Någon gång under sensommaren 1843 stod en kvinna i Kent och bredde ut torkad havsalg på ett pappersark. Arket hade hon själv penslat med två järnsalter och låtit torka i mörker. Hon la ett glas över algen för att pressa den plant, bar ut alltihop i solen och väntade. När hon tog in arket och sköljde det i rent vatten slog pappret om i djupt blått, och där algen legat stod en vit skugga kvar. Varje trådsmal förgrening satt där, precis så oregelbunden som originalet.
Sedan gjorde hon om det. Och om igen, tills hon hade så många likadana blad att de kunde skickas ut till vänner och kollegor som en bok.
Boken heter Photographs of British Algae: Cyanotype Impressions och den första delen gick ut i oktober 1843. Den räknas i dag som världens första bok illustrerad med fotografi. Den innehåller inte en enda kamerabild.
Ett barn av vetenskapen
Anna Atkins föddes som Anna Children i Tonbridge i Kent i mars 1799. Modern återhämtade sig aldrig från förlossningen och dog året därpå, och Anna växte upp ensam med sin far. John George Children var kemist och mineralog, senare föreståndare för de zoologiska samlingarna vid British Museum, och han gav sin dotter en naturvetenskaplig uppfostran som var mycket ovanlig för en kvinna vid den tiden. Vid tjugofyra års ålder hade hon ritat drygt tvåhundra vetenskapligt exakta illustrationer till faderns översättning av Lamarcks Genera of Shells.
1825 gifte hon sig med John Pelly Atkins, en förmögen Londonhandlare med affärer i Västindien, och flyttade till familjegodset Halstead Place utanför Sevenoaks. Paret fick inga barn. Hon fick i stället tid och pengar. Hon samlade alger på engelska stränder, bytte material med botaniker i andra länder och byggde upp ett herbarium som växte till omkring femtonhundra exemplar. 1839 valdes hon in i Botanical Society of London, ett av få vetenskapliga samfund som då tog emot kvinnor.
Men det som verkligen avgjorde saken var faderns bekantskapskrets. Genom honom rörde hon sig i samma sällskap som William Henry Fox Talbot och John Herschel. Hon lärde sig Talbots fotogeniska teckning direkt av honom, och hon hade tillgång till en kamera senast 1841, även om inga kamerabilder av hennes hand finns bevarade.
Herschels blå process
I juni 1842 lade Herschel fram en uppsats för Royal Society med den beskedliga titeln On the Action of the Rays of the Solar Spectrum on Vegetable Colours, and on Some New Photographic Processes. Bland de nya processerna fanns cyanotypin. Receptet är kort nog att rymmas på en rad: ammoniumjärncitrat och kaliumferricyanid, blandade i vatten och penslade på vanligt papper som får torka i mörker. Papperet blir känsligt för ultraviolett ljus. Där solen träffar bildas berlinerblått, ett olösligt pigment, och det som inte träffats sköljs bort med rent vatten.
Två saker gjorde tekniken användbar för Atkins. Den var billig, och den behövde ingen fixering alls. Det som inte fått ljus sköljs bara bort, och bilden mörknar medan den torkar.
Det fanns en tredje fördel som är lätt att förbise. Handböckerna som spred de nya fotografiska recepten återgav dem felaktigt. Enligt Joshua Chuang, en av kuratorerna bakom New York Public Librarys Atkins-utställning 2018, var cyanotypireceptet felöversatt i praktiskt taget alla samtida manualer, vilket gjorde att ingen fick tekniken att fungera. Atkins hade lärt sig den av uppfinnaren själv.
Boken som saknade bilder
1841 gav den irländske botanisten William Henry Harvey ut A Manual of the British Algae, en systematisk genomgång av alla då kända brittiska havsalger. Boken hade inga illustrationer alls. Läsaren fick klara sig med latinska namn och beskrivningar i löptext av former som ibland är tunnare än ett hårstrå.
