Den 22 december 1895 bad en femtioårig fysikprofessor i Würzburg sin hustru att komma ner i källaren. Hon fick lägga sin vänstra hand på en kassett med en fotografisk plåt och hålla den stilla. Sedan väntade de. En kvart, kanske tjugo minuter, i ett rum där det inte fanns något att titta på och ingenting att höra utom surret från induktorn. När plåten hade framkallats såg Anna Bertha Röntgen sina egna fingerben, tunna och mörka mot det ljusa, och ovanpå ringfingret en tät oval där ringen satt. Hon ska ha sagt att hon just hade sett sin egen död.
Bilden är liten. Den togs utan kamera, utan objektiv och utan ljus i vanlig mening. Den är ändå en av de mest sedda fotografiska bilderna i historien.
Han tänkte inte, han undersökte
Wilhelm Conrad Röntgen var professor i fysik vid universitetet i Würzburg och hade rykte om sig att vara en noggrann och något sluten experimentator. Under hösten 1895 arbetade han med urladdningsrör av den typ som William Crookes och Philipp Lenard hade utvecklat, glasrör tömda på det mesta av sin luft, med elektroder i ändarna.
Den 8 november hade han klätt in röret i svart kartong för att inget synligt ljus skulle slippa ut. Rummet var mörklagt. Ändå lyste en skärm av bariumplatinacyanid som låg en bit bort på bänken. Något passerade genom kartongen, genom luften och fram till skärmen.
Han berättade det inte för någon. I sju veckor höll han sig i laboratoriet, åt där, sov där stundtals, och prövade metodiskt vad de nya strålarna gick igenom och vad de stannade i. Trä, papper, tunn aluminium. Bly stoppade dem. Så gjorde också ben. Han bytte tidigt ut den lysande skärmen mot fotografiska plåtar, eftersom en plåt kunde spara det ögat bara hann ana. Vad strålarna var för något visste han inte, och därför kallade han dem X.
Långt senare frågade en journalist vad han hade tänkt när skärmen började lysa. Röntgen svarade att han inte hade tänkt något alls. Han hade undersökt.
Nittio kuvert
Den 28 december lämnade Röntgen in en tio sidor lång uppsats med titeln Über eine neue Art von Strahlen till det fysikalisk-medicinska sällskapet i Würzburg. Texten är torr och försiktig, utan bilder och utan ett enda utropstecken. Så publicerad hade den mycket väl kunnat bli liggande.
Det som gjorde skillnad var vad han gjorde på nyårsdagen. Röntgen gick till posten i Würzburg med nittio kuvert. Vart och ett innehöll ett särtryck av uppsatsen, adresserat till fysiker runt om i Europa. Ett tolvtal av kuverten, de som gick till vänner och till särskilt tungt vägande namn, innehöll dessutom nio fotografiska avdrag. Bland mottagarna fanns Lord Kelvin i Glasgow, Henri Poincaré i Paris, Hendrik Antoon Lorentz i Leiden och Franz Exner i Wien.
De flesta bilderna var oglamorösa. Vikter i en trälåda, en kompass, ett stycke metall. Men i bunten låg också handen.
Exner visade sina avdrag för kollegor i Wien. En av dem berättade för sin far, som var redaktör på tidningen Die Presse, och söndagen den 5 januari 1896 låg nyheten på förstasidan under rubriken om en sensationell upptäckt. Därifrån gick den vidare med telegraf över hela världen på några dygn. I Sverige hade Svenska Dagbladet en kort notis redan den 10 januari, alltså två veckor efter att manuskriptet lämnats in och innan det ens hunnit tryckas.
Röntgen själv beskrev det efteråt ungefär som att helvetet brakade löst. Han var inte förtjust.
Den 23 januari höll han den enda offentliga föreläsning han någonsin höll om saken. Inför salen bad han anatomen Albert von Kölliker att lägga upp handen, exponerade en plåt på plats och kunde efter framkallningen visa upp den. Kölliker, som var åttio år gammal och ledde mötet, föreslog att strålarna skulle heta röntgenstrålar. Salen applåderade. Namnet fastnade i tyskan och i svenskan, medan engelskan behöll bokstaven X. Röntgen själv fortsatte att kalla strålarna X-strålar långt efter att omvärlden hade döpt om dem.
Ett fotografi utan kamera
För en fotograf är det värt att stanna vid vad den där handbilden faktiskt är.
