Vid middagstid den 5 juni 1989 rullar en kolonn stridsvagnar österut längs Changan Avenue i Peking, bort från Himmelska fridens torg. Gatan heter Den eviga fridens gata och är just den morgonen märkt av allt annat. Ur folksamlingen vid trottoarkanten kliver en man ut i vägbanan. Han bär vit skjorta, mörka byxor och en kasse i vardera handen. Han ställer sig mitt framför den främsta vagnen och stannar där. Föraren väjer åt sidan, mannen flyttar sig i samma riktning. Vagnen väjer åt andra hållet, mannen följer med. Sedan stannar hela kolonnen.
Hela förloppet varar knappt tre minuter. Det räcker för att bli ett av nittonhundratalets mest kända fotografier.
Du vet säkert redan vilken bild jag menar. Jag kan tyvärr inte visa den här, eftersom samtliga versioner fortfarande skyddas av upphovsrätt och ägs av byråer och fotografers dödsbon. Du hittar den däremot på Wikipedia. Det här är i stället berättelsen om hur bilden blev till, varför den inte blev känd förrän dagen efter, och vad som händer med ett fotografi som ett helt land har bestämt sig för att glömma.
Du kan även kika på denna dokumentär om dagen och bilden.
Våren som ledde fram till det
Den 15 april 1989 dog Hu Yaobang, tidigare generalsekreterare i kommunistpartiet och den mest reformvänlige av de ledande. Dagen efter marscherade studenter från två av Pekings universitet till Folkets hjältars monument på Himmelska fridens torg och lade ner en krans. Tre dagar senare hängde där också ett porträtt av Hu, målat på landets främsta konsthögskola.
Det var en liten sak, men den bröt mot något stort. Torget är Kinas mest reglerade bildrum, dominerat av Maoporträttet på Himmelska fridens port. Att sätta upp en egen bild där var att ta sig rätten att bestämma vad platsen betydde. Under de följande veckorna växte protesten till hundratusentals deltagare och spred sig till andra städer.
Den 27 maj började femton studenter bygga en tio meter hög staty av frigolit och gips i gården nedanför sovsalarna på konsthögskolan. Förlagan var Vera Muchinas sovjetiska monument Arbetaren och kolchoskvinnan, och bygget tog tre dygn. På morgonen den 30 maj restes Frihetsgudinnan på torget, vänd rakt mot Maoporträttet. Samma förmiddag utlystes undantagstillstånd.
Statyn galvaniserade en rörelse som börjat tappa fart, och den blev sannolikt också droppen för regimen. Vid gryningen den 4 juni var den nedkörd och krossad.
Natten mellan den tredje och fjärde juni
Det som brukar kallas massakern på Himmelska fridens torg ägde till största delen rum någon annanstans. Armén sköt sig in mot centrum längs infartslederna, framför allt västerut vid Muxidi, och de flesta dödsoffren föll där. När ljuset på torget släcktes vid fyratiden på morgonen förhandlade de kvarvarande studenterna fram ett uttåg.
Hur många som dog vet ingen. Uppskattningarna spänner från några hundra till flera tusen, och någon oberoende räkning har aldrig kunnat göras.
De utländska journalisterna hade sedan flera veckor sitt bästa utsiktsläge från Beijing Hotel, som ligger vid Changan Avenue några hundra meter öster om torget. Därifrån gick det att se rakt in på platsen. Under natten låg fotograferna nerhukade på balkongerna medan skotten gick, och på morgonen den 5 juni var hotellet omringat av säkerhetspolis som förbjöd pressen att lämna byggnaden.
Tre minuter på gatan
Vid middagstid samlades en grupp civila, en del av dem anhöriga till studenterna, framför en dubbel rad soldater i skjutställning vid torgets östra kant. De besköts upprepade gånger. Enligt en avhemligad lägesrapport från den amerikanska ambassaden inträffade fyra separata beskjutningar av folkmassan framför Beijing Hotel den förmiddagen, med minst femtiosex civila drabbade.
När kropparna burits bort ebbade konfrontationen ut, och en kolonn stridsvagnar av typen Type 59 bröt igenom och rullade långsamt österut. Det är den kolonnen mannen ställer sig framför.
