Kameran som tog kulan

Vid Prey Veng, öster om Phnom Penh, följde den brittiske fotografen Don McCullin år 1970 ett förband soldater som två gånger på några dagar gick i bakhåll. Andra gången skadades han av splitter från en granat. Första gången kom en kula från en AK-47, avlossad av Röda khmererna enligt Imperial War Museum, och den fastnade i hans kamera i stället för i hans huvud.

Kameran var en Nikon F, då elva år gammal som modell och redan något av en självklarhet på den sortens platser. Den finns kvar, och den har visats på museet i London tillsammans med hjälmen McCullin bar i Vietnam. Bilden av kameran är upphovsrättsskyddad och visas därför inte här, men den går att se hos PetaPixel.

Historien om hur en japansk spegelreflexkamera hamnade där börjar i ett kontor i Tokyo nio år före lanseringen, med ett porträtt som togs i för dåligt ljus.

Ett porträtt i skymningen

Nikon var i början av 1950-talet ett namn som få utanför Japan hade hört talas om. Företaget hette Nippon Kogaku, Japans optiska industri, och namnet Nikon använde det bara på kamerorna. Under kriget hade det gjort optik åt den japanska militären, och den första Nikonkameran hade kommit först 1948. Japan var på den tiden landet där de billiga kamerorna kom ifrån. Den som hade råd köpte tyskt, en Leica eller en Contax med Zeissoptik.

I början av juni 1950 satt David Douglas Duncan, fotograf på Life, på tidningens kontor i Tokyo, utsänd för att fotografera japansk konst. En ung japansk kollega vid namn Jun Miki bad att få ta ett porträtt av honom. Miki hade skruvat ett lånat Nikkor på 85 millimeter på sin Leica, och Duncan lär ha påpekat att det inte fanns tillräckligt med ljus för att det skulle vara mödan värt. Nästa dag kom Miki tillbaka med förstoringar i formatet åtta gånger tio tum. Duncan blev så förvånad över skärpan att han frågade vem som hade gjort objektivet och om det gick att besöka fabriken.

Det gick. Miki ordnade ett besök i Nippon Kogakus fabrik i Ōi tillsammans med Duncan och fotografen Horace Bristol, och de lämnade fabriken med Nikkorobjektiv som passade deras Leicor. Ungefär en vecka senare bröt Koreakriget ut. Duncan åkte till fronten med sina tyska kamerahus och sina japanska objektiv, och när bilderna kom till New York undrade kollegerna på Life vad han hade använt. Den 10 december samma år skrev Jacob Deschin i New York Times att en japansk kamera och dess objektiv hade väckt uppståndelse bland tidningsfotograferna. I sin bok This Is War! från 1951 gav Duncan objektiven beröm redan i förordet.

Nippon Kogaku hade på ett halvår fått något som reklam inte kunde köpa, ett rykte bland yrkesfotografer. Ryktet gällde dock glaset, och till ett kamerahus i samma klass återstod en del arbete.

När mätsökaren tog slut

Under 1950-talet tillverkade företaget mätsökarkameror i S-serien, byggda med Contax och Leica som förebilder. När Leitz visade M3 år 1954 höjdes ribban för hela branschen, och Nippon Kogaku svarade med SP, den kamera som skulle bli den bästa i världen. SP hade inbyggda sökarramar för brännvidder från 28 till 135 millimeter, något inte ens Leican kunde visa upp. Enligt Nikons egen historieskrivning var konstruktörerna ändå missnöjda. Alla längre eller kortare objektiv krävde en sökare på tillbehörsskon, och sådana sökare gick det inte att ställa in skärpan i. Närbilder var krångliga och blev ändå inexakta. Sökaren visade heller aldrig mer än ungefär nio tiondelar av bilden, eftersom en mätsökare av mekaniska skäl måste ha marginal. Dittills hade tekniken gått att förfina, men nu närmade den sig sin gräns.

Lösningen hade legat framme länge. Principen med en spegel, som Kine Exakta hade krympt till småbildsformat 1936, gav fotografen bilden genom samma objektiv som exponerade filmen, oavsett brännvidd och avstånd. Problemet var att arbetet gick långsamt. Sökaren svartnade när slutaren utlöstes och förblev svart tills filmen matats fram. Bländaren måste öppnas för hand för att skärpan skulle gå att bedöma och sedan stängas igen före exponeringen. De flesta fotografer tyckte att kamerorna var för krångliga, och de hade rätt.

