, framgår inte av brevet. Det som framgår är vad han uppskattade: att materialet var rakt och långt.
Filmen han fick var 70 millimeter bred, för det var måttet Kodak göt för sina kameror. Under hösten klöv Dickson den på mitten och skarvade ihop längder om ungefär 50 fot. Han har själv beskrivit hur formatet växte fram. I slutet av 1889 ökade jag bildens bredd från 1/2 tum till 3/4 tum, och sedan till 1 tum gånger 3/4 tum hög. Filmens faktiska bredd var 1 3/8 tum.
En och tre åttondels tum är 34,9 millimeter.
Det är alltså inte så att någon en dag beslutade att film skulle vara 35 mm. Bredden är en rest av en fotografisk rullfilm delad i två, anpassad efter ett bildformat som en assistent valde under senhösten 1889. Den blev internationell standard först 20 år senare, 1909, och den lever kvar i varje systemkamera som säljs som fullformat i dag.
Kodaks film höll för övrigt inte måttet. I juli 1891 rapporterade Reichenbach att kuggarna rev sönder den lätt och att bilderna blev suddiga. Edison gick över till Blair Camera Company och stannade där till 1896.
Kameran krymper, eller rättare sagt tvärtom
Nu kommer den del som brukar sammanfattas fel.
Berättelsen säger att celluloidfilmen gjorde kameran liten. Det är sant på ytan och missar mekanismen. Rullfilm av papper fanns redan 1885 och den lilla Kodaken fanns 1888, alltså före celluloiden. Kameran hade redan krympt en gång, och det var torrplåten och rullhållaren som gjorde det.
Vad 1889 tillförde var något annat. Det gjorde negativet till en färdig produkt i sig, som gick att framkalla och kopiera utan mellanled. Därmed kunde hela hanteringen flyttas ut ur kameran, ut ur fabriken och till slut ut i handeln, och först då blev det meningsfullt att göra apparaten riktigt liten. En kamera som måste skickas in i sin helhet har ingen anledning att väga mindre än ett kilo. En kamera vars film man byter själv har all anledning i världen.
Stegen kom i tur och ordning.
Kodak-kameran från 1888 kostade 25 dollar, tog hundra runda bilder på knappt 7 centimeters diameter och vägde omkring 750 gram. Fotografisk Tidskrift skrev att den ser ut ungefär som en cigarrlåda, bärs i en läderväska med remmar, och väger, laddad för hundra tagningar, endast tre fjärdedels kilo.
Kodak nummer 2 kom 1889, kostade 32,50 dollar och gav 60 större bilder. År 1890 kom den första hopfällbara Kodaken. År 1891 kom det som betydde mest av allt, en kamera som kunde laddas i dagsljus. Rullen fick ett ljustätt svartpappersomslag, och därmed kunde fotografen sätta i och ta ur filmen själv, i fullt dagsljus, utan mörkrum och utan att skicka in någonting.
Det var där löftet från 1888 upphävdes. Vi gör resten blev till slut ni gör det själva, och det tog tre år.
År 1895 kom Pocket Kodak. 5 dollar, 12 bilder, och ett hus på 64 gånger 75 gånger 98 millimeter, alltså mindre än de flesta systemkameraobjektiv i dag. På baksidan satt ett litet rött fönster där man kunde läsa bildnumret genom pappret medan man vred fram, vilket är den detalj som gör dagsljushanteringen praktisk snarare än teoretisk.
År 1900 kom Brownie. Kameran kostade 1 dollar, filmrullen 15 cent, och lådan var av kartong klädd med papper i stället för läder. Där slutar historien om priset, och det är egentligen då fotografin blir allmän egendom.
Men rörelsen började i Rochester 11 år tidigare, och den var inte en rörelse i kameran. Det var mörkrummet som lämnade kameran, inte kameran som lämnade mörkrummet.
Vad Sverige såg
Den svenska publiken mötte det här nästan i realtid, och reaktionerna är värda att läsa eftersom de inte vet hur det går.
Redan i december 1888 satte den tyska grossisten Romain Talbot i Berlin in en helsidesannons i Fotografisk Tidskrift för Kodaks nya handkamera. Rubriken lyder Sista nyhet! och annonsören fann sig föranlåten att lägga till en försäkran under: Ingen leksak!
Att tillägget behövdes säger något om hur en liten låda utan inställningar uppfattades i ett fack där apparaten fortfarande betydde stativ, bälg, mattskiva och en yrkeskunskap som tog år att skaffa.