Efter en stunds stillastående klättrar han upp på den främsta vagnen och talar med någon i besättningen. Sedan kliver han ner igen och ställer sig på nytt i vägen. Två eller tre personer kommer fram och för bort honom från gatan. Kolonnen fortsätter österut. Ingen vet vilka de som ledde bort honom var. Charlie Cole, som stod på en av balkongerna, var övertygad om att det var säkerhetspolis. Jan Wong från kanadensiska The Globe and Mail menade tvärtom att det var oroliga förbipasserande.
En detalj i den här scenen brukar falla bort, och den är fotografiskt intressant. Stridsvagnarna var inte på väg in mot torget. De var på väg därifrån. I det beskurna utsnitt som blev världsberömt syns fyra vagnar och det ser ut som om mannen hejdar en anfallsstyrka. I ett vidare utsnitt syns kolonnen fortsätta långt bakåt i bild, och riktningen blir tydlig.
Balkongen
På balkongerna i Beijing Hotel fanns den dagen kanske femtio journalister, kamerateam och fotografer, fördelade på nästan varje våningsplan. Fyra av dem fotograferade mannen framifrån, från ungefär samma vinkel och på ungefär åttahundra meters håll.
Jeff Widener arbetade för Associated Press. Natten innan hade en sten träffat honom i ansiktet medan han fotograferade ett brinnande pansarfordon. Kameran tog smällen, men han fick hjärnskakning och hade dessutom influensa. På morgonen cyklade han till Beijing Hotel, gömde sin Nikon FE2 innanför jeansjackan och tog sig förbi vakterna genom att låtsas vara god vän med en amerikansk utbytesstudent, Kirk Martsen, som hade rum högt upp i huset. Väl uppe upptäckte Widener att han var utan film. Martsen gick ner i lobbyn och tiggde ihop en enda rulle av en turist, en Fuji med känsligheten 100 ASA. Widener brukade fotografera på 800.
När kolonnen kom var teleobjektivet fortfarande monterat men konvertern låg kvar på sängen. Widener hann hämta den. Med långsam film, lång brännvidd och en slutartid som var åtskilliga steg för låg tog han tre bilder. En blev tillräckligt skarp. Martsen stoppade filmrullen i sina kalsonger och bar den till AP-kontoret.
Charlie Cole fotograferade för Newsweek från samma balkong som Stuart Franklin. Cole räknade med husrannsakan, lindade in rullen med mannen i plast och hängde den i spolkedjan inuti toalettens vattenlåda. När säkerhetspolisen kom slet de ut filmen ur hans kameror, förstörde det de hittade och lät honom skriva under ett erkännande. Rullen i cisternen låg kvar. Den framkallades senare på AP:s kontor och skickades vidare till Newsweek.
Franklin arbetade för Magnum med uppdrag för Time. Hans rullar packades ner i en liten teask och togs ut ur landet av en fransk student som lämnade dem på Magnums kontor i Paris.
Arthur Tsang Hin Wah från Reuters skickade samma dag ut en bild på mannen uppe på stridsvagnen. Den väckte inget intresse hos redaktionen. Först när Wideners version börjat gå världen runt gick Reuters tillbaka till Tsangs negativ och hittade också en ruta där mannen står framför kolonnen.
Sedan finns en femte. Terril Jones var reporter för AP och stod nere på gatan framför hotellet. Han fotograferade i riktning mot kolonnen just när en ny salva fick människor att ducka och springa, och råkade få med mannen med kassarna längst ner i bild, väntande, medan stridsvagnarna ännu är några hundra meter bort. Jones upptäckte vad han hade först veckor senare, i Japan. Han visade bilden för vänner och lät den ligga. Först 2009, när han läste The New York Times artikel om de fyra andra fotograferna, hörde han av sig till tidningen. Då hade negativet legat i tjugo år i hans flyttlådor.
Bilden blev inte känd på en gång
Det här är den del av historien jag tycker är mest lärorik. Fotografierna slog inte igenom av egen kraft. Det var televisionen som gjorde dem till ikoner.
CNN-fotografen Jonathan Shaer filmade förloppet från stativ, och materialet smugglades ut och länkades ner via Hongkong. Andra amerikanska och europeiska bolag ställde in sig på satellitfrekvensen och spelade av flödet. Den 5 juni gick sekvensen ut i tv. Samma morgon höll George H.W. Bush presskonferens och sade sig ha blivit djupt gripen av den ensamme mannens mod. NBC inledde sitt inslag med presidentens kommentar.