Det finns ingen lins. Det finns ingen kamera, ingen slutare, inget bildutsnitt valt genom en sökare. Det finns en strålkälla, ett föremål och en ljuskänslig yta, och det som registreras är ren skugga. Det som är tätt släpper igenom lite, det som är glest släpper igenom mycket, och emellan dem uppstår en gråskala.
Det är samma princip som Anna Atkins använde när hon lade alger direkt på cyanotypipapper 1843, och samma princip som Man Ray skulle återuppfinna som rayogram 1922. Röntgenbilden är ett fotogram. Skillnaden är att strålningen går tvärs igenom motivet i stället för att stoppas av det, så att skuggan hamnar inuti kroppen.
Samtiden såg det direkt. Nyheten beskrevs på flera håll som en ny sorts fotografi, och det var till stor del fotografiskt folk som tog sig an den. I Wien satte Josef Maria Eder, föreståndare för läroanstalten för fotografi och grafiska metoder och författare till fotografins första stora historieverk, igång tillsammans med fotokemisten Eduard Valenta. Redan i januari 1896, mindre än en månad efter Röntgens publicering, hade de en portfölj klar. Femton blad, tryckta i fotogravyr med den skärpa och det djup som den tekniken kan ge: en kvinnohand, en fot, en kameleont, en grön ödla, en äskulapsnok, plattfisk och guldfiskar, grodor liggande på mage och på rygg, en råtta, en nyfödd kanin, kaméer och prover på olika material. Volymen heter Versuche über Photographie mittelst der Röntgen’schen Strahlen, alltså försök med fotografi med hjälp av röntgens strålar, och den är fortfarande vacker att bläddra i på ett sätt som medicinska plåtar sällan är.
Det säger något om vem som såg möjligheten först. Eder och Valenta arrangerade sina motiv, komponerade i bildytan och tryckte resultatet i en process som annars var reserverad för konstnärligt bruk. De behandlade det nya seendet som ett motiv.
Mirakelstrålarna kommer till Sverige
Här gick det fort. Överallt där det fanns en induktor, ett urladdningsrör och någon som prenumererade på rätt tidskrifter kunde försöket upprepas, och utrustningen fanns redan i fysiksalar och hos amatörer.
De första svenska röntgenbilderna togs i februari 1896 av laborator Hjalmar Öhrwall i Uppsala. Han avbildade metallföremål, avdödade grodor, möss och fiskar, och därtill professor Fritiof Holmgrens hand med en exponeringstid på en hel timme. Samma månad satt läkaren Thor Stenbeck i Stockholm och röntgade ett träetui med kirurgiska instrument.
Stenbeck är den intressanta figuren för det här projektets del. Han var trettioett år, nyfiken och road av uppmärksamhet, och han inrättade ett röntgenlaboratorium i sin bostad vid Triewaldsgränd i Gamla stan. Under 1896 talade han om de nya strålarna för Svenska Läkaresällskapet, för Fysiska sällskapet, för Biologiska sällskapet, och vid Fotografiska föreningens sammankomster. Två år senare satt han i föreningens styrelse. Populariseringen kom före den medicinska praktiken, och den gick delvis genom fotograferna.
I september 1896 kom hans mest kända fall, och det börjar i Närke. Tidigt på morgonen den 11 augusti 1895 möttes mjölnaren Karl Vallgren och hemmansägaren Adam Andersson i Bulltorpsskogen vid Gallabergssjön, mellan dagens Kumla och Laxå. De blev osams om ett arrende på sex kronor och om stulet mjöl. Andersson sprang ifatt Vallgren på stigen, drog en revolver och sköt honom i ansiktet. Kulan gick in genom vänster öga och stannade i huvudet. Vallgren fördes med kvällståget till Örebro lasarett, där hans tillstånd beskrevs som hopplöst.
Han överlevde. Ett år senare, plågad av svår huvudvärk, skickades han från Akademiska sjukhuset i Uppsala till Stenbecks privatklinik i Stockholm. Den 10 september 1896 tog Stenbeck en frontalbild och en sidobild och kunde visa att kulan låg i hjässbenet, 4,6 centimeter till höger om medellinjen. I februari 1897 opererade professor Karl Gustaf Lennander bort den. Vallgren levde till 1942.
