Någon gång i början av nittiotalet gick ett par ingenjörer från Casio ut i en park i Tokyo med en prototyp. De hade en modell med sig och de hade byggt fast en liten färgskärm på apparaten, egentligen av nöd, eftersom bygget blev så varmt att det behövde en fläkt där sökaren annars skulle ha suttit.
Sedan hände det som ingen hade planerat för. De tog en bild, och modellen gick fram och tittade.
Hiroyuki Suetaka, som ledde utvecklingen, har berättat om ögonblicket i efterhand. Först ute i parken förstod de vad skärmen var bra för. Modellen såg sin egen bild direkt och sa saker som att så där ser jag väl inte ut, och ta bort den där, och alla blev glada.
Det låter som en trivial episod. Den innehåller ändå hela den förskjutning som den här artikeln handlar om. Fram till dess hade fotografen varit den ende i rummet som visste vad kameran såg i det ögonblick bilden togs. Polaroidkameran hade kortat väntan till en minut, men först efteråt, och till priset av ett kort man förbrukade. Här försvann väntan helt, och skärmen visade motivet redan innan avtryckaren rördes.
Den tionde mars 1995 kom apparaten ut i japanska butiker under namnet QV-10.
Vad man såg när man tittade bakåt 1994
För att förstå vad som var nytt är det enklast att vända på kameran och titta på baksidan av det som fanns året innan.
Apple hade sommaren 1994 släppt QuickTake 100, konstruerad av Kodak, byggd av Chinon och ofta beskriven som den första digitalkameran för vanliga konsumenter. Den kostade 749 dollar, rymde åtta bilder i full upplösning och såg ut som en kikare i grå plast. På baksidan satt en optisk sökare, en liten LCD med siffror som räknade återstående bilder, och ingenting annat. Man såg alltså exakt lika lite av sin bild som med en filmkamera, med den enda skillnaden att väntan handlade om att komma hem till en Macintosh i stället för att lämna in en rulle.
Digitalt var alltså inte samma sak som direkt. Det digitala hade tagit bort kemin men behållit väntan, och därmed också behållit hela den kroppshållning som fotografiet hade haft sedan sökarens införande. Kameran mot ögat, andra ögat slutet eller halvslutet, ansiktet dolt bakom apparaten.
Undantaget fanns redan, men i en annan avdelning i butiken. Sharp hade 1992 lanserat sin Liquid Crystal ViewCam, en videokamera där sökaren helt hade ersatts av en skärm man tittade på medan man filmade, och där skärmen dessutom kunde vändas så att man kunde filma sig själv. Den blev en försäljningsframgång i Japan och den lärde en hel generation japanska konsumenter en ny kroppshållning: att hålla ut apparaten framför sig i stället för att trycka den mot ansiktet.
Det var alltså inte QV-10 som uppfann gesten. Men det var QV-10 som flyttade in den i stillbildsfotografiet, och det var där den fick konsekvenser.
Kameran som fick säljas in som en TV
Casios väg dit hade varit lång och pinsam.
Redan 1987 hade företaget släppt VS-101, en stillbildskamera som lagrade bilderna på diskett för att kunna visas på en TV. Konceptet var, som Suetaka har sammanfattat det, att man skulle slippa film, kunna ta och radera bilder, se dem på TV och skicka dem långväga. Den kostade 128 000 yen, var stor som en videokamera och sålde uselt. Marknaden såg helt enkelt inte poängen med en stillbildskamera utan film.
1991 följde provbyggen som internt fick smeknamnen Atsuko och Omoko, ordvitsar på japanskans ord för het och tung. De blev nämligen precis det. Suetaka har uttryckt det torrt: när vi byggde den blev den varm, och den blev tung. För att få bort värmen sattes en fläkt där sökaren annars hade suttit, och i stället kopplades en liten skärm på. Det är ett sådant bygge som hamnade i parken. Konstruktionen fick beteckningen DC-90 och registrerades långt senare, 2009, som ett viktigt tekniskt kulturarv i Japan, alltså tre år innan produkten den ledde fram till fick samma erkännande.
Efter VS-101 fanns det ingen aptit inom Casio på ännu en digitalkamera. Det var här Hitoshi Nakayama, chef för divisionen, gjorde det som räddade projektet. Han slutade kalla det en kamera. Internt presenterades bygget i stället som en TV med kamera, ett hushållsapparatprojekt snarare än ett fotoprojekt, och den formuleringen tog det förbi motståndet hos dem som mindes förlusterna. Ett tag fanns till och med en planerad produkt vid namn RS-20, en kamera-TV med tuner. När tunern plockades bort återstod QV-10.
Man kan tycka att det bara är intern politik. Men omdöpningen var i sak en riktig beskrivning av vad som byggdes. QV-10 var en kamera vars viktigaste komponent var en bildskärm.
Vad som satt i lådan
Specifikationerna är i dag komiska och det är värt att gå igenom dem ändå, eftersom de visar hur lite kameran egentligen bidrog med utöver skärmen.
