Kameran såg ut som en Nikon F3, för det var en Nikon F3. Bakstycket var någonting annat, en klump av Kodaks elektronik där filmluckan skulle ha suttit, och ur klumpen gick en kabel. Kabeln ledde till en väska som fotografen bar över axeln. I väskan satt en hårddisk på 200 megabyte, plats för 156 okomprimerade bilder, och de batterier som krävdes för att hålla allt vid liv.
Det här var Kodak DCS 100, framme i maj 1991. Den brukar räknas som den första digitala systemkameran som gick att köpa, den kostade 20 000 dollar och tillverkades i 987 exemplar. Upplösningen var på 1,3 megapixel.
Åtta år senare, den 15 juni 1999, skickade Nikon ut ett pressmeddelande om en kamera utan kabel, utan väska och utan Kodak. Den hette D1, den vägde 1,1 kilo, och den kostade ungefär en tredjedel av vad den närmaste konkurrenten kostade. Det är den siffran, inte megapixlarna, som gör 1999 till ett årtal i fotografins historia.
Kodaks årtionde
Under hela nittiotalet fanns det digitala pressfotografiet, men det fanns hos Kodak.
Mönstret var alltid detsamma. Kodak köpte in kamerahus från Nikon eller Canon, plockade bort filmtransporten och satte dit ett eget digitalt bakstycke med sensor, elektronik och lagring. Fotografen fick alltså en välbekant kamera i händerna med någon annans idé om vad som skulle hända efter slutaren.
Den viktigaste av dem byggdes på beställning. År 1994 kom NC2000, News Camera 2000, framtagen tillsammans med Associated Press och avsedd enbart för pressfotografer. Den byggde på en Nikon N90S, gav 1 268 gånger 1 012 bildpunkter, kostade omkring 18 000 dollar och tillverkades i ungefär 500 exemplar. AP delade ut den som standardutrustning till en stor del av sin egen fotografkår. Det var här det digitala nyhetsfotografiet på allvar började, och de som använde kameran har sällan haft något gott att säga om den som verktyg. Fotografen och teknikskribenten Rob Galbraith har sammanfattat sitt förhållande till NC2000 med att det inte fanns någonting att tycka om.
Priserna rörde sig långsamt nedåt och stannade sedan. DCS 200 låg på 9 995 dollar 1992. DCS 460 kostade 35 600 dollar i mitten av årtiondet. DCS 520 gick för 14 995 dollar 1998, och DCS 660 låg på samma nivå. De modeller som mötte D1 hösten 1999 kostade alltså i runda tal 15 000 dollar. För en kamera som var någon annans kamera med ett bakstycke på.
Nikons egna försök
Nikon hade inte suttit stilla, men bolaget hade inte heller gått sin egen väg.
Mellan 1995 och 1998 kom E-serien, utvecklad tillsammans med Fujifilm och såld under båda märkena, E2 och E2S hos Nikon och DS-505 och DS-515 hos Fujix. De hade en egendomlig och rätt fyndig lösning på tidens största problem, nämligen att sensorerna var små och objektiven gjorda för småbild. I stället för att låta fotografen leva med en beskuren bildvinkel byggde man in ett optiskt reduktionssystem i kamerahuset som pressade ihop hela småbildscirkeln till en sensor på två tredjedels tum. Bildvinkeln blev den rätta, och på köpet vann konstruktionen ungefär fyra ljussteg, vilket gav användbara känsligheter ända upp i det som motsvarade ISO 3200.
Kamerorna var stora, tunga och dyra, och de gav 1,3 megapixel. Men de fanns, och de gav Nikon erfarenheter som ingen kunde köpa.
År 1996 startades arbetet med något annat. Målet var en digital systemkamera som var Nikons hela vägen igenom, hus, sensor, elektronik och bajonett, utan medkonstruktör och utan bakstycke.
Vad som stod i pressmeddelandet
Specifikationen den 15 juni 1999 var en märklig läsning för den som hade följt marknaden.