Atkins bestämde sig för att göra bilderna. I inledningen till sin egen bok skriver hon att svårigheten att rita så små objekt fick henne att ta Herschels process till hjälp och i stället låta växterna avtrycka sig själva. Hennes namngivning följer Harveys plåt för plåt. Verket var alltså tänkt som ett komplement till någon annans bok, inte som ett självständigt monument.
Harvey nämner henne aldrig i senare upplagor. Chuang konstaterar torrt att de rimligen måste ha känt till varandra, eftersom Herschel kände dem båda, men i Harveys text finns inte ett spår.
Solen som tryckpress
Atkins blandade kemikalierna och penslade papperet själv. Algerna monterade hon på glasskivor, vilket gjorde dem lättare att hantera när samma exemplar skulle exponeras gång på gång för nya avdrag. Somliga plåtar har små hål i hörnen, ett tecken på att hon nålade upp arken för torkning.
Det mest radikala med boken är dock inte plåtarna. Det är texten. Titelsidan, dedikationen, inledningen och innehållsförteckningarna är också cyanotypier, fotografiska faksimil av hennes egen handskrift. Ingenting i boken är satt i tryckeripress. Natural History Museum har noterat att bokstäverna på vissa sidor ser ut att vara formade av tunna algtrådar. Där andra böcker har en typograf har den här en handskrift och en sol.
Antalet avdrag hon behövde göra är svårt att fatta. Varje färdigt exemplar skulle rymma närmare fyrahundra plåtar, och hon distribuerade boken till en krets av mottagare under tio år, plus ersättningsplåtar när hon hittat bättre exemplar av en art. Uppskattningarna av hennes livstidsproduktion landar på flera tusen kopior.
Tolv delar och tre band
Utgivningen skedde i häften. Del ett kom i oktober 1843 och innehöll fyra textblad och åtta plåtar. Därefter följde del två till tolv, var och en med ett innehållsblad och tolv plåtar, ända fram till 1850. Sedan bytte hon format och gav ut materialet som tre band mellan 1850 och 1853, med nya plåtar för framför allt det tredje bandet. I sin tänkta slutliga form skulle verket bestå av fjorton textblad och minst 389 plåtar, var och en omkring 20 gånger 25 centimeter.
Boken såldes inte. Den skickades privat till botaniska vänner och till institutioner, tillsammans med handskrivna instruktioner om hur häftena skulle bindas in. Mottagarna gjorde som de ville, sydde in bladen i olika ordning och hoppade över somliga. Därför finns det inga två identiska exemplar kvar.
Det är också därför siffran 389 sällan stämmer i verkligheten. När Atkins skickade ut en ny plåt av en art hon hittat ett bättre exemplar av behöll många mottagare den gamla också. Bevarade exemplar har därför ofta fler blad än hon tänkt sig, och Hornimans räknar 443.
Hur många som finns kvar är faktiskt oklart, och källorna går isär. New York Public Library talar om minst tretton kända exemplar, Christie’s och flera uppslagsverk om sjutton, och Natural History Museum om ett tjugotal varav femton är någorlunda kompletta. Royal Societys exemplar med 389 plåtar anses vara det enda som ser ut som Atkins tänkte sig. Ett exemplar såldes för 133 500 pund 1996, och ett annat, som ägts av vetenskapsmannen Robert Hunt, för 229 250 pund 2004.
Åtta månader före Talbot
I juni 1844 kom det första häftet av Talbots The Pencil of Nature. I förordet beskriver han sitt lilla verk som det första försöket att publicera en svit plåtar helt utförda med den nya fotografiska konsten. Han hade fel med åtta månader.
Skillnaden är egentligen enkel. Atkins bok var privat, handskriven och distribuerad i en liten krets. Talbots var satt med typografi, illustrerad med inklistrade kalotyper och såld i bokhandeln. Talbot var alltså först med den kommersiellt utgivna fotoboken, medan Atkins var först med boken. Vilket av de två som räknas som ett förstaverk beror på vad man menar med publicerad, och den frågan var i praktiken avgjord i över hundra år till Talbots fördel, av det enkla skälet att ingen visste vem Atkins var.
