Landskapet som vägrade stå still

En vacker dag i juli 1892 ankrade laboratoriets balancelle vid inloppet till baie de Pierrefitte, mellan Banyuls och Cerbère på franska medelhavskusten. Ombord fanns en 33-årig zoolog som skulle ner och titta på snäckor.

Han hette Louis Boutan. Dräkten han klev i beskrev han själv utan vördnad: ett väldigt par kalsonger av gummiindränkt duk som man kryper ner i ända upp till halsen, ett plagg fullständigt blottat på elegans, och en skräddare på boulevarderna skulle inte ha någon svårighet att sy något mer klädsamt. Ovanpå kom hjälmen, och från ytan gick en luftslang till en pump som ett arbetslag vevade.

Han justerade ventilen tills dräkten varken blåstes upp som en ballong eller pressades mot kroppen, och lät sig glida ner längs linan. Långsamt. Går man ner för fort passerar 10 meter innan öronen hinner med, och då kommer smärtan, huggande, som han skriver.

På botten fanns ett landskap. Ängar av sjögräs som sluttade utåt, sandgator mellan tuvorna, ljus som föll snett genom vattnet och lade sig på allt. Boutan var där för att samla mollusker. Upp kom han med en annan idé.

Vad som redan hade prövats

Boutan var inte först med att sänka en kamera i havet, och han påstod det inte heller.

I februari 1856 lät en engelsman vid namn William Thompson bygga en trälåda med en glasruta i framkanten, satte en plåtkamera i den och firade ner alltihop i Weymouth Bay i Dorset tillsammans med en herr Kenyon. Slutaren manövrerades med ett snöre från ytan. Exponeringen tog 10 minuter. På ungefär 5,5 meters djup pressade vattnet in sig genom lådans fogar, och på den framkallade plåten syns en linje precis där vattenytan inne i lådan hade stått.

Bilden blev knappt läsbar. Den brukar kallas ett tappert misslyckande, och den bevisade en sak som Thompson själv hade tvivlat på: havsvatten skadar inte en fotografisk plåt så mycket som man kunde tro.

Skillnaden mellan 1856 och 1893 är inte att kameran kom under ytan. Den kom dit första gången med Thompson. Skillnaden är att fotografen följde med.

Laboratoriet

Arbetet gjordes vid laboratoriet Arago i Banyuls-sur-Mer, den marina forskningsstation som Henri de Lacaze-Duthiers hade grundat och ledde, och där Boutan blev professor 1893. Det var ingen fältstation med ett skjul och en håv. Där fanns akvariehallar, en fotoateljé och en mekanisk verkstad med svarvar och remdrifter, och två båtar: segelfartyget Lacaze-Duthiers och ångaren Roland.

Allt det här kommer att spela roll.

Den första lådan

Principen för apparaten formulerade Boutan själv så torrt som en ingenjör: använd en vanlig kamera, men placera den så att nedsänkningen i vatten inte märkbart ändrar hur den fungerar, och så att objektivet inte tar skada av det nya mediet.

Kameran han valde var en av de så kallade detektivkameror som gick att köpa i handeln, gjord för ögonblicksbilder på alla avstånd, med plåtar i formatet 9 × 12 cm. Skälet var praktiskt. Att ställa skärpan exakt kräver lupp redan i luft, och under vattnet skulle han behöva göra det genom hjälmens glas och genom lådans glas, med ett lager luft emellan. Detektivkameran slapp han ställa skärpan på. Den hade dessutom ett magasin där en spak lät den exponerade plåten falla ner i botten och satte en ny framför objektivet.

Runt kameran byggde brodern Auguste, ingenjör, en tät låda av koppar med glas i framkanten och genomföringar för spakarna. Ovanpå satt en gummiballong, en compensateur, som tog upp tryckskillnaden när apparaten gick ner.

Tio minuter, ibland en halvtimme

Apparaten var liten och ändå opraktisk. För att sköta den var Boutan tvungen att själv gå ner i dräkt och stanna länge.

Länge betyder här: för att få tillräckliga bilder krävdes en exponering på ungefär 10 minuter som minimum, och vissa fotografier behövde mer än en halvtimme.

Och sedan kommer meningen som gör undervattensfotografi till något annat än fotografi i allmänhet. Hur försiktig man än var, hur orörliga kameran och dykaren än stod, blev bilden med nödvändighet suddig, eftersom landskapet självt var i rörelse. Även i det lugnaste väder känns dyningen på de djup där han arbetade, skriver han, och växterna följer med vattnets rörelse. Det är den rörelsen som ger oskärpan.

