Blått av en slump: när Herschel uppfann cyanotypin

Den 23 april 1842 stod en femtioårig man i sitt hem i Kent och penslade ett rött salt över ett pappersark. Papperet blev svagt grönt. Han lät solspektrumet falla över det genom ett prisma, väntade en stund och doppade sedan arket i vatten. Ur det bleka steg en djup och mättad blå färg fram. Samma dag skrev han i dagboken att han upptäckt kaliumferricyanidens fotografiska egenskap, och i laboratorieanteckningarna lade han till en rad som är ovanligt rättfram för att komma från honom: det här papperet kommer att visa sig värdefullt.

Mannen hette John Herschel. Han hade rätt, fast knappast på det sätt han tänkte sig.

Astronomen som var mer intresserad av ljuset än av bilderna

John Frederick William Herschel föddes 1792 i Slough, enda barn till William Herschel, mannen som hittade Uranus och upptäckte värmestrålningen bortom spektrumets röda ände. Sonen blev astronom han också, kartlade södra stjärnhimlen från Godahoppsudden och kom hem till England 1838 som en av landets mest ansedda vetenskapsmän.

När Talbot i januari 1839 offentliggjorde sin fotogeniska teckning tog det Herschel en vecka att lösa problemet som stoppat alla andra. Redan 1819 hade han visat att natriumtiosulfat, hyposulfit, löser upp silversalter. Nu förstod han vad kunskapen dög till, och berättade det för både Talbot och Daguerre. Därifrån kommer fixeringsbadet, fotografins hypo, som sedan blev kvar i mörkrummen i över hundrafemtio år.

Han gav också fotografiet en stor del av dess ordförråd. Negativ och positiv är hans ord, liksom snapshot i fotografisk mening, och det var han som gjorde ordet fotografi gångbart i engelskan, ovetande om att brasilianaren Hercules Florence hade använt det några år tidigare.

I september 1839 riktade Herschel en kamera mot ställningsverket som burit hans fars fyrtiofotsteleskop i Slough. Bilden togs på glas och är den äldsta bevarade fotografin på glas. Konstruktionen hade börjat murkna och han hade beslutat att montera ner den innan hans barn skadade sig, så bilden är också ett avsked.

Men bilderna var aldrig hans egentliga ärende. Där Talbot ville göra fotografier ville Herschel förstå ljuset. Han letade efter ämnen som kunde göra de osynliga delarna av spektrumet synliga, både det ultravioletta och den värmestrålning hans far hade hittat. Och han hoppades på något större: en process som gav världen i dess egna färger. Under 1840 och 1841 kokade han saft ur blommor, penslade den på papper och lät solen bleka den. Han kom fram till att ett färgämne bleks snabbast av sitt eget komplementljus. Något färgfotografi blev det inte.

Ett brev från Bank of Englands kirurg

Våren 1842 gav han upp växtsafterna och vände sig till mineralvärlden i stället. En tid tidigare hade han frågat en ung kirurg vid namn Alfred Smee om starkt färgade metallsalter. Smee var tjugotre år, nyvald ledamot av Royal Society och nybliven läkare åt Bank of England, och han hade gjort sig ett namn på att med batteriets hjälp framställa rent kaliumferricyanid, rött blodlutssalt, ett ämne som dittills varit svårt att få tag på i användbar form. Tidigt 1842 skickade han ett prov till Herschel.

Resten står i anteckningsböckerna. Den 23 april blev papperet blått. Dagen efter provade Herschel att kopiera gravyrer med det och konstaterade att resultatet var vackert men bakvänt: linjerna blev vita och bakgrunden blå. Processen arbetade negativt, och det var inte vad han ville ha. Han hade tänkt sig något som kopierade positivt, direkt, utan omvägen över ett extra kopieringssteg som kostade skärpa.

Sedan kom Smees andra brev, daterat den 10 maj. Han tackade för en kopia och nämnde i förbigående två salter som apoteken nyss börjat sälja som järnstärkande medicin, ammoniumjärncitrat och ammoniumjärntartrat. De var mörkt färgade, skrev han, kanske något för Herschel. Han hade ingen aning om vad han just gjort. När Herschel senare hörde av sig för att fråga om han ville ha äran svarade Smee att han inte visste något alls om salterna och inte haft den minsta tanke på att det gick att fotografera med dem.

Ammoniumjärncitratet var nyckeln. Med enbart kaliumferricyanid krävdes en halvtimme eller en timme i starkt solljus. Med de två salterna blandade gick reaktionen på minuter. Det är den blandningen som fortfarande används, i stort sett oförändrad.

Namnet hamnade på fel process

Herschels stora uppsats det året, med den föga snärtiga titeln On the Action of the Rays of the Solar Spectrum on Vegetable Colours, and on Some New Photographic Processes, antogs för publicering den 15 juni 1842 och lästes delvis upp i Royal Society dagen därpå. Tryckt blev den först i september. Där beskrivs både papperet med enbart ferricyanid och den snabbare blandningen med järncitrat, alltså receptet vi använder idag. Samma dag som uppsatsen antogs skrev Herschel till Smee och tackade för tipset. Saltet hade gett honom en oändlighet av vackra fotografiska processer, skrev han.