Först därefter fick stillbilderna fäste. Stuart Franklin har senare gått igenom vilka tidningar som körde bilden stort på förstasidan den 6 juni, och mönstret är entydigt: det var tidningar i de länder där tittarna redan sett filmen. I Storbritannien fanns fyra rikstäckande tidningar som inte publicerade den alls under hela juni 1989.
Vad körde de andra i stället? Två bilder som i dag är nästan bortglömda. Den ena var ett fotografi av en okänd kinesisk fotograf från Liubukou, där elva människor krossades av ett enda pansarfordon. Den andra var uppgörelsen mellan soldater och civila utanför Beijing Hotel. Båda skildrar massakern. Bilden av mannen och stridsvagnarna gör det inte. Den skildrar ett uteblivet dödsfall.
Franklin själv var inte imponerad av vad han hade fått. På balkongen efteråt diskuterade han saken med Vanity Fair-skribenten T.D. Allman, som bestämt hävdade att det de just sett var av historisk betydelse. Franklin tänkte på Josef Koudelkas bilder från Prag 1968, där demonstranter ställde sig barbröstade framför sovjetiska stridsvagnar, och tyckte att hans egna rutor saknade den sortens kraft.
Vilken dag hände det egentligen
Här finns en oenighet som fortfarande inte är utagerad, och den är värd att nämna rakt ut.
Nästan alla uppslagsverk och byråer daterar händelsen till den 5 juni 1989. AP:s egen bildtext, skriven samma dygn, säger måndag förmiddag, och den 5 juni var en måndag. Frontlines dokumentär placerar den vid middagstid den 5:e. World Press Photo daterar Coles prisbelönta bild till den 5 juni.
Stuart Franklin hävdar att det var den 4 juni. Han har frågat elva personer som befann sig i Peking den dagen, och nio av dem har svarat att det var den 4:e, bland dem Arthur Tsang, Charlie Cole och Jonathan Shaer. Franklin pekar också på att CNN-materialet smugglades ut den 4 juni och länkades ner sent samma kväll.
Jag har inte hittat något som avgör saken. Så länge det ser ut så tycker jag att man ska skriva ut båda leden i stället för att välja det som är bekvämast, och det säger något om hur snabbt ett ögonvittnesminne kan glida även hos yrkesfolk som stod bredvid varandra på samma balkong.
Fyra utsnitt av samma minut
Fotografiskt är det ovanliga med den här händelsen att den finns i flera nästan identiska versioner, alla kallade ikoniska vid ett eller annat tillfälle. Det öppnar en fråga som Franklin har ställt i skrift: är det fotografiet som är ikonen, eller är det motivet?
Skillnaderna är ändå inte oväsentliga. Widener har fyra vagnar och en gatlyktas armatur i nederkant, ett utsnitt där mannen står ungefär i mitten och kolonnen fyller resten. Cole beskar hårdare och lade mannen längst ner till vänster, vilket förstärker storleksförhållandet. Franklins version är vidast och visar kolonnen fortsätta bortåt. Jones tog sin nerifrån, på ögonhöjd, med flyende människor i förgrunden och mannen som en liten stillastående gestalt i kanten.
Fyra fotografer, ungefär samma minut, fyra olika berättelser om vad som pågår. Widener har själv pekat ut gatlyktan som det som skiljer hans ruta från de övriga. Den ger djup och förankring åt ett annars mycket platt teleutsnitt.
Mannen
Han har aldrig identifierats.
Den brittiska kvällstidningen Sunday Express namngav honom kort efteråt som en nittonårig student vid namn Wang Weilin, som skulle ha gripits och åtalats. Namnet spred sig och används fortfarande i en del sammanhang. Människorättsforskaren Robin Munro ringde upp reportern för att gå igenom källorna och kom fram till att uppgiften inte höll. Reportern hade aldrig varit i Kina och byggde alltihop på telefonsamtal. Interna partidokument som läckt ut säger att myndigheterna själva letade i både folkbokföring och bårhus utan att hitta någon som stämde, och att de hade fått namnet från journalister.
Den enda gången regimen uttalat sig var när Barbara Walters intervjuade Jiang Zemin 1990. Han sade att han inte kunde bekräfta om mannen gripits, men slog på engelska fast att han aldrig blivit dödad. Tio år senare upprepade han inför Mike Wallace att mannen aldrig arresterats och att han inte visste var han fanns. Utöver det har det kommit obekräftade uppgifter om avrättning, om långt fängelsestraff och om ett liv i Taiwan.
