Väskan var det som syntes först. Ett hölje stort som en telefonkatalog hängde i en axelrem, med en liten skärm på framsidan och ett blybatteri av det slag videokameror använde. Ur höljet gick en tjock sladd, och den slutade i en låda under bottenplattan på en Nikon F3.
Kamerahuset var oförändrat. Samma prisma, samma vita bokstäver, samma kamera som dominerade den amerikanska pressfotografkåren. Det var själva poängen. Allt det nya satt i lådan och i väskan, och i lådan låg hårddisken. Där låg i sin tur något som ännu inte hade något självklart namn på svenska: bilderna, som filer.
Kodak Professional Digital Camera System, i dag känt som Kodak DCS 100, kom ut på marknaden den 28 maj 1991. Priset låg mellan 20 000 och 25 000 dollar beroende på modell. Genomsnittspriset för en ny bil i USA samma år var drygt 14 000 dollar. Att säga att kameran kostade som en bil är alltså vänligt sagt. Den kostade som en och en halv, och för de dyrare varianterna närmare två.
Uppdraget som ingen fick tala om
Historien börjar inte hos fotograferna. Den börjar hos en kund som Kodak fortfarande inte namnger.
År 1986 hade företagets mikroelektronikdivision presenterat världens första megapixelsensor. Kort därefter vände sig en kund inom den amerikanska staten till Kodaks Federal Systems Division med en beställning: bygg in den där sensorn i ett vanligt systemkamerahus, så att en kamera som ser ut som vilken kamera som helst kan fotografera utan film. Ändamålet var spaning. Resultatet fick namnet Electro-Optic Camera och byggdes under kontrakt 1987 och 1988.
Det var en liten grupp. Ken Cupery var projektledare, Jim McGarvey konstruktionsansvarig, Bill Toohey ritade den analoga elektroniken kring sensorn och teknikern Tom McCarthy satte ihop alltihop. McGarvey har själv kallat det ett riktigt skunk works-projekt med ett mycket litet lag.
Han valde ett Canon New F-1-hus, av det praktiska skälet att bakstycket var löstagbart och därför lätt att bygga om. Sensorn hade 1 340 gånger 1 037 bildpunkter. Sex bilder i sträck kunde tas emot av tio megabyte arbetsminne, och sextio kunde lagras på en hårddisk om hundra megabyte. Elektroniken, lagringen och batteriet satt i en svart låda som bars över axeln, och kabeln mellan kameran och lådan drogs inuti kameraväskans rem så att den inte skulle synas. McGarvey byggde dessutom en dockningsstation som laddade batteriet och skrev över bilderna till 8-millimeters videoband, sannolikt den första kameradockan i världen.
Ett enda exemplar byggdes. Om vad som hände med det har McGarvey bara en mening att komma med: han lämnade det personligen på kundens kontor och såg det aldrig igen. Kanske ligger det kvar i något hemligt förråd.
Kameran som kom till rymden
Nästa steg hette Hawkeye II och såldes till statliga kunder från 1989. Nu var det en Nikon F3 rakt av, med en monokrom sensor på 1 024 gånger 1 280 punkter, känslighet mellan ISO 50 och 400, en hårddisk på hundra megabyte inuti och en utbytbar blybatterimodul. Konstruktionen var modulär, med kretskort som pluggades in i en patenterad bildbuss.
En variant byggdes helt utan sladd, med minneskort och litiumbatterier. Den liknade en modern digitalkamera betydligt mer, och den hade ett avgörande problem: den rymde fyra bilder i full upplösning. Fyra. Det var den erfarenheten som avgjorde att den kommersiella kameran två år senare skulle få en låda i axelremmen i stället för ett minne i huset.
Hawkeye II är också den första digitalkamera som uppges ha fotograferat jorden från rymden, ombord på rymdfärjan Atlantis under uppdraget STS-44 i november 1991.
Varför just en Nikon F3
Valet av kamerahus var inte tekniskt utan sociologiskt. Nikon dominerade den amerikanska pressfotografkåren, och en fotograf med tjugo år av objektiv i väskan byter inte system för en osäker nyhet. Marknadsföringen sa saken rakt ut: byt till ett nytt digitalt system utan att byta kamera.