Ordet cyanotypi finns inte med i uppsatsen. Det skrev Herschel ner för första gången den 16 augusti, och då gällde det något annat: ett positivt arbetande syskon till processen, byggt på gult blodlutssalt i stället för rött. Den varianten var förtrollande de första minuterna och sedan opålitlig. Herschel medgav själv senare att den inte gick att rekommendera. I ett efterskrift daterat den 29 augusti, som hann med i tryckningen, dyker namnet upp offentligt för första gången, och där breddar han det till att gälla alla processer där järn och cyanid tillsammans bildar en blå bild. Det är den definitionen vi har ärvt. Namnet myntades alltså ursprungligen för den variant som inte fungerade.

Hösten 1842 hade Herschel gjort över tusen fotografiska försök. De flesta ledde ingenstans. Han prövade det ena metallsaltet efter det andra, guld och kvicksilver bland dem. Han prövade saften ur snart sagt varje växt i trädgården, och när den tog slut gick han vidare till hundurin och ett extrakt ur familjens boaorm. Kvicksilverbilderna var enligt honom själv det vackraste han sett, med ett djup som verkade omöjligt att överträffa. De gick bara inte att bevara. Den process som skulle överleva honom med ett och ett halvt sekel, den negativa cyanotypin, hade han fått fram med tre försökspapper.

Järn, ljus och vatten

Kemin är nästan pinsamt enkel. Ammoniumjärncitrat och kaliumferricyanid löses var för sig i vatten, blandas i lika delar och penslas på papper eller tyg. Arket torkar i mörker. Sedan läggs ett negativ eller ett föremål direkt på ytan, under glas, och alltihop får UV-ljus från solen eller en lampa. Ljuset reducerar järnet från trevärt till tvåvärt, det tvåvärda järnet reagerar med ferricyaniden, och kvar blir berlinerblått, samma pigment som konstnärer använt sedan det kom fram i Berlin i början av 1700-talet.

Framkallningen är vatten, och inget annat. Det som inte fått ljus sköljs helt enkelt bort, och bilden mörknar medan den torkar. Ingen fixering behövs. Under en tid när fotografi betydde dyra metaller och kvicksilverånga var Herschels blå bild något helt annat. Den krävde varken silver eller mörkrum, bara två billiga salter och en solig eftermiddag.

Mannen som såg det först och fick låta det ligga

Fjorton år före Herschels aprildag hade någon annan sett precis samma sak hända. John Mercer var kattuntryckare och färgkemist i Lancashire. Hans far var handvävare, dog när sonen var nio och lämnade familjen med små medel. Pojken sattes i arbete som spolare samma år. Läsa och skriva lärde han sig vid tio av en arbetare på tryckeriet, och kemin tog han själv ur en lärobok. Någon skolgång fick han aldrig.

År 1828 droppade Mercer en järnlösning på en bit vitt bomullstyg och lade ut det i solen. Efteråt behandlade han tyget med rött blodlutssalt. Där ljuset hade nått blev tyget blått, och ingen annanstans. Det här är värt att lägga på minnet, skrev han i anteckningsboken, och tillade att han aldrig sett någon kemist beskriva saken.

Där tog det stopp. Mercer hade ett tryckeri att sköta och kunde inte lägga år på en iakttagelse som ingen betalade för. Först 1848, när kompanjonskapet upplöstes och han var femtiosju, hade han tid och pengar att forska på allvar. Då var fotografiet redan uppfunnet av andra, av två herrar som aldrig behövt fundera på hur räkningarna skulle betalas. Han bidrog senare med toningsmetoder för cyanotypier, publicerade så anspråkslöst att ingen minns dem. Mike Ware, processens främste historiker, menar att om fotografins tidiga år har en bortglömd hjälte så heter han John Mercer.

Namnet finns ändå kvar i språket, fast inte i fotografins. Merceriserad bomull, den som är starkare och tar färg bättre, heter så efter honom. Royal Society valde in honom 1852, och han lär ha tackat ja motvilligt.

Världens första fotobok var blå

I oktober 1843 kom ett paket till Royal Society. Det var inte från Talbot och inte från Herschel, utan från en Mrs Atkins i Halstead i Kent.

Anna Atkins var botanist. Hennes far, John George Children, satt i Royal Society och hade både Herschel och Talbot i sin bekantskapskrets, så hon visste vad som var på gång. Ett par år tidigare hade William Harvey gett ut en handbok över brittiska alger helt utan illustrationer, och alger är svåra att teckna av. Atkins löste det genom att lägga algerna direkt på Herschels papper och låta solen göra jobbet.