Sensorn var en CCD på en femtedels tum med 250 000 bildpunkter totalt. Ut kom bilder på 320 gånger 240 punkter, alltså ungefär en trettondels megapixel, sparade med hård jpeg-komprimering till omkring tjugo kilobyte styck. Minnet var två megabyte inbyggt flashminne, ungefär nittiosex bilder, och det gick inte att byta ut eller utöka. Objektivet hade fast brännvidd och fast fokus, bländaren var f/2 med ett gråfilter som alternativ, och någon blixt fanns inte. Fyra AA-batterier. En seriekabel till datorn, och en videoutgång till TV:n.
Skärmen var en TFT-färgskärm på 1,8 tum. Kamerahuset vägde 190 gram, och med de fyra batterierna isatta uppgav Casio under 280 gram. Priset var 65 000 yen.
Prissättningen var medveten och den var Casios egentliga vapen. Företaget var en räknemaskinstillverkare som visste hur man tillverkar billig elektronik i volym, inte en kameratillverkare som visste hur man gör bra bilder. Kameran positionerades inte som en ersättare för filmkameran utan som en inmatningsenhet till persondatorn, ungefär som en skanner fast bärbar, och den prissattes därefter.
Det är i det ljuset man ska läsa den samtida kritiken, som var hård och i sak korrekt.
Phil Wherry, februari 1996
En av de tidigaste utförliga användarrecensionerna på nätet skrevs av amerikanen Phil Wherry ett år efter lanseringen, och den är fortfarande läsvärd just för att den inte är skriven med facit i hand.
Den börjar inte med teknik utan med en fråga. Minns du hur frustrerad du blev förra gången du använde en produkt som var så illa genomtänkt att du undrade om du och konstruktörerna kom från samma planet? Om inte, får jag rekommendera Casio QV-10.
Sedan kommer den mening som gör recensionen värd att läsa trettio år senare. Grundidén är inte dålig, skriver han, den är i själva verket lysande.
Om vad man ser när man vänder på kameran är han saklig. I stället för en sökare finns en liten aktivmatrisskärm i färg som visar vad kameran ser. Har du sett Sharps ViewCam har du sett konceptet förut, tillägger han, det här är bara mindre och lättare eftersom ingenting inuti är mekaniskt. Kopplingen mellan videokameran och stillbildskameran var alltså uppenbar redan för den som skrev om saken 1996. Sedan noterar han att skärmen är i det närmaste oanvändbar när man står ute i starkt solljus, en observation som skulle följa med LCD-skärmen i ytterligare tjugo år.
Om bildkvaliteten är han obarmhärtig. En 35-millimeterskamera för hundra dollar ger bilder som är så mycket bättre än de som kommer ur en digitalkamera för tusen att man skulle skämmas för att lägga dem bredvid varandra. Han konstaterar också något oväntat, att den analoga videoutgången i praktiken gav bättre bilder än den direkta digitala överföringen, eftersom komprimeringen slog så hårt.
Kameran hade dessutom en funktion som är helt bortglömd i dag. Bilder kunde skickas i motsatt riktning, från datorn in i kameran, och behövde inte vara fotografier. Wherry påpekar att en hel föredragning därmed fick plats i fickan, utan bärbar dator och utan projektor, och att man bara behövde leta rätt på en tillräckligt stor TV och koppla in sig. Kameran som visningsapparat, alltså, vilket är precis vad Nakayama hade kallat den internt.
Värst var ändå ett konstruktionsfel. Varje gång man skrev till kamerans flashminne riskerade man att förvandla den till en papperstyngd. Blev strömmen otillräcklig mitt i en skrivning kunde minnet korrumperas, samtliga bilder försvinna och kameran vägra starta, varefter den fick skickas in på service.
Recensionen slutar med den mest citerbara meningen någon skrivit om QV-10, och den är svår att motsäga: ”It’s a great idea, really. But it’s ruined by flaws in the implementation.” Det är en riktigt bra idé, men den är förstörd av brister i utförandet.
Och ändå. Inför lanseringen hade Casio planerat att tillverka tretusen kameror i månaden. Under sommaren låg man på tiotusen. Vid årets slut hade tvåhundratusen exemplar sålts, och produktionstakten hade skruvats upp tiofalt mot den ursprungliga planen. Folk köpte den inte för bildkvaliteten. De köpte den för skärmen.
Den vridbara delen
Kvar står den detalj som gjorde QV-10 till mer än en bra idé med dålig kvalitet, och som visar att Casio faktiskt hade tänkt hela vägen.
Optiken satt inte i kamerahuset. Den satt i en egen kubisk sektion i högra änden sedd framifrån, och den sektionen kunde vridas 270 grader oberoende av resten, så att man till och med kunde göra ett självporträtt om man var lagd åt det hållet. Formuleringen är Wherrys. Det innebar att man kunde ställa kameran på ett bord och rikta optiken uppåt, hålla den över huvudet och rikta nedåt, och framför allt att man kunde vrida linsen mot sig själv medan skärmen fortfarande var vänd mot ens eget ansikte.