Det troligaste är att vi aldrig får veta. Bilderna visar honom bakifrån.
Bilden som Kina raderade
Fotografiet visades en enda gång i kinesisk television, kort efter nedslaget, och då med motsatt innebörd. Mannen beskrevs som en ensam skurk och bildbeviset användes för att visa hur återhållsam armén hade varit när den vägrade köra över en obeväpnad civil. Sedan drogs det tillbaka och har aldrig visats igen.
Verkan av det har mätts. Journalisten Louisa Lim visade fotografiet för hundra studenter vid fyra av Pekings universitet inför boken The People’s Republic of Amnesia från 2014. Femton kände igen det. När Antony Thomas gjorde Frontlinedokumentären The Tank Man 2006 lade han fram bilden för studenter vid Pekings universitet, alltså vid lärosätet som var protesternas nav 1989. Ingen av dem visste vad de tittade på. En av dem gissade på en parad.
Censuren är inte statisk utan reagerar. När någon 2013 la in Florentijn Hofmans jättelika gula badankor i stället för stridsvagnarna spred sig bilden snabbt på Weibo, varpå sökordet stor gul anka blockerades. Ljusstakar och stearinljus rensas bort kring den 4 juni varje år, liksom sifferkombinationer som 64 och 8964. Småföretagare får problem med annonser om varan råkar kosta 64 yuan.
År 2019 gjorde en reklambyrå en film åt Leica där en fotograf i Peking speglas i ett objektiv, med en tydlig anspelning på händelsen. Filmen utlöste bojkottkrav i Kina, ordet Leica blockerades på Weibo och företaget tog avstånd från produktionen. En bisak för fotointresserade: ingen av de fyra fotograferna använde Leica den dagen, alla arbetade med Nikon.
Och 2021, på trettiotvåårsdagen, gav Microsofts söktjänst Bing inga bildträffar alls på tank man, inte heller för användare i Europa och USA. Företaget kallade det ett mänskligt handhavandefel och åtgärdade saken samma dygn.
Vad bilden gjorde med fotograferna
Widener blev Pulitzerfinalist 1990 och har levt med bilden sedan dess. Han har beskrivit hur meddelandena på AP-kontorets anslagstavla bara växte dagarna efter, från tidningar över hela Europa och USA, och hur han samtidigt kände sig som en fegis som klarat sig undan medan de han fotograferat inte gjorde det.
Charlie Cole fick World Press Photo of the Year för 1989. Vännerna berättade efter hans död i Bali 2019 att han nästan aldrig nämnde priset. Han tyckte att det överskuggade vad andra fotografer hade gjort och riskerat under samma dygn, och han jämförde bildens öde med Hubert van Es fotografi från taket i Saigon 1975, som på liknande sätt fått bära ett helt krig.
Franklin har gått längst i sin skepsis. Han menar att ikoner sällan blir ikoner för att de är formmässigt överlägsna, utan för att de passar in i en berättelse som någon har nytta av just då. Om hundra fotografer stått på balkongen skulle sannolikt alla hundra versionerna kallats ikoniska, eftersom det inte är fotografiet utan motivet som blivit dyrkat. Och han har pekat på priset för det: bilden har med tiden blivit liktydig med Himmelska fridens torg och skrivit över de fotografier som faktiskt visade massakern.
Slutet
Jag tänker på det där när jag ser bilden i dag, ofta på en t-tröja eller i en presentation om mod.
Ett fotografi från ett teleobjektiv på åttahundra meters håll, taget på fel film av en fotograf med hjärnskakning, av en händelse som varade tre minuter och slutade med att ingen dog. Runt omkring den, den natten och den morgonen, fanns hundratals eller tusentals dödsfall som knappt någon längre har en bild av i huvudet.
Bilden vann. Den är enklare att bära. En människa mot en maskin, en tydlig gest, ett obesvarat slut.
Att den samtidigt är osynlig för de allra flesta av dem den handlar om säger något om vad ett fotografi klarar och inte klarar. Det kan resa sig som en vägg i ett annat land. Det kan inte tvinga sig in i ett minne som är stängt.
Lämna ett svar