Det är slutet av april 1869, och i polisdomstolen i the Tombs, New Yorks dystra fängelse på Centre Street, är det fullsatt. I vittnesbåset sitter P.T. Barnum, landets mest kände humbugmakare, och han har tagit med sig ett fotografi. Det föreställer honom själv, sittande och allvarlig, och bakom honom svävar en blek gestalt som alla i salen känner igen. Det är Abraham Lincoln, fyra år efter skotten på Fordteatern.
Bilden togs dagen innan. Barnum hade gått till fotografen Abraham Bogardus på Broadway, följt varje steg i arbetet och till och med märkt glasplåten själv. Ändå dök presidenten upp på den. När fotografiet visades för rätten nickade Barnum och sa ungefär att det var just den rackaren, och salen skrattade så att domaren fick ge upp försöken att återställa ordningen.
Några meter bort satt mannen som alla egentligen var där för att se, William H. Mumler, 36 år, fotograf på 630 Broadway, åtalad för att ha lurat pengar av sörjande människor genom att sälja fotografier av deras döda. Frågan rätten hade att avgöra var inte om det fanns andar. Den var betydligt svårare än så. Kan man bevisa att ett fotografi ljuger?
En söndag på Washington Street
Sju år tidigare hade Mumler inte ens varit fotograf. Han var född 1832 i Boston och arbetade som gravör hos en juvelerarfirma i staden, en man med händerna vana vid fina linjer i metall. Fotografi var en hobby. På fritiden brukade han vara i en ateljé på Washington Street som drevs av en kvinna som kallade sig Mrs. Stuart, och där fick han pröva kameran och kemikalierna.
Någon gång 1862 tog han ett självporträtt där. När plåten framkallades syntes något mer än han själv. Bredvid honom, blek och halvt genomskinlig, satt en ung kvinna. Hur det gick till när han visade bilden för andra finns i flera versioner. Enligt somliga redogörelser förklarade han först den bleka gestalten med att armen hade darrat, enligt andra sa han på skämt att det var en kusin som dött tolv år tidigare. Det är i alla fall den förklaringen som blev bestående. Kusinen hade kommit tillbaka för att bli fotograferad.
Den som tog saken på allvar var doktor H.F. Gardner, en av de ledande spiritisterna i Boston. Han intygade att bilden var äkta, och under hösten 1862 skrevs det om den i den spiritistiska pressen, först i Herald of Progress i New York och sedan i Bostontidningen Banner of Light. Fackpressen var mindre imponerad. American Journal of Photography kommenterade ironiskt hur underbara framsteg konsten nu gjorde, när det bredvid ens egen vackra bild plötsligt stod en ledsagande ande.
Årtalet är för övrigt inte självklart. Flera källor anger 1861, en till och med mars 1861, medan andra har 1862 och en specifik dag i oktober. Allt som skrevs om bilden i samtiden är dock från hösten 1862, och när Mumlers försvarare i rätten 1869 talade om de första bilderna var det 1862 han nämnde.
Kvinnan i ateljén
Mrs. Stuart är en av de mer gåtfulla figurerna i historien. Hon kallas omväxlande Helen F. Stuart och Hannah Stuart, och fotohistorikern Felicity Hamer har i en artikel 2018 argumenterat för att det i själva verket var Hannah Frances Green, född 1832 i Marblehead utanför Boston och övergiven av sin förste man. Green var känd som clairvoyant och helande medium, och 1864 gifte hon sig med Mumler.
Om Hamer har rätt var ateljéns ägarinna och Mumlers blivande hustru samma person, och då är det inte självklart vem av dem som egentligen kom på andefotografin. I den verksamhet som följde hade de i alla fall olika roller. Mumler stod vid kameran. Hannah tog emot kunderna, satte sig ibland i trans och talade med de döda medan plåten exponerades.
Ett land i sorg
Tidpunkten kunde inte ha varit bättre, eller sämre, beroende på hur man ser det. Spiritismen hade vuxit sig stark i USA sedan 1848, när systrarna Fox i Hydesville i delstaten New York påstod sig ha kontakt med en ande som svarade med knackningar. Seanser hölls i vardagsrum över hela landet, och det fanns tidningar, föreläsare och medier som levde på rörelsen.