Resultatet blev Photographs of British Algae: Cyanotype Impressions, utgiven häfte för häfte till hennes botaniska vänner mellan 1843 och 1853. Drygt fyrahundra planscher, varje enskild kopia gjord för hand. Även titelsidorna och texten är cyanotypier av hennes egen handstil, eftersom hon inte brydde sig om att sätta dem med typer. Det gör verket till den första bok som illustrerats med fotografi, åtta månader före Talbots The Pencil of Nature. Herschels eget exemplar finns idag på New York Public Library.

Att det dröjde över hundra år innan fotohistorien tog henne på allvar är en historia för sig. Hon signerade sina blad med initialerna A.A., en senare forskare läste dem som Anonymous Amateur.

Från laboratorium till ritkontor

Herschel dog 1871. Året därpå började franska Marion et Cie sälja hans process som ferroprussiatpapper, avsett för att kopiera ritningar. Fram till dess hade arkitekter och ingenjörer fått rita av sina egna ritningar för hand, dyrt och med nya fel för varje kopia. Nu räckte det med att lägga originalet mot ett preparerat ark och bära ut alltihop i solen.

Vid världsutställningen i Philadelphia 1876 nådde metoden Amerika, och där tog den fart på allvar. Blueprint blev ordet, blåkopia på svenska, och tekniken höll ställningarna som industrins standardmetod för kopiering ända in på 1940-talet, då diazokopian tog över. Skalan var svindlande. Ritningarna till ett enda slagskepp kunde sluka drygt tusen kvadratmeter papper.

En kuriositet i marginalen: när Mafeking i Sydafrika belägrades under boerkriget och stadens frimärken tog slut, tryckte man nya med blåkopieringsprocessen. Bland dem ett med garnisonens befälhavare Robert Baden-Powell, mannen som några år senare grundade scoutrörelsen. Herschels kemi, i blått, som betalningsmedel i en avskuren stad.

Ordet blueprint överlevde både papperet och processen. Idag betyder det ungefär plan, och den som använder det har sällan sett en blå kopia. Blåkopian sitter kvar i svenskan på samma sätt, som ett ord för något som en gång faktiskt var blått.

Konsten hämtar tillbaka det blå

Sommaren 1949 satt en ung konststudent vid namn Susan Weil i familjens sommarhus på Outer Island i Connecticut och visade sin pojkvän hur man gör blåkopior. Hon hade lärt sig som barn. Blåkopian var en familjetradition som gick tre generationer tillbaka, till arkitekten Dankmar Adler i Chicago. På hans ritkontor fanns rullar av ljuskänsligt papper, och hans dotter gjorde självporträtt med dem redan på 1880-talet. Dottern lärde Susan, Susan lärde Bob.

Pojkvännen hette Robert Rauschenberg. De hade träffats i Paris och läst för Josef Albers på Black Mountain College. De närmaste åren gjorde de blåkopior tillsammans i naturlig storlek. En kropp lades ner på papperet, ofta deras egen eller en väns, tillsammans med löv och tyg, och exponerades med en UV-lampa i deras enrumslägenhet på West 95th Street i New York. 1951 publicerade LIFE ett reportage om dem, och Edward Steichen tog med en av deras blåkopior i utställningen Abstraction in Photography på MoMA. Det var bland de första verk av Rauschenberg som togs emot som konst. Papperet från ritkontoren hade hittat hem igen.

Från 1980-talet och framåt kom cyanotypin tillbaka på bred front bland dem som arbetar med ädelprocesser. Kemisten Mike Ware, som skrivit processens standardverk, formulerade 1994 om receptet med ammoniumjärnoxalat i stället för citrat och fick kortare exponeringar och djupare blått. Och Meghann Riepenhoff, som började 2013 efter att ha studerat Anna Atkins blad, bär ut sina preparerade ark till stranden och låter vågorna göra bilden. Hon avbryter framkallningen med flit. Bladen fortsätter att förändras i takt med ljuset omkring dem, år efter år.

Blått som vägrar hålla sig stilla

Att bilden inte står stilla är cyanotypins sista egenhet. I starkt ljus bleknar den, eftersom berlinerblått då reduceras till en färglös variant av sig självt. Ställ den i mörker och den kommer tillbaka, nästan helt, när luftens syre långsamt oxiderar pigmentet igen. Ingen annan fotografisk bild andas på det viset.

Den vill inte heller förvaras som andra fotografier. Arkivkartong buffras med kalciumkarbonat för att skydda papper mot surhet, och just det basiska skyddet slår sönder berlinerblått på någon minut. Konservatorernas rekommendation är därför den omvända mot vanligt: cyanotypier ska inte ligga i buffrat arkivmaterial.

Herschel letade efter något helt annat. Han ville ha en process som gav världen i dess egna färger och som stod stilla när den var färdig. Han fick en enda färg, och en bild som fortsätter att förhandla med ljuset i all evighet. Det är förmodligen det bästa som kunde hända. Nästan tvåhundra år senare är cyanotypin fortfarande den billigaste vägen in i fotografins kemi. Två salter och en solig eftermiddag, och du har ett avtryck som varken kräver ström eller mörkrum.

Papperet visade sig värdefullt. Det var bara inte på det sätt Herschel tänkte sig den där aprildagen 1842.