Sensorn var en CCD på 23,7 gånger 15,6 millimeter, alltså ungefär APS-format, med 2,74 miljoner bildpunkter varav 2,66 miljoner användes. Bildfilen blev 2 000 gånger 1 312 punkter. Känsligheten gick från ISO 200 till 1600. Kameran tog 4,5 bilder i sekunden i upp till tjugoen bilder i följd. Kortaste slutartid var en sextontusendels sekund, snabbare än någon filmkamera Nikon hade byggt. Huset var av magnesium och tätat mot vattenstänk, det vägde 1,1 kilo utan batteri och objektiv, och det satt en skärm på baksidan, två tum och 120 000 punkter, med histogram.
Bilderna skrevs till CompactFlash. För överföring till dator fanns FireWire, eftersom dåtidens USB var för långsamt. Filerna kunde sparas som jpeg, som tiff eller som tolvbitars råfil.
Och den använde F-bajonetten. Varje objektiv som en Nikonfotograf redan ägde satt på kameran, med den enda skillnaden att bildvinkeln motsvarade en och en halv gångs längre brännvidd.
Priset var 5 580 dollar för huset. I Japan 650 000 yen, att jämföra med filmkameran F5 som kostade 325 000. Nikon hade alltså satt sin digitala flaggskeppskamera på exakt dubbla priset mot sitt eget analoga flaggskepp, i en bransch där digitalt dittills betytt tio gånger så mycket. Leveranserna började på hösten.
Fyra brunnar, en bildpunkt
Sensorn i D1 var byggd enligt en princip som Nikon var ensamt om och som har diskuterats sedan dess.
På chippet fanns enligt tillverkaren 10,8 miljoner ljuskänsliga brunnar. De lästes ut i fyra kanaler samtidigt, vilket var förklaringen till den höga bildtakten, och grupperades sedan fyra och fyra till varje färdig bildpunkt. Kvar blev de 2,7 miljoner punkter som skrevs till kortet. Varje sådan punkt hade alltså en stor uppsamlingsyta bakom sig, och det märktes i brusnivån.
Konstruktionen var ett val, och valet var att prioritera ljuskänslighet och hastighet framför upplösning. Det fanns egenheter kvar som avslöjade hur ny tekniken var. D1 arbetade i NTSC:s färgrymd i stället för sRGB, vilket gjorde att bilderna behövde korrigeras på ett eget sätt innan de såg riktiga ut, och det rättades först i efterföljarna.
Men prioriteringen var inte slarv. Den var riktad mot en bestämd kund.
Varför just redaktionerna
En tidningsbild trycks genom ett raster. Punkterna som bygger upp bilden i papperstidningen är grova, papperet suger, färgen flyter, och tonomfånget i en dagstidning är smalt. En bild som fyller två spalter behöver inte många bildpunkter för att se lika bra ut som den någonsin kommer att se ut. Det är därför pressen kunde gå över till digitalt långt före modefotografer, reklamfotografer och landskapsfotografer, som alla hade papper och format som krävde mer.
Vad pressen däremot behövde var tid. Och där var räkningen enkel.
Den amerikanske fotografen Reed Hoffmann har beskrivit hur hans tidning i Rochester gick över till digitalt redan våren 1997, med NC2000 och löstagbara hårddiskar, och blev en av de största amerikanska redaktioner som konverterade helt. Bildkvaliteten var sämre än filmens, det var alla överens om. Varje fotograf fick två kameror och ljusstarka zoomobjektiv för att kompensera för den usla svagljusprestandan. Ändå gick ingen tillbaka. Skälet var att man slutade sitta och se minuterna rinna iväg medan filmen framkallades.
Det är hela historien i en mening. Det var aldrig kvaliteten som avgjorde. Det var deadline.
Men vid 18 000 dollar per kamera, plus objektiv, plus reserv, var den räkningen bara möjlig för de största husen. Vid knappt sextusen gick den ihop för nästan alla andra. Det är i den skillnaden 1999 ligger.
Rummet som försvann
Det som byggdes bort var inte en apparat utan en hel kedja.
Fotografen sköt film. Filmen kom till redaktionen, antingen i fotografens egen ficka eller med bud. Den framkallades, torkade, klipptes, lades på ljusbord och gicks igenom med lupp. Ett urval kopierades eller skannades. Och skulle bilden vidare på kabel gick den genom en sändare som läste av negativet eller kopian rad för rad och skickade den vidare över telefonnätet, en process som mätte sin tid i minuter per bild.