Sedan kom inbördeskriget. Det dödade omkring 620 000 soldater enligt den siffra som länge varit vedertagen, och nyare beräkningar hamnar ännu högre. Många stupade långt hemifrån och begravdes där de föll, i omärkta gravar eller inte alls. Familjer fick ett brev, i bästa fall, och ingenting att sörja vid. I det läget erbjöd Mumler något som ingen präst kunde ge, nämligen ett fotografi där den döde stod bredvid den levande, med handen på axeln.
Priset var högt. Uppgifterna varierar mellan tio dollar för en enda bild och tio dollar för ett dussin kopior, men i båda fallen var det många gånger mer än vad ett vanligt visitkortsporträtt kostade, som gick att få för en kvarts dollar. Kunderna betalade ändå.
Fotografen som inte hittade något
Bostons fotografer var misstänksamma från början, och en av dem bestämde sig för att ta reda på hur det gick till. James Wallace Black var en av stadens mest ansedda fotografer, och han hade två år tidigare tagit de första bevarade flygbilderna i USA från en luftballong över Boston. Han skickade först sin assistent Horace Weston till Mumler, och Weston kom tillbaka och rapporterade att han inte sett något som skilde sig från vanlig porträttfotografering.
Då gick Black själv. Enligt en berättelse som återges i Smithsonian Magazine sa han till Mumler att han inte var smart nog att få in något på negativet utan att Black skulle upptäcka det, och Mumler svarade lugnt att det var han väl medveten om. Black följde plåten genom hela processen. När den framkallades syntes en gestalt bakom honom. Han gick därifrån med en gratis kopia och kunde inte förklara vad han sett.
Andra hade en enklare förklaring. Läkaren och författaren Oliver Wendell Holmes, en av sin tids stora entusiaster för fotografi, beskrev i Atlantic Monthly 1863 hur en sådan bild enkelt kunde framställas med dubbelexponering. Det krävdes inga andar, bara en plåt som exponerats två gånger.
Brodern som kom hem
Det som till slut fällde Mumler i Boston var inte fotograferna utan andarna själva. I början av 1863 började människor känna igen dem. Flera av de döda som dök upp på bilderna visade sig vara högst levande Bostonbor, och en av dem hade enligt uppgift suttit för Mumler vid ett tidigare tillfälle, med samma karaktäristiska hatt.
Den mest omtalade historien gäller en kvinna som fått ett fotografi där hennes bror, som skulle ha stupat i kriget, stod bakom henne. Brodern kom sedan hem, levande. Detaljerna i den här typen av berättelser är svåra att belägga, och de återges framför allt i senare sammanfattningar, men att Banner of Light, den tidning som tidigare hade hyllat Mumler, nu vände sig mot honom är väl dokumenterat. Mumler slutade med andefotografi och försvann ur offentligheten i flera år.
630 Broadway
År 1868 dök han upp igen, nu i New York. Han arbetade i en ateljé på 630 Broadway och tog enligt en uppskattning omkring femhundra andefotografier där. Staden var större, kundkretsen bredare och ingen verkade minnas vad som hänt i Boston.
Det dröjde ändå inte länge förrän någon reagerade. P.V. Hickey, som skrev om vetenskap för tidningen New York World, klagade hos borgmästaren A. Oakey Hall, och borgmästaren gav stadsmarskalken Joseph H. Tooker i uppdrag att utreda saken. Tooker gick till Mumler under falskt namn, han kallade sig Bowditch, och betalade för en bild av en avliden anhörig. Han fick ett porträtt med en gestalt i bakgrunden som han inte kände igen alls, vilket var hela poängen. Han ansåg sig lurad.
Den 12 april 1869 greps Mumler och fördes till the Tombs. Han anklagades för att ha tagit pengar under falska förespeglingar och för att ha bedragit allmänheten. Borgmästaren hade först tänkt föra åklagarens talan själv.
Förhöret i the Tombs
Det som brukar kallas Mumlerrättegången var formellt inte någon rättegång. Det var en förundersökning inför polisdomaren John Dowling, utan jury, där domaren skulle avgöra om bevisen räckte för att gå vidare till ett riktigt åtal. Den pågick i sju förhandlingsdagar, utspridda från mitten av april till början av maj, och New Yorks tidningar skrev om den varje dag.