Det finns ingen motsvarighet på land. En byggnad står stilla. Ett berg står stilla. En sjögräsäng gör aldrig det.

Boutan flyttade snart arbetet söderut till en liten vik som kallas baie du Troc, inklämd mellan två klippkullar och en av de vackraste platserna på kusten. Botten var klädd med undervattensängar som sluttade mjukt utåt, och strömmarna hade skurit ut sandstigar i grönskan där man kunde gå bekvämt i dräkt.

Han var själv missnöjd, och han var ärlig om varför. Felet låg inte i arbetssättet utan i apparaten, skrev han. Med en kraftfullare kamera där skärpan gick att ställa exakt skulle man kunna nå ett större djup i bilden och återge det man faktiskt hade framför ögonen.

Två apparater till

Den andra kameran byggde på motsatt tanke. Om vattnet ändå bryter ljuset, låt då objektivets framsida stå i direkt kontakt med havsvattnet och räkna om optiken efter det. Den fungerade inte.

Den tredje byggdes i verkstaden av mekanikern David och gick tillbaka till den lösning som Boutan hade burit på huvudet hela tiden. Hjälmens princip: objektiv och plåt i luft, ett glas mot havet, allt uträknat för den optiken. Den här gången med större plåtar, riktig skärpeinställning och ett vridbart magasin. Den blev också så tung och otymplig att det krävdes tre man för att hantera den i luft.

Skärpan ställdes på ett sätt som borde vara mer känt. Kameran hängdes upp med objektivet nedåt över ett bassängvatten, en stor vit skärm med en text i svarta bokstäver mitt på sänktes till exakt det avstånd man ville ställa in, säg 2 meter, och under en svart duk kunde operatören i lugn och ro se skärmen bli skarp på mattskivan.

Den skärmen kommer tillbaka. Den kommer tillbaka tre gånger.

Karikatyren och de tre matroserna

Efter Boutans första rapport till franska Vetenskapsakademien 1894 blev det en viss uppståndelse i pressen, och en satirtecknare tog sig an saken. Teckningen visade, bland annat, en gammal vetenskapsman med enorma glasögon, hopkrupen på havsbotten och med kameran riktad mot benen på badande damer och herrar vid någon mondän strand.

Teckningen fick Boutan att skratta. Sedan tänkte han efter och konstaterade att den kvicke karikatyristens idé inte verkade omöjlig att genomföra.

Tillbaka i Banyuls bad han tre av matroserna att ta på sig baddräkter och ställde dem 1 meter från apparaten.

Plåten, skriver han, ger ett mycket besynnerligt intryck. Man ser benen och baddräkterna tydligt, men bålarna är avskurna vid vattenytan, som fungerar som en spegel, och av överkropparna återstår bara en vag siluett, kantad och utdragen av vågrörelsen. Effekten som tecknaren hade varit ute efter uppnåddes med stor noggrannhet.

Det är alltså så här det går till. Den första skämtteckningen om undervattensfotografi föreställer en vetenskapsman som fotograferar badande kvinnors ben. Vetenskapsmannen läser den, tycker att den är rolig, och gör sedan bilden.

Ljuset som måste tas med ner

Solljuset räckte i ytan och tog slut fortare än man tror. Djupare ner, och i alla de skrymslen där de djur Boutan ville åt faktiskt håller till, fanns ingenting att exponera med.

Första försöket var en magnesiumlampa. En spiral av magnesiumtråd i en glasbehållare fylld med syrgas, antänd av en platinatråd som glödgades av ett batteri från ytan. Den var enkel att använda och hade två fel. Om tråden brann för fort steg trycket i den instängda gasen så snabbt att apparaten kunde spricka, något som mildrades bara av att hela lampan låg i vatten med jämn temperatur. Och magnesiaröken lade sig som ett vitt stoft i vattnet och åt upp bilden inifrån.

Lösningen blev elektrisk båglampa, och den förde in ett helt nytt slags problem: ström.

Natten då havet tändes

Under september 1899 installerade sig ingenjören Chaufour på laboratoriet i Banyuls. I slutet av augusti samma år var monteringen klar, och den hade inte kommit gratis. För att ladda ackumulatorerna ordentligt fick ångmaskinen gå i närmare 70 timmar i sträck.

Sedan bar det ut i mörkret. Två båglampor och kameran på samma ställning, en kabel till ytan, sjömän som drog i tampar i skenet från en lykta.