Under SP-arbetet började Nippon Kogaku parallellt studera spegelreflexen, men det projektet kom i andra hand. I februari 1957, när SP var klar, koncentrerades resurserna på den nya kameran. Vid det laget låg företaget efter. Miranda och Asahi Pentax fanns redan på marknaden, Zunow och Minolta SR-2 var på väg, och tillsammans hade de löst det mesta: pentaprismat, den återgående spegeln, den automatiska bländaren. Det såg ut som om Nippon Kogaku skulle bli sist.

Konstruktionen leddes av Masahiko Fuketa, som hade varit med om alla företagets kameror dittills. Lösningen var mer återhållsam än legenden gör den till. Enligt Nikon utvecklades bara tre delar från grunden: spegelhuset, pentaprismat och bajonetten. Resten var i stort sett densamma som i mätsökarkamerorna SP och S3, med samma slutare och samma bakstycke. En prototyp från 1957 hade dessutom kvar ett litet sökarfönster vid sidan av prismat, enligt en senare genomgång av kameran för att den svarta sökaren annars kunde skrämma bort fotojournalisterna. Nikon F var i grunden en mätsökarkamera som hade fått ett spegelhus inopererat.

En bokstav och en trekant

Kameran fick sitt namn av ordet reflex. Bokstaven R uttalas olika på många språk, men F låter ungefär likadant överallt, så Nikon lyfte ut den ur Re-Flex. Det har också berättats att F:et skulle stå för Fuketa, men företagets egen förklaring är den andra, och det F som senare följde med i namnen på F2, F3 och de andra professionella kamerorna kom att betyda sig självt.

Formen kom från ett oväntat håll. Yusaku Kamekura var ingen kamerakonstruktör utan grafisk formgivare, och han hade gjort affischer och trycksaker åt Nippon Kogaku i flera år. Kameror var på den tiden rundade. Kamekura ritade ett hus med raka linjer, och ovanpå det ett prismahus som skar upp i en vass spets, med ett F ingraverat på sluttningen. Formen blev en del av marknadsföringen, och i amerikanska tidningsannonser kunde en närbild av trekanten räcka. År 1966 fick kameran utmärkelsen Good Design Award av det japanska handelsministeriet, som första Nikonprodukt. Märket för samma utmärkelse hade Kamekura också ritat.

Philadelphia, mars 1959

I slutet av mars 1959 presenterades kameran för den amerikanska marknaden på en fotomässa i Philadelphia. Den var inte ensam där. Enligt kamerahistorikern Stephen Gandy visades samtidigt Minolta SR-2 för 249,50 dollar och Canonflex för 299,95. Nikon F kostade 359,50 dollar med ett 50 millimeter f/2, och var alltså dyrast av de tre. Export började i maj och försäljningen i Japan i juni, då till priset 67 000 yen.

Någon teknisk revolution var den inte. Fotohistorikerna Lothrop och Schneider konstaterade senare att den inte innehöll några egentliga genombrott. Det nya var att allt fanns i samma kamera och att allt fungerade samtidigt. Sökaren visade hela bilden, något som enligt Gandy ingen småbildsspegelreflex hade gjort tidigare. Spegeln kom tillbaka direkt och bländaren öppnades automatiskt, så att fotografen inte förlorade motivet efter exponeringen. Spegeln gick att låsa uppe, och skärpedjupet gick att kontrollera med en knapp. Slutaren hade ridåer av titanfolie, två hundradels millimeter tjocka, och provades för hundra tusen exponeringar. Sökare och mattskivor gick att byta, vilket visserligen släppte in damm men öppnade för allt från ögonhöjd till mikroskop.

Bajonetten var av rostfritt stål med en innerdiameter på 44 millimeter. Av allt i kameran är det den som har gjort längst väg.

Det avgörande var vad som kom runt omkring. Nikon F introducerades med en serie objektiv från 21 millimeter och uppåt, till det ett telezoomobjektiv, och de längre objektiven från mätsökarserien gick att använda via adapter. År 1960 kom en motor med kassett för 250 bilder, avsedd för den som inte hann byta film. År 1961 kom det första perspektivkorrigerande objektivet för småbild, och 1962 sökaren Photomic med inbyggd exponeringsmätare. Tre år senare mätte Photomic T genom objektivet. Ett hus köpt 1959 kunde alltså följa med i varje steg, och den som köpte kameran köpte samtidigt in sig i ett system.

Försäljningen gick ändå långsammare än man kan tro. Gandy skriver att kameran genast blev Nikons storsäljare, men enligt Nikons egen krönika hade den efter nio år på marknaden sålts i ungefär 300 000 exemplar, och nummer 200 000 såldes först i november 1965. Krönikan nämner det höga priset som en trolig förklaring. Under den tiden byggdes ryktet upp på ett annat sätt, hos dem som använde kameran varje dag.