Kodak köpte helt enkelt F3-hus över disk hos vanliga återförsäljare. McGarvey har berättat att han inte minns om Nikon ens var underrättat, och att Nikon vid något tillfälle upplyste dem om att de inte fick sälja kamerorna vidare. Ändå tror han att japanerna i grunden var nöjda. De sålde F3-hus, och världens första kommersiella digitalkamera bar deras objektivfattning.
Kamerahuset var alltså ostört original. Det som tillkom var en digitalrygg där filmen skulle ha suttit, och en vinderenhet undertill som inte gick att ta bort. Tillsammans vägde kameradelen omkring ett och ett halvt kilo. Sedan tillkom lagringsenheten på axeln, ungefär fem kilo till, och Kodak lade med en specialsydd höftväska och en stor transportlåda för att det skulle gå att bära.
En detalj säger allt om hur nära ihop de två delarna hörde: kameran hade ingen egen strömförsörjning. Utan lådan var den ett stycke metall.
Vad som satt i lådan
Lagringsenheten, Digital Storage Unit, var systemets hjärna. Där fanns en hårddisk på 200 megabyte, en monokrom LCD-skärm för att titta på det man tagit, en Intel 80C188-processor, ett SCSI-uttag, videoutgång och plats för blybatteriet. Buffertminnet fanns i två storlekar, åtta eller trettiotvå megabyte, och avgjorde hur många bilder som kunde tas i följd innan disken hann i kapp. Sex bilder i följd i takten 2,5 bilder per sekund i grundutförandet, upp till tjugofyra med det större minnet.
Två tillbehör förtjänar särskild uppmärksamhet. Det ena var ett kort för JPEG-komprimering, som höjde diskens kapacitet från 156 bilder till omkring 600. Standarden som kortet byggde på var vid det laget ännu inte formellt fastställd.
Det andra var ett tangentbord.
Titta på tangenterna en gång till. Bland bokstäverna sitter caption, crop, data, modem, connect och send. Det är inte tillbehör till en kamera. Det är en hel redaktionell arbetsgång inpressad i ett plasthölje: fotografera, beskär, skriv bildtexten, ring upp, skicka. Kodak sålde inte en kamera 1991. De sålde det som numera kallas en pipeline, och de sålde den innan någon hade ett ord för den.
Precis det var också hela affärsidén. Att framkalla film, torka den, skanna eller kopiera, och sedan sända bilden över en analog telefonlinje tog en halvtimme per färgbild med den tidens utrustning, och det bara för själva sändningen. Den som kunde stryka framkallningen ur den kedjan sparade inte procent utan timmar.
Bildkvaliteten, ärligt räknat
Sensorn var en Kodak KAF-1300 med 1 280 gånger 1 024 bildpunkter, alltså 1,3 megapixel. Varje bildpunkt var 16 mikrometer stor, vilket gjorde bildytan ungefär 20 gånger 16 millimeter. Det är ungefär fyra tiondelar av småbildsrutans yta.
Konsekvensen märktes i sökaren. Ett vidvinkelobjektiv på 24 mm gav ungefär den bildvinkel man annars fick av ett normalobjektiv, och en riktigt vid vidvinkel var svår att få tag på. Kodak löste det så gott det gick med färgade masker i sökaren som visade vilken del av bilden sensorn faktiskt tog upp. Fotografen fick alltså titta på en bild och komponera i en annan.
Kameran fanns med två olika ryggar. DC3 hade ett färgfilter över sensorn, DM3 hade det inte och gav svartvitt. Det låter i dag som ett kuriosum, men för en kvällstidning som ändå tryckte i svartvitt var monokromversionen den vettigare affären: samma antal bildpunkter, ingen upplösningsförlust till filtermönstret och bättre ljuskänslighet. Känsligheten låg mellan ISO 100 och 800, och omvandlaren arbetade i 8 bitar.
Ur lådan gick bilderna via SCSI in i en Macintosh, där de öppnades i Photoshop med en särskild insticksmodul, eller i Aldus PhotoStyler på Windows-sidan. Photoshop hade funnits i handeln i drygt ett år.