Varje led i den kedjan var ett rum med personal i. Bildlaboratoriet var en avdelning på tidningen, inte en programvara. När kedjan ersattes av ett minneskort och en filöverföring försvann inte bara väntetiden, utan också yrkena i mitten. Den som framkallade och kopierade åt andra hade inte längre något att göra.
Det som samtidigt hände var att bilden slutade vara ett föremål. Negativet var ett fysiskt original som gick att gå tillbaka till, ta fram ur en kartong tjugo år senare och hålla upp mot ljuset. Filen var från början en kopia utan original. Det är en förändring vars konsekvenser fotografin fortfarande arbetar sig igenom, både i arkiven och i frågan om vad en bild egentligen bevisar.
Sydney, hösten 2000
Nikon daterar självt genombrottet till OS i Sydney i september 2000. Det var där D1 blev vanlig i fotograferingsgroparna, och det är där bolagets egen historieskrivning sätter punkten för när det professionella arbetet blev digitalt.
Men den bilden av ett skifte behöver kompletteras med en annan uppgift från samma spel. Kodak, som var officiell sponsor och hade varit det i över hundra år, byggde i Sydney ett bildcenter på nästan tvåtusen kvadratmeter, bemannade det med omkring tvåhundra anställda på flera språk och erbjöd över ettusen ackrediterade fotografer gratis framkallning med kapacitet för omkring etthundrasjuttiofemtusen filmrullar.
Två världar stod alltså bredvid varandra på samma arena samma höst. Den ena hade tvåhundra anställda och etthundrasjuttiofemtusen filmrullar. Den andra hade ett minneskort. Några år senare hade Kodak lagt ner sin serie professionella digitalkameror, de två sista modellerna kom 2004, och 2012 lämnade bolaget in sin konkursansökan.
Vad som hände sedan
Marknaden hann inte vila.
Canon svarade i maj 2000 med EOS D30, en betydligt billigare kamera med CMOS-sensor i stället för CCD, och i november 2001 med EOS-1D, som gjorde åtta bilder i sekunden. Nikon svarade i sin tur i februari 2001 med två kameror i stället för en, D1H med samma upplösning men högre bildtakt för nyhets- och sportfotografer, och D1X med 5,3 megapixel för dem som behövde större bilder. Båda gick över till sRGB och Adobe RGB och lämnade den udda färgrymden bakom sig.
Därmed var det avgjort. Den professionella kameramarknaden, som hade varit Kodaks under ett årtionde, blev från och med nu en uppgörelse mellan Nikon och Canon, och den skulle förbli det i tjugo år.
Det bör sägas att D1 inte var någon perfekt kamera. Vitbalansen var opålitlig, färgerna krävde efterarbete, batteriet var ett nickelmetallhydridpaket med sitt eget lynne, och två komma sju miljoner bildpunkter är ungefär en tiondel av vad en billig systemkamera ger i dag. Det spelade ingen roll. Den var tillräckligt bra, den satt rätt i handen, och den kostade en tredjedel.
Blicken ner mot skärmen
Det finns en rörelse som inte fanns innan D1 och som i dag är så självklar att den har fått ett eget öknamn på engelska, chimping. Förklaringen som brukar ges är att den syftar på ljudet fotografer gör när de böjer sig ihop över skärmen och tittar på det de nyss tog.
Kameran höjs, bilden tas, kameran sänks, blicken går till skärmen. Två tum och 120 000 punkter räckte för att svara på den fråga som fotografer hade burit med sig i hundrasextio år: fick jag den? Före D1 var svaret något man fick långt senare, på en annan plats, och emellan låg ett moment av tvivel som alla som fotograferade på film kände igen och som en del av dem saknar.
Det som 1999 lade till i yrket var alltså inte bara hastighet. Det var visshet, och priset för vissheten var att momentet av tvivel försvann. Fotografen kan nu stå kvar tills bilden finns, i stället för att gå därifrån och hoppas. Det gör arbetet säkrare och det gör det tråkigare, och båda sakerna är sanna samtidigt.
Kedjan från motiv till läsare hade tagit hundra år att bygga. Den bestod av kemi, av rum, av yrken och av transporter, och den hade sin egen tidsuppfattning. På ungefär fem år, med start hösten 1999, ersattes hela den kedjan av en fil och en uppkoppling.
Väskan över axeln behövdes inte längre. Det var det som var nyheten.
Lämna ett svar