Det finns en oavsiktlig symmetri i saken. Talbots nionde plåt är en fotokopia av en gammal tryckt sida, gjord genom att lägga bladet direkt mot ljuskänsligt papper i solen. Han och Atkins gjorde alltså samma sak samtidigt, att fotografera text utan kamera, men bara en av dem lät hela sin bok bestå av det.
A.A.
Hon signerade inledningen med två bokstäver. A.A. Bland de närmare fyrahundra plåtarna i det färdiga verket förekommer hennes fullständiga namn inte en enda gång. En senare forskare läste initialerna som en förkortning för anonymous amateur.
Det tog till 1889 innan någon knöt boken till en person. Då höll William Lang ett föredrag om cyanotypin för Philosophical Society of Glasgow och namngav Anna Atkins som verkets upphovsman. Hon hade då varit död i arton år.
Sedan blev det tyst igen i nästan ett sekel. Först 1979 publicerade konsthistorikern Larry Schaaf uppsatsen The First Photographically Printed and Illustrated Book, och 1985 kom hans bok Sun Gardens. Det är i praktiken därifrån hela den moderna Atkins-litteraturen utgår. 2018 fick hon en egen utställning på New York Public Library, Blue Prints: The Pioneering Photographs of Anna Atkins, och plåtarna hängde då som konstverk snarare än som vetenskapliga bilagor.
Att hon ofta kallas världens första kvinnliga fotograf är en beteckning som förtjänar ett förbehåll. Inga kamerabilder av henne finns bevarade, och samma titel har föreslagits för Constance Fox Talbot, vars bilder inte heller finns kvar. Frågan lär förbli öppen. Att hon var den första som gav ut en fotoillustrerad bok är däremot inte kontroversiellt.
Efter algerna
Atkins fortsatte att arbeta med cyanotypin långt efter att algprojektet var avslutat. Hon tryckte spets, fjädrar och ormbunkar, ofta tillsammans med barndomsvännen Anne Dixon. Deras samarbete resulterade i presentationsalbumen Cyanotypes of British and Foreign Ferns från 1853 och Cyanotypes of British and Foreign Flowering Plants and Ferns från året därpå. I det senare finns en maskros som Victoria and Albert Museum har kallat sannolikt det första fotografiska porträttet av en maskros, och som museet skämtsamt påpekar närmast är ett självporträtt, eftersom blomman avbildade sig själv.
Hon skrev också romaner, fem stycken mellan 1852 och 1863, med titlar som inte alls antyder en botanist. 1865 skänkte hon hela sin samling av alger och växter till British Museum. Hon dog på Halstead Place 1871, sjuttiotvå år gammal.
Cyanotypin blev aldrig botanikens standardmetod. Redan under 1850-talet gick vetenskapliga illustratörer över till naturtryck, där ett exemplar pressades ner i mjuk metall som sedan kunde färgas in och tryckas, vilket återgav struktur och yta som cyanotypin inte kunde fånga. Herschels process fick i stället sin egen bana som blåkopia hos arkitekter och ingenjörer, ett andra liv som tog fart på 1870-talet.
Varför oktober 1843 räknas
Det som händer i Kent hösten 1843 är inte att någon tar ett bättre fotografi. Det är att fotografiet blir en boksida. Fram till dess hade en fotografisk bild varit ett unikt föremål, en daguerreotyp på metall som bara existerade i ett exemplar och som måste ses i original. Atkins gör bilden till en upplaga. Samma alg, samma vita silhuett, tolv, tretton, kanske tjugo gånger, utskickad till människor som aldrig hade sett varandras exemplar men som nu kunde tala om samma bild.
Det är också värt att stanna vid det faktum att fotografins första illustrerade bok gjordes utan kamera. Ingen lins, ingen slutare, inget motiv som betraktas på avstånd. Bara ett objekt, ett ljuskänsligt ark och sol. Det finns något tilltalande i att mediet börjar sin bokhistoria med den enklaste möjliga metoden, och att kvinnan som gjorde det inte skrev sitt namn på något av det.
Lämna ett svar