Boutan beskriver ögonblicket när strömmen slogs på. Botten tänds, och allt inom objektivets fält framträder mycket skarpare än på dagen. Kontrasten mellan mörkret runt omkring och den plötsliga belysningen av hela vattenmassan var slående. Uppe på stranden hade några fiskare samlats, förbryllade av de mystiska manövrerna, och de ropade till varandra och undrade vad som pågick där nere.

Ordern gavs att öppna slutaren. Man räknade till fem. Ett kort kommando, mörkret slöt sig igen, och sjömännen halade upp apparaten. Mekanikern David skyndade sig att ta ut kassetten i mörkrummet.

Det som gör bilderna märkvärdiga är inte skärpan. Det är att de över huvud taget finns. Fotografier tagna på natten, under vatten, med ström från ett batteri som en ångmaskin hade laddat i närmare tre dygn.

Femtio meter

Nästa steg var djupet, och där lämnade Boutan dykardräkten bakom sig. Ingen människa skulle följa med. Kameran, lamporna och den vita skärmen monterades på en gemensam ställning och firades ner från båten, med slutaren styrd genom kabeln.

Siffrorna säger allt om vad det innebar. Kabeln, med fyra ledare, stålarmering och hampa, tålde över 1 000 kilo och vägde 225 kilo på 200 meter. Kabeln, lamporna och slutartrådarna tillsammans vägde 2 kilo per meter, alltså 200 kilo per 100 meter, och för att kompensera för det band man fast en korkboj var tionde meter, tio stycken av den sort som traktens fiskebåtar använder. Själva apparaten, utan kabel, vägde 500 till 600 kilo.

Och ångfartyget Roland, som hade en ångvinsch, var inte tillgängligt. De hade seglaren. Allt skulle lyftas med armkraft, med ett block hängt i latinseglets rå.

Nedstigningen gick bra. Havet låg stilla, båten fick slagsida men höll, och apparaten nådde de 50 meter man sökte. Lamporna tändes, plåten exponerades.

Sedan skulle allt upp igen. De två matroserna vid vinschveven fick inte kabeln att rulla upp sig, och när spärrhaken lyftes rullade den i stället ut flera meter till. Kabeln kunde inte kapas, alltså fanns bara ett alternativ: alla drog samtidigt, några vid relingen, några vid vinschen, några ovanför den.

Boutan drog med de andra och tänkte på annat. Han såg mekanikern och skepparen arbeta under rån som bar hela vikten, han såg rån böja sig och tågvirket sträckas, och han tänkte att om de gamla linorna gav vika skulle det inte behövas mycket för att någon skulle dö. När skepparen frågade om de skulle sänka ner apparaten en gång till svarade han utan att tveka att det enda de skulle göra var att gå hem, fort.

Strömmen hade fört dem ända ut på höjd med Port-Bou. Det tog flera timmar att ta sig tillbaka till Banyuls, dit de kom vid åttatiden på kvällen, hjälpta av en bris som till slut hade rest sig.

Det blev en enda plåt från 50 meter. En av de två lamporna hade dessutom havererat under vägen.

Bilden är skarp nog, konstaterade Boutan, och lade sedan till invändningen själv innan någon annan hann: man kan anmärka att det här är ett fotografi taget mellan två vatten, inte ett fotografi taget på botten, och den anmärkningen är befogad. Försöket visade bara att vattenlagrets tjocklek i sig inte är hindret.

Det djupaste fotografiet som togs under 1800-talet föreställer alltså en skylt, hängande fritt i vattenmassan, upplyst av en och en halv lampa.

Bilden alla har sett, och vad som faktiskt står i boken

En dykare i klassisk hjälmdräkt sitter på huk i sjögräset, luftslangen slingrar sig uppåt ur bild, och i händerna håller han en ljus tavla med text. Bilden kallas världens första undervattensporträtt. Där den återges står det nästan alltid att den togs 1899, att mannen i dräkten är den rumänske biologen Emil Racovitza, och att exponeringen tog en halvtimme. Guinness World Records har den som rekord med de uppgifterna.

Boken säger något annat, och boken är den enda förstahandskällan.

Bilden är plansch X, Portrait instantané d’un scaphandrier. Boutan citerar sin egen rapport till Vetenskapsakademien från 1898 och skriver att fotografiet förefaller honom vara det intressantaste i serien, att det föreställer mekanikern David iförd dykardräkt, placerad på 3 meters djup och 4 meter från objektivet, och att det togs som ögonblicksbild den 22 september klockan 11 på förmiddagen i vackert solsken.