Tokyo 1964

Den första riktigt stora uppvisningen kom på hemmaplan. Under sommarspelen i Tokyo 1964 satt fotografer på läktarna med långa objektiv, och enligt Nikons eget museum hade de Nikon F med sig i stort antal, med teleobjektiv och motor. Reflex-Nikkor på 1 000 millimeter, en spegellinskonstruktion som kom samma år, användes flitigt under spelen.

Det var också Kamekuras olympiad. Han hade ritat spelens emblem, den röda solen över de fem ringarna, och de officiella affischerna, så att samma hand låg bakom både det alla såg och kameran som många av bilderna togs med. Affischerna är upphovsrättsskyddade och visas därför inte här, men de går att se hos Museum für Gestaltung i Zürich.

Sex veckor med en Pentax

Tim Page var tjugo år och frilansade för UPI i Laos när han för sina första arvoden köpte en Pentax. Den höll i sex veckor, berättade han femtio år senare. Den tålde inte dammet och fukten, och exemplaret han hade kvar gick inte att mata fram och öppnades bara med skruvmejsel. Strax före de amerikanska marinsoldaternas landstigning i mars 1965 lånade han en reservkamera av UPI:s byråchef i Saigon, en Nikon F. De kom från Tokyo, sa Page, och de kostade nästan ingenting, nittio dollar för ett hus enligt hans minne. Den som reste dit kunde stå i fabriken och se sin egen kamera komma av bandet.

Vad fotograferna använde i Vietnam gick enligt Page att sammanfatta i två modeller, Leica M och Nikon F. Han kunde nämna en kollega på AP som hade en Canon och en vänsterhänt som hade en schweizisk Alpa, och det var ungefär allt. Vid fältuppdrag hängde han en Leica och en Nikon F med 105 millimeter över axeln, ofta också en vattentät Nikonos för regnperioden. Ett 200 millimeter hade han i sitt fodral, fasttejpat på utrustningen med silvertejp för att det inte skulle slå mot höften. Något om vardagen med kameran framgår av en detalj: för att byta film på en Nikon F måste hela bakstycket tas av, mitt i striden om det behövdes. Frågan vid ruta 33 var därför om man skulle byta nu eller hoppas att de tre sista räckte.

Skälet till att två kameror hängde runt samma hals var optiskt. Spegelreflexen var överlägsen med långa objektiv, där mätsökaren hade gett upp. Leican var tystare, mindre och bättre med vidvinkel. Den tyske AP-fotografen Horst Faas, som ledde byråns bildarbete i Saigon, beskrev långt senare varför han höll fast vid Leica: det gick att fotografera med båda ögonen öppna och samtidigt se vad som hände runt omkring. Dessutom gick den att ta isär som ett gevär, och torka på en svart plastbit i solen när man hade legat i ett vattenhål.

Larry Burrows från Life bodde vid sina besök från Hongkong gärna i ett dubbelrum på Caravelle eller Continental, enligt Faas för att kunna lägga kameror och objektiv på den andra sängen för den dagliga rengöringen. Han hade Nikon och Leica. Reparatören Marty Forcher i New York sa att en Nikon F var som en hockeypuck, och ordet fastnade. Byråfotograferna hade det annorlunda än Burrows, som kunde arbeta på ett reportage i månader. De flög ut med helikopter och tillbaka igen, framkallade sin Tri-X och skulle fylla dagens kvot av radiofoton till tidningarna.

Bilderna som inte togs med en Nikon

Här måste berättelsen få en viss justering. Den brukar kallas Vietnamkrigets kamera, och som arbetsredskap var den antagligen det, även om någon räkning veterligen inte finns. Men de bilder som folk minns från kriget är i påfallande hög grad tagna med något annat.

När Malcolm Browne från AP den 11 juni 1963 fotograferade munken Thich Quang Ducs självbränning i Saigon använde han enligt egen utsago en billig japansk Petri. Bilden blev World Press Photo of the Year. Eddie Adams bild av polischefen Nguyen Ngoc Loan som skjuter en fånge på en gata i Saigon den 1 februari 1968 togs med en Leica, enligt World Press Photos egen tekniska uppgift, och med ett 35 millimeter enligt Adams. Bilderna är upphovsrättsskyddade och visas därför inte här, men de går att se hos World Press Photo, Browne och Adams.

Den tredje stora bilden, Napalmflickan från 1972, uppgavs länge vara tagen med en Leica M2. Sedan 2025 pekar AP:s egen granskning på en Pentax, vilket ingår i den ännu olösta striden om vem som tryckte av. Nikon F finns ändå med i berättelsen. Enligt en fransk analys av bilder och film från platsen bar Nick Ut två Nikon F och två Leica M2.