Tidskriften prövade också kameran, och den svenska kritiken är sakligt riktig och lätt fnysande. Apparaten duger till gatuscener och skisser vid mycket klart solljus, skriver man, däremot icke för fotografering av kapplöpningshästar, kurirtåg och dylikt. Vid svagt eller diffust dagsljus kan man allrahögst erhålla silhuetter, då linsen är mycket liten. Ett fel i apparaten är dessutom att en långt avlägsen bakgrund icke återges skarpt utan liksom dimmig.
Det är den första svenska recensionen av fixfokus, skriven 1889, och den håller fortfarande.
Infrastrukturen fanns märkligt nog redan på plats. F. W. Hasselblad & Co i Göteborg hade importerat fotografiska varor sedan 1885, Arvid Viktor Hasselblad hade träffat George Eastman i England, och 1888 blev firman generalagent för Eastmans produkter i Sverige. Den svenska distributionskanalen för celluloidfilmen existerade alltså ett år innan celluloidfilmen gjorde det.
Föreningslivet var lika nytt. Svenska Fotografi-Amatörföreningen bildades 1888, bytte snart namn till Fotografiska föreningen, och Fotografisk Tidskrift startade samma höst med Albin Roosval som redaktör. I matrikeln 1889 finns ett fyrtiotal yrkestitlar, militärer, ingenjörer, konstnärer, men inte en enda med titeln fotograf. Yrkesmännen anslöt sig först omkring 1890, då Florman, Hansen, Jaeger och Selma Jacobsson kom med.
Amatörerna var alltså där först. Det är inte en tillfällighet, det är samma sak som hände överallt när materialet slutade kräva ett laboratorium.
Vad det kostade, räknat i århundraden
Det finns en post i bokslutet som ingen skrev upp 1889.
Nitrocellulosa är samma familj av föreningar som skjutbomull. Filmen brinner snabbt, brinner gärna, och avger under förbränningen både giftiga gaser och syre, vilket gör att den till stor del försörjer sin egen eld. Att kväva en nitratfilmsbrand är i praktiken ogörligt. Under de 60 år materialet dominerade brann biografer, laboratorier och arkiv, och de bränderna kostade liv.
Men den långsamma skadan är värre räknad i bilder. Nitratet bryts ner av sig självt. Kedjorna klipps av, kvävesyra frigörs, och nedbrytningen påskyndar sin egen fortsättning. Filmen blir först klibbig, sedan brun, sedan en enda hopgjuten massa i burken, och till sist ett brunt pulver. En kartläggning för Library of Congress 2013 kom fram till att bara 14 procent av de amerikanska stumfilmslångfilmerna finns kvar i sitt ursprungliga 35-millimetersformat, och att omkring 70 procent är helt förlorade.
Kall och torr förvaring i ventilerade burkar kan hålla nitrat läsbart i över hundra år, och det är det arbetet världens filmarkiv har ägnat sig åt sedan 1970-talet. Men det var aldrig en jämn kamp. Materialet som gjorde bilden lätt att bära gjorde den också lätt att förlora.
Celluloiden ersattes successivt av acetat från 1950-talet, den så kallade säkerhetsfilmen. Som skulle visa sig ha sina egna problem, men det är ett annat nedslag.
Vad celluloidfilmen egentligen gjorde 1889
Det är frestande att skriva att 1889 var året då rullfilmen uppfanns. Den beskrivningen är fel på tre punkter samtidigt, och de tre felen är intressantare än rätt svar.
Rullfilmen fanns redan. Celluloiden fanns redan. Och den lilla kameran fanns redan.
Det som saknades var att negativet skulle vara färdigt när det kom ut ur kameran. Så länge bilden satt på papper var varje exponering ett halvfabrikat som krävde en anläggning, och så länge det förhållandet gällde kunde fotografin bli billig men aldrig fri. Den 23 februari visades proverna för en styrelse, i slutet av augusti låg materialet i butik, och därefter var kedjan från knapptryck till kopia möjlig att bryta upp i delar som olika människor kunde utföra på olika platser.
Allt annat följde ur den uppdelningen. Dagsljusladdningen 1891. Fotohandlaren som framkallade åt sina kunder. Fickkameran. Amatörföreningarna. Och, på ett år, en assistent i New Jersey som upptäckte att samma material tålde att dras genom en maskin 28 gånger i sekunden.
Handgreppen är tre, och det är fortfarande ungefär så många det är. Det som ändrades 1889 var inte greppen utan vad som låg kvar i handen efteråt. Inte ett papper som skulle skickas iväg för att skalas, utan en hinna man kunde hålla upp mot fönstret och se rakt igenom.
Det stod 9 000 korn nitrocellulosa i receptet, 5 400 korn kamfer, och en skvätt finkelolja för att ytan skulle torka jämnt.
Lämna ett svar