987 stycken
Mellan 1991 och 1994 såldes 987 exemplar. Siffran kommer från McGarvey själv och är ovanligt exakt för den här sortens historia.
Det är inte många. Det är inte heller så få som det låter, givet priset. Nästan tusen köpare gjorde alltså bedömningen att en och en halv bil var ett rimligt pris för att slippa framkallningen. Men det räckte inte för att förändra yrket. Associated Press införde inte digitalkameror i sin stab förrän 1994, och då med NC2000, en kamera Kodak byggde på beställning åt byrån med ett Nikon N90S-hus, en löstagbar disk som rymde 75 bilder och ett pris på omkring 18 000 dollar. Det var den kameran som gjorde digital nyhetsfotografi till rutin, inte den från 1991.
Vad DCS:en däremot gjorde var att flytta gränsen för vad som ansågs möjligt. På fotomässan i Yokohama har systemet visats med en skylt som berättar att Asahi Shimbun fotograferade eldtändningen vid invigningen av vinter-OS i Albertville i februari 1992 med den här kameran, och att bilden fanns i nästa morgons tidning. Uppgiften kommer från en utställningstext och har inte gått att bekräfta på annat håll, men den beskriver exakt det bruk kameran var byggd för.
Namnet kom i efterhand
En sak till, som är typisk för hur teknikhistoria faktiskt går till. Kameran hette aldrig DCS 100 när den såldes. Den hette Kodak Professional Digital Camera System, och punkt.
När efterföljaren kom 1992 behövde man skilja dem åt. En tidskriftsskribent kallade då den gamla för DCS 100, och namnet fastnade. Enligt McGarvey fastnade det till och med inne på Kodak. Kameran är alltså känd under ett namn som en journalist hittade på i efterhand, ungefär som pixeln fick sitt namn åtta år efter att den första digitala bilden gjordes.
Det som hände sedan
Efterföljarna kom tätt. DCS 200 året därpå var byggd på ett Nikon 8008s, hade disken inbyggd i huset och kostade 9 995 dollar, hälften så mycket. DCS 460 var 1995 den högst upplösta digitalkamera som gick att köpa, 6 megapixel för 35 600 dollar. Serien fortsatte med Canon-hus, med Nikon F5-hus, och kulminerade 2002 i Pro 14n med 14 megapixel för 4 995 dollar.
Men den avgörande siffran kom 1999, och den var inte Kodaks. Nikon D1 var Nikons egen kamera hela vägen igenom, hus, sensor och elektronik, utan medkonstruktör och utan bakstycke, och den kostade 5 500 dollar mot 14 995 för Kodaks jämförbara DCS 660. Ett företag som i åtta år hade varit ohotat i ett helt marknadssegment upptäckte att deras leverantör av kamerahus hade blivit deras konkurrent.
De sista DCS-modellerna kom 2004, linjen lades ner året därpå, och 2012 ansökte Kodak om konkursskydd, samma år som Facebook köpte Instagram för en miljard dollar.
Vad 1991 egentligen var
Det är lätt att läsa DCS:en som en kuriositet, en klumpig föregångare vars enda merit är att den var först. Bilder på den inbjuder till det, sladden och lådan och blybatteriet.
Men den som räknar bildpunkter missar poängen, precis som med den första skannade bilden 1957. Det nya med 1991 var inte upplösningen. Det nya var att hela kedjan från slutare till redaktion för första gången fanns i en enda väska, och att den var till salu. Sensorn, lagringen, förhandsvisningen, bildtexten, komprimeringen, modemet. Varje led i det som i dag är självklart fanns där redan, i tung och dyr form, och den som ville kunde köpa alltihop.
Att kameran kostade som en bil är den detalj som brukar citeras, och den är sann. Men den intressanta jämförelsen är en annan. Det som såldes för 20 000 dollar 1991 sitter i dag i en telefon som kostar en trettiondel så mycket, väger 200 gram och gör alltihop innan man har hunnit ta ner den från ögat.
Skillnaden är priset och vikten. Idén var färdig 1991.
Lämna ett svar