Även Burrows historia slutar med en annan kamera. När en amerikansk sökgrupp 1998 grävde fram vraket efter den helikopter som sköts ner över Laos den 10 februari 1971, med Burrows, Henri Huet, Kent Potter och Keisaburo Shimamoto ombord, hittades filmremsor, objektivdelar och ett sönderslaget kamerahus. Faas stod bredvid och spårade senare serienumret till Life i London 1960. Kameran, sannolikt Burrows egen, var en Leica.

Nikon F:s plats i kriget låg alltså mindre i mästerverken än i de tusentals vanliga bilder som behövdes varje dag, och det är kanske en rättvis beskrivning av en arbetskamera.

Från Blow-Up till Prey Veng

År 1966 kom kameran till bio, liksom Exaktan en gång hade gjort i Hitchcocks Fönstret åt gården. I Michelangelo Antonionis Blow-Up smyger David Hemmings som modefotografen Thomas omkring i en park i London med en Nikon F. Bilderna som han senare förstorar, och i vilka han tror sig se ett mord, behövde någon ta på riktigt, och Antonioni anlitade Don McCullin för 500 pund. McCullin visade Hemmings hur en fotograf håller en kamera, satte sig sedan på huk på samma ställe och tog bilderna med samma modell. Vad de skulle föreställa hade ingen berättat, och han fick först efteråt veta vad som fanns i buskarna.

Fyra år senare, vid Prey Veng, var det hans egen Nikon F som tog kulan. I en del texter står det 1968, men Imperial War Museum anger Kambodja 1970, så den mest berömda skadan på en Vietnamkamera uppstod inte ens i Vietnam. Få tillverkare har ändå fått ett bättre intyg.

I omloppsbana

Den som tålde dammet i Vietnam borde tåla vakuum, och NASA tycks ha resonerat ungefär så. I januari 1971 valdes en modifierad Nikon F med Photomic FTn till Apollo 15, enligt Nikon med hänvisning till kamerans rykte för pålitlighet. Nippon Kogaku hade ungefär fem månader på sig. Gummi, plast och smörjmedel som kunde avdunsta i vakuum byttes ut, läderklädseln ersattes av metallplattor och hela huset lackades mattsvart. Spakarna blev större så att de gick att hantera med handskar. Tekniker skickades på NASA:s egen lödkurs. I juni levererades nio kameror. De flög med på Apollo 15 under sommaren, tillsammans med de Hasselblad som fortfarande var rymdfartens huvudkameror.

På rymdstationen Skylab 1973 hade förhållandet svängt. Enligt National Air and Space Museum fanns där fem småbildskameror och en enda Hasselblad. Nippon Kogaku lär ha gått med förlust på uppdraget, men prestigen var troligen värd det.

Nästan inget annat val

Nikon F2 kom i september 1971. Efterträdaren hade arbetats fram sedan 1963, och konstruktörerna hade en lång lista på vad som var fel: hörn som tog i handen, en matningsspak som kunde göra ont i fingrarna, sökare som satt dåligt fast och en motor som var besvärlig att montera. F:en fortsatte ändå att tillverkas till 1973 eller 1974, där källorna är oense, och när bandet stannade hade det gjorts 862 600 exemplar. Räknar man med Nikons siffra på 300 000 efter de första nio åren tillverkades alltså ungefär två tredjedelar under kamerans sista fem, sex år. En annons från slutet av 1960-talet sa att det i dag knappast fanns något annat val, och för den som arbetade på en tidning var det inte långt från sanningen.

För tyskarna blev det en vändpunkt. Leitz kom inte med någon spegelreflex förrän 1964, och då hade Nikon F redan fem års försprång. Zeiss lämnade senare kameratillverkningen. Från den här tiden kom nyheterna i branschen från Japan, och Tyskland fick hänga med.

F-bajonetten överlevde allt detta. När Kodak 1991 satte en digital rygg på en kamera var det en Nikon F3, och när Nikon D1 kom åtta år senare fungerade de objektiv som fotograferna redan ägde. Först 2018 gick Nikon för sina spegellösa kameror över till en större fattning, och ännu 2020 kom en ny professionell D6 med samma fäste som i Philadelphia.

På War Remnants Museum i Ho Chi Minh-staden har en av de här kamerorna legat i en monter, svart och nött på kanterna. Bara tre av dess delar var nya när den konstruerades, och formen hade ritats av en affischkonstnär. Den gjorde ändå det den byggdes för, att visa fotografen hela bilden, från hörn till hörn, och att fungera igen nästa morgon.