Åklagare var advokaten Elbridge T. Gerry, med biträdande distriktsåklagaren Blunt vid sin sida. Försvaret leddes av John D. Townsend, och det var försvaret som stod för de mest häpnadsväckande vittnesmålen. John W. Edmonds, tidigare domare i delstatens högsta domstol och en av landets mest kända spiritister, berättade att han hade sett en avliden kollega sitta i en fönsternisch. Finansmannen Charles F. Livermore hade känt igen sin döda hustru på en av Mumlers bilder. En ostronhandlare från Bleecker Street hade betalat fem dollar för ett halvdussin kopior av en bild där hans sedan länge döde son syntes.
Två fotografer vittnade också för försvaret. William Slee från Poughkeepsie berättade att Mumler hade arbetat i hans ateljé med Slees egen utrustning och egna plåtar, och att ett ansikte ändå hade framträtt. En fotograf vid namn Gurney, med ateljé på 707 Broadway och tjugoåtta år i yrket, hade följt processen utan att se något fusk. Adressen var Jeremiah Gurneys, en av stadens mest kända porträttfotografer, även om tidningen skrev ett annat förnamn.
Stämningen i salen var långt ifrån högtidlig. När Tooker förhördes fick han frågan om han trodde på andar. Han svarade med att fråga om de menade den sort man häller upp i glas, eftersom det engelska ordet spirits betyder både andar och sprit, och publiken skrattade. En skribent som tidningen Harper’s Weekly hade skickat till Mumler berättade att han suttit för tre plåtar. På den andra syntes en gestalt, på den tredje ingenting. Andarna hade väl kommit fram till att han var snygg nog att fotograferas utan deras hjälp, sa han. Gerry svarade att det nog snarare berodde på att han hade tittat för noga.
Barnum i vittnesbåset
Åklagarsidans stjärnvittne var P.T. Barnum. Han hade följt Mumler i sju år och skrivit om honom i sin bok The Humbugs of the World från 1866. Han hade till och med köpt andefotografier av Mumler och hängt dem i sitt museum på Broadway, tydligt märkta som humbug, innan de förstördes när museet brann.
Barnum var där för att visa att det Mumler gjorde gick att göra av vem som helst med rätt kunskaper, och fotografiet från Bogardus var hans bevis. Flera av stadens ledande fotografer, bland dem Bogardus, Charles D. Fredericks och Oscar G. Mason, vittnade om samma sak. Effekten gick att framkalla på flera sätt, med dubbelexponering, med en plåt som exponerats i förväg eller med en person som för ett ögonblick ställde sig bakom den som satt. Experterna pekade också på att ljuset på andarna ofta föll från ett annat håll än ljuset på kunden, något som knappast skulle hända om de verkligen stått i samma rum.
Men Barnum var också ett tacksamt vittne att korsförhöra. Townsend frågade honom om hans egna publikmagneter genom åren, om Fiji-sjöjungfrun och om Joice Heth, den gamla slavinnan som Barnum en gång hade visat upp som George Washingtons 161-åriga barnsköterska. Barnum svarade att han hade köpt dem i god tro och att det var en fråga om vad man väljer att tro på. Tillfrågad om han själv trodde på spöken svarade han att han sett många som pojke, och att det enda som krävs för att se dem är att man tror på dem.
Det var nog det sannaste som sades under hela förhöret.
Moraliskt övertygad
Domare Dowling meddelade sitt beslut i början av maj 1869. Källorna anger den 3 eller den 4 maj. Han sa i princip att han själv var övertygad om att det rörde sig om knep och bedrägeri, men att åklagarsidan inte hade lyckats bevisa det. Experterna hade visat att bilderna gick att efterlikna. Ingen hade kunnat visa hur Mumler faktiskt hade gjort dem. Mumler släpptes.
Utgången hade inte kommit som någon överraskning för alla. En ledarskribent hade förutspått den redan under förhöret, med just det resonemanget, och föreslagit ett enklare prov. Låt Mumler framkalla sina andar i en neutral fotografs ateljé, utan att själv röra utrustningen. Något sådant prov blev aldrig av.
Segern var dyr. Försvaret ska enligt en uppgift ha kostat Mumler omkring tre tusen dollar, och hans rykte i New York var förbrukat. Han flyttade tillbaka till Boston och öppnade en ateljé i sin svärmors hus.