Det är förmodligen första gången i historien som en kula tagits ut ur en hjärna efter att ha lokaliserats med fotografi. Ett halvår tidigare hade tekniken inte funnits.
Skelettporträtt och blyunderkläder
Under 1896 publicerades enligt en samtida räkning över tusen artiklar och ett femtiotal skrifter om de nya strålarna. Parallellt med den vetenskapliga vågen gick en annan våg, och den var fotografisk.
Ateljéer började erbjuda skelettporträtt. Nöjesfält och kringresande demonstratörer visade upp genomlysta händer mot betalning. Egyptiska mumier röntgades och andeskådare passade på att blanda ihop det nya med det gamla, eftersom nästan ingen kunde skilja katodstrålar från röntgenstrålar och ännu färre visste vad någon av dem var.
Ryktet att strålarna gick genom kläder gjorde att publiken drog en slutsats som var fel men fullt begriplig. En firma i London annonserade om röntgensäkra underkläder med bly i, och en amerikansk delstatspolitiker ska ha lagt fram ett förslag om att förbjuda röntgenstrålar i teaterkikare. Den historien berättas oftare än den beläggs, och källorna är oense om ifall det var New Jersey eller New York, men annonserna finns kvar och de säger något om vad folk trodde att bilden var. De tänkte sig ett seende, inte en skugga.
En del av entusiasmen blev långlivad. Skoaffärernas genomlysningsapparater, där man kunde titta på sina egna tår inuti skon, stod kvar i butikerna långt in på 1950-talet och på sina håll ännu längre.
Priset
Röntgen tog aldrig patent. Han menade att upptäckten tillhörde alla, och att den skulle användas fritt. När han 1901 fick det allra första nobelpriset i fysik skänkte han prispengarna till universitetet i Würzburg.
Andra betalade det pris han själv slapp. Clarence Dally, glasblåsare och assistent hos Thomas Edison, arbetade dagligen med rören och kontrollerade dem genom att hålla handen i strålgången. Han fick svåra strålskador, förlorade båda armarna och dog 1904, trettionio år gammal. Elizabeth Fleischman i San Francisco, en av de första kvinnorna som byggde upp en röntgenverksamhet, dog av samma orsak året därpå. Thor Stenbeck demonstrerade redan 1897 strålskador på händerna hos en medhjälpare, och före sekelskiftet började man rekommendera blyglas och blygummi.
I trädgården till S:t Georgs sjukhus i Hamburg står sedan april 1936 en sten rest åt röntgenologins döda. Vid invigningen fanns 169 namn på den. 1959 var de 359.
Röntgen dog i februari 1923, av tarmcancer som sannolikt inte hade med strålningen att göra, eftersom han nästan alltid arbetade bakom en blyskärm. I testamentet hade han bestämt att alla vetenskapliga handlingar som rörde upptäckten skulle brännas. Det gjordes. Det som blev kvar var hans fotografiska samling, som han råkat glömma att nämna.
Stenbecks egen bana slutade illa. Efter allvarliga anklagelser tvingades han lämna Stockholms läkarförening, och han tog sitt liv 1914.
Vad handen gjorde med fotografiet
Innan den 22 december 1895 var fotografiets löfte att bevara det som var synligt. Efteråt var det inte begränsat till det. Under de följande hundra åren skulle samma grundidé, en känslig yta och en strålning som något står i vägen för, ge oss bilder tagna i infrarött och ultraviolett, av havsbottnar och av avlägsna galaxer, av lungor och av fostervatten. Det mesta av det som idag kallas bildgivning är släkt med den där plåten i källaren i Würzburg.
Och ändå är det inte skelettet som gör bilden minnesvärd. Anatomiska plåtar finns det miljontals av, de flesta odramatiska. Det som gör den här bilden till ett porträtt är ringen.
Den sitter där som ett svart hål över benet, det enda föremålet i bilden som någon har valt att bära. Den berättar att handen tillhör en gift kvinna, att hon var i rummet, att hon höll den stilla i femton eller tjugo minuter i decembermörkret för att hennes man bad henne. Utan ringen är det ett prov. Med ringen är det Anna Bertha.
Det berättas att hon aldrig satte sin fot i laboratoriet igen. Om det stämmer vet ingen. Historien har hängt med sedan dess, förmodligen för att alla som har sett bilden förstår varför den skulle kunna vara sann.
Lämna ett svar