Wherry noterar att bilden på skärmen då visades spegelvänd, alltså så som man ser sig själv i en spegel, men lagrades rättvänd. Någon hade suttit och tänkt igenom exakt hur det känns att fotografera sig själv, och löst det redan 1995.
Ordet selfie fanns inte. Det dyker upp först runt 2002 och togs in i Oxfords ordbok 2013, vilket vi har skrivit om på annat håll. Gesten fanns däremot, färdig och funktionell, arton år innan ordet blev allmängods.
Vad som faktiskt förändrades
Det är lätt att skriva historien om QV-10 som en historia om upplösning, och det är fel spår, precis som med den första kameratelefonen fem år senare. En trettondels megapixel är inte en revolution. Kroppshållningen är det.
Sökaren hade i hundra år bestämt tre saker på en gång. Att kameran hörde ihop med ett öga, att fotografen var ensam om att se motivet i det ögonblick det blev en bild, och att avståndet mellan ögat och apparaten var noll. LCD-skärmen upphävde alla tre.
Kameran flyttade ut från ansiktet till ungefär en armlängds avstånd. Det verkar litet, men den halvmetern gör en rad saker samtidigt. Fotografens ansikte blir synligt igen, vilket ändrar hur den fotograferade beter sig. Skärmen blir vänd bort från fotografen och kan därför delas, vilket gör bilden till något två personer kan titta på tillsammans i samma sekund. Blicken lämnar motivet och hamnar på en representation av motivet, vilket gör att man komponerar mot en bild i stället för mot en verklighet. Och armen kan gå dit huvudet inte kan, över folkhavet, ner mot marken, runt hörnet, mot ens eget ansikte.
Det sista, att armen kan gå dit huvudet inte kan, är hela den moderna bildkulturens motoriska förutsättning.
Det som kom efter
Vridmekanismen blev inte en kuriositet. Den kopierades.
Sony var först ut. Den allra första Cyber-shot-kameran, F1 från 1996, hade ett objektivhus som kunde vridas 180 grader, alltså året efter QV-10. Nikon följde 1998 med Coolpix 900, byggd kring exakt samma princip som Casios, ett tvådelat hus där optikdelen roterar mot skärmdelen. Serien fortsatte med Coolpix 950 året därpå och blev en favorit bland dem som fotograferade genom mikroskop, kröp efter insekter eller producerade bilder för den unga webben. Sony återkom till idén med F505 1999, där man håller objektivdelen i vänsterhanden och vrider greppet med skärmen i högra. Under ungefär tio år efter QV-10 var det svårt att hitta en tillverkare som inte hade prövat idén i någon form, innan den vek undan för den enklare lösningen att i stället låta skärmen vika ut sig.
Marknaden följde efter i en takt som få hade räknat med. 1996 skeppades drygt 670 000 digitalkameror totalt, hemmamarknad och export sammanräknat. 1999 var siffran över fem miljoner. Kameran som Casio hade tvingats sälja in internt som en TV hade på fyra år skapat en industri.
Casio fortsatte i samma riktning och gjorde småheten till sitt varumärke med Exilim-serien från 2002. Ställer man en QV-10 bredvid en Exilim EX-S1 ser man vad sju år betyder.
I september 2012 registrerade Japans nationalmuseum för natur och vetenskap QV-10 som ett viktigt tekniskt kulturarv. Motiveringen var inte att kameran var tekniskt avancerad, för det var den inte, utan att den hade förändrat vad ordet kamera betyder i vanligt tal.
Skärmen som blev kameran
Där QV-10 hade en skärm som satt fast på en kamera har vi i dag en skärm som råkar ha ett par linser på baksidan. Förhållandet har vänt helt.
Det syns tydligast i gesten. Den utsträckta armen är i dag den vanligaste kroppshållningen för att ta ett fotografi någonstans i världen, och den har spridit sig till platser som ingen räknade med. Publiken på en konsert står inte och tittar på scenen, den står och tittar på sina egna skärmar som visar scenen. Turister vänder ryggen mot det de rest för att se. Vi har byggt selfiepinnar för att förlänga armen ytterligare en halvmeter när armen inte räcker till.
Det går att beklaga och kritiken är i mycket berättigad. Men det är värt att komma ihåg vad som fanns i andra vågskålen den där dagen i parken. En modell som för första gången fick se sin egen bild innan den var färdig, och fick säga ifrån.
Fotografiet hade i hundrafemtio år varit ett löfte om något man skulle få se senare. Daguerreotypin krävde framkallning, glasplåten krävde ett mörkrum, rullfilmen krävde ett laboratorium, och även den tidiga digitalkameran krävde en dator. Det som hände i mars 1995 var att löftet togs bort och ersattes av en bild som redan fanns.
Priset för det var en halv meter mellan ögat och motivet. Det är dit alla våra armar sträcker sig sedan dess.
Lämna ett svar