Alltså 1898, inte 1899. David, inte Racovitza. Och en ögonblicksbild, inte en halvtimme. Det sista är inte en detalj, det är hela skälet till att bilden finns: Boutan publicerade den för att visa, utan möjlighet till missförstånd, att det verkligen rörde sig om ögonblicksfotografi under vatten.

Det intressanta med bilden är dessutom inte mannen utan var fotografen stod. Kameran låg på 3 meters djup precis som motivet, men den manövrerades ovanifrån. Boutan hade bundit en lång lina i slutarspaken och satt en kork i änden så att den flöt. Vattnet var så klart att han kunde se från båten när David ställt sig på det avtalade avståndet. Ett lätt ryck i linan, och slutaren gick och stängde sig själv.

Det låter som en småsak, skriver han, men i verkligheten är det en viktig förbättring. Det bevisar att dykarens närvaro inte alls är nödvändig för apparatens enda väsentliga manöver, och att man med några försiktighetsmått kan få den att fungera utan att själv behöva gå i vattnet.

Tavlan i Davids händer är inte ett budskap. Det är, med Boutans ord, en bricka med en påskrift, samma vita skylt som står i sjögräset på plansch VI och som hänger ensam i vattnet på 50 meters djup i fig. 43. Och David håller den upp och ner.

Racovitza finns i boken, men på andra sidan kameran. Bildtexten till fig. 21 anger att det negativet är hans, och en fotnot tackar den rumänske vetenskapsmannen Racovitza, som arbetade vid Arago samtidigt, för ännu ett.

Och den bild som faktiskt bär bildtexten Portrait instantané d’un plongeur, plansch XI, är en annan: en simmande man utan dräkt, fotograferad den 21 september 1898 klockan 10 på förmiddagen i Banyuls-viken, på 3 meters djup och 2 meter från objektivet, med en järnstång nerkörd i bottnen som riktmärke för skärpan. Det negativet är mekanikern Davids.

Det är till den bilden Boutan fogar en av de mer felbedömda meningarna i mediets historia. Han tror inte att den här metoden att låta ta sitt porträtt har någon större framtid.

Vad som blev av det

År 1900 gav Boutan ut La photographie sous-marine et les progrès de la photographie på förlaget Schleicher Frères, den första boken i ämnet, och bilderna visades på världsutställningen i Paris samma år. Där tog också hans undervattensarbete slut.

Han for till Hanoi och ägnade åren 1904 till 1908 åt risförädling och pärlostron. Under kriget konstruerade han dykardräkter tillsammans med brodern Auguste. Han blev professor i Bordeaux 1910, ledde biologiska stationen i Arcachon från 1921, flyttade 1924 till Alger och forskade på odlade pärlor. Han dog i Tigzirt i Algeriet den 6 april 1934.

Efter honom kom John Ernest Williamson med den första undervattensfilmen 1914, och 1926 gjorde William Longley och Charles Martin de första färgbilderna under vatten, fortfarande med magnesium som ljuskälla, fortfarande med risk för explosion. Både Jacques-Yves Cousteau och Dimitri Rebikoff pekade senare tillbaka på Boutan som utgångspunkten.

Det som egentligen hände

Fotografiets historia berättas oftast som en historia om ljus och kemi. Boutans nedslag handlar om något annat: om var kameran får befinna sig.

Fram till 1893 var kameran ett instrument som stod på marken. Den kunde riktas mot vad som helst, men den var själv alltid på torra land, i luft, i samma slags rum som fotografen. Med kopparlådan i Banyuls blev den för första gången ett instrument som kunde bäras in i ett medium där en människa inte kan vistas utan hjälp, och stanna där, och arbeta.

Allt som kommer sedan bygger på den flytten. Kameran i rymddräkten, kameran i borrhålet, kameran i magsäcken, kameran på Mars och kameran i det mörka vattnet under isen. Varje gång är principen densamma som Boutan skrev ner: låt apparaten behålla sin luft, sätt ett glas mellan den och världen, och räkna om optiken efter det nya mediet.

Och det finns en detalj till, som Boutan knappast tänkte på. Det djupaste fotografiet han tog, det enda från 50 meter, den enda plåten från en dag då folk nästan dog, föreställer en skylt där det står vad bilden är.

Fotografiet hade kommit ner i havet, och det första det gjorde var att presentera sig.