Mrs. Lindall
I februari 1872 kom en kvinna i sorgdräkt och med dok för ansiktet till Mumlers ateljé i Boston. Hon presenterade sig under ett annat namn, i de flesta källor Mrs. Lindall, i någon Mrs. Tyndall. Enligt Mumlers egen berättelse förstod han inte vem hon var förrän efteråt.
Det var Mary Todd Lincoln, änka efter presidenten sedan snart sju år och vid det laget en ensam och sörjande kvinna som förlorat tre av sina fyra söner. Hon hade länge sökt sig till spiritistiska seanser, och hon hade haft medier i Vita huset efter att sonen Willie dog 1862.
På fotografiet sitter hon i svart. Bakom henne står en blek gestalt med händerna på hennes axlar, och gestalten är lätt att känna igen. Det brukar beskrivas som det sista fotografiet av henne. För Mumler blev det hans mest berömda bild, och kopior såldes för en kvarts dollar styck. Originalet finns i dag i Lincoln Financial Foundation Collection vid Allen County Public Library i Fort Wayne i Indiana.
Årtalet för den här bilden varierar också. Den dateras till 1870, 1871 och 1872 i olika källor, men februari 1872 bygger på ett brev från Mumler själv.
Plåtarna som försvann
Mumler gav 1875 ut sina memoarer, The Personal Experiences of William H. Mumler in Spirit-Photography, där han beskrev andefotografin som en tröst för trasiga hjärtan och sig själv som ett redskap för krafter han inte rådde över. Han slutade med andefotografier i slutet av 1870-talet.
Det finns en ironisk efterskrift. Mumler, mannen som anklagats för att manipulera fotografier, utvecklade också en metod för att återge fotografier i tryck, en variant av fotoelektrotypi som blev känd som Mumlerprocessen och användes för bildreproduktion i tidningar. Han ägnade sina sista år åt den.
Strax innan han dog förstörde han sina negativ. William H. Mumler dog i Boston den 16 maj 1884, fattig. Tidskriften Photographic Times nämnde i sin dödsruna att han hade blivit ökänd för sina andefotografier. Om han trodde på dem själv tog han med sig i graven.
Efter Mumler
Mumler var den förste som blev känd för det, men långt ifrån den siste. I London började Frederick Hudson ta andefotografier 1872. I Paris ställdes fotografen Édouard Buguet inför rätta 1875, och han gjorde det Mumler aldrig gjorde. Han erkände. Polisen hittade dockor draperade i gasväv och en samling fotograferade huvuden som han satte på dem.
Det hindrade inte andefotografin från att blomma upp igen efter första världskriget, av samma skäl som efter inbördeskriget. I engelska Crewe arbetade William Hope, och det krävdes att forskaren Harry Price 1922 märkte plåtarna i hemlighet för att avslöja honom. En av dem som försvarade Hope var Arthur Conan Doyle, som två år tidigare hade gått i god för fotografier av älvor från Cottingley i Yorkshire. Men det är en historia för ett annat nedslag.
Kameran som vittne
Det finns något nästan rörande i att Mumlers kunder trodde honom. De levde bara ett par decennier efter att fotografiet uppfunnits, och kameran hade redan fått ett rykte som den mest opartiska av alla vittnen. Den kunde inte ljuga, den hade inga avsikter, den registrerade bara ljus. Det var just därför en bild av en död son vägde tyngre än ett medium som talade med hans röst.
Även inom fotografkåren fanns de som trodde att en del andefotografier var äkta. Henry J. Newton, som tog det första rasterfotografiet i en dagstidning 1880, var både en av New Yorks ledande fotografer och ordförande i stadens första spiritistiska förening.
Förhöret i the Tombs 1869 slutade med en fråga som fotografin aldrig riktigt har blivit av med. Alla i salen visste att det gick att förfalska ett fotografi. Flera av dem gjorde det framför domarens ögon. Men att visa att något går att förfalska är inte detsamma som att bevisa att en viss bild är förfalskad. Domare Dowling var övertygad och kunde ändå inte döma.
Mer än hundrafemtio år senare, när bilder kan skapas från ingenting med några rader text, står vi i samma sal. Vi vet att det går. Frågan är fortfarande hur man bevisar det, och Barnums svar gäller än. Den som vill se spöken behöver bara tro på dem.
Lämna ett svar