Det luktade fixerbad och ättika. En röd lampa lyste i taket, en förstoringsapparat kastade ljus genom ett negativ ner mot ett vitt ark, och en hand förde en liten pappbit fram och tillbaka strax ovanför papperet för att hålla igen ljuset över ett ansikte. Ungefär så hade bildbehandling sett ut i mer än hundra år. Den som ville göra en himmel mörkare eller trolla bort en fläck fick lära sig ett hantverk av kemi och tålamod. Sedan, en måndag i februari 1990, började allt detta flytta in i en beige låda på skrivbordet.
Ett mörkrum i en källare i Ann Arbor
Historien börjar inte på ett mjukvaruföretag i Kalifornien, utan i en villakällare i Ann Arbor i Michigan. Där hade Glenn Knoll, professor i kärnteknik vid University of Michigan, inrett ett mörkrum. Han var passionerad amatörfotograf och lärde sina barn att framkalla film och kopiera bilder. Sonen Thomas fick sin första riktiga kamera vid elva års ålder och lärde sig i faderns mörkrum hur ljus och kontrast samspelar i en bild. Det var ett hantverk han bar med sig långt in i vuxenlivet.
I samma hem fanns tidigt också en dator. Glenn Knoll köpte en Apple II Plus redan i slutet av sjuttiotalet, och intresset för både fotografi och datorer blev ett slags familjearv. Thomas fascinerades av kemin i framkallningsskålen lika mycket som av koden på skärmen, och hans yngre bror John drogs mot bilder av ett annat slag. John hade sett Stjärnornas krig som femtonåring och blivit så förtrollad av filmens specialeffekter att han senare sökte sig till just den branschen. Två söner, två sätt att älska samma sak.
En Mac som inte kunde visa grått
År 1987 köpte Thomas Knoll en Macintosh Plus, tänkt att hjälpa honom framåt med doktorsavhandlingen. Han blev besviken. Maskinen klarade inte att visa gråskalor ordentligt på sin lilla svartvita skärm, och för någon som vuxit upp med fotografiets fina toningar var det en påtaglig brist. I stället för att skriva på avhandlingen satte han sig att lösa problemet. Han skrev ett litet program som kunde visa gråtoner på skärmen, och i januari 1988 fanns en tidig version han helt enkelt kallade Display.
Ungefär samtidigt var brodern John på besök i Ann Arbor. John arbetade vid det här laget på Industrial Light and Magic, George Lucas legendariska effektstudio, och han såg genast något annat i Display än ett verktyg för att titta på gråtoner. Han såg ett program som kunde redigera bilder, inte bara visa dem. John övertalade Thomas att bygga vidare, och det som varit en teknisk lösning på ett skärmproblem började förvandlas till ett fullständigt bildredigeringsprogram.
Från Display till Photoshop
Namnfrågan var inte given. Thomas provade först ImagePro, men det namnet var redan upptaget. Programmet fick sedan heta PhotoShop, med stort S mitt i, innan stavningen slutligen landade i den vi känner idag. Under tiden behövde bröderna få ut det i världen, och en kortvarig lösning dök upp i form av skannertillverkaren Barneyscan. Företaget buntade en tidig version av programmet med sina bildskannrar och skickade ut det under namnet Barneyscan XP. Ungefär tvåhundra exemplar av det som senare skulle bli en av världens mest spridda programvaror nådde alltså marknaden inbakade med diabildsskannrar.
John tog på sig rollen som säljare och reste runt i Silicon Valley för att visa programmet. Han demonstrerade det för ingenjörer på Apple och för Adobe Systems, där art directorn Russell Brown fastnade för det och blev dess ivrigaste förespråkare inifrån. I september 1988 bestämde sig Adobe för att licensiera programmet. Bröderna fortsatte utveckla det, Thomas med huvudkoden i Ann Arbor och John med insticksmoduler i Kalifornien, medan Adobe förberedde en riktig produktlansering.
Den 19 februari 1990
Photoshop 1.0 släpptes den 19 februari 1990, enbart för Macintosh. Priset var 895 dollar, och programmet krävde en Macintosh II eller SE med minst två megabyte arbetsminne och Apples systemprogramvara 6.0.2 eller senare. Färgredigering var själva poängen, och det var i Macintosh II-familjen med sina färgdugliga skärmar som programmet kom till sin rätt. En Windows-version dröjde ända till slutet av 1992.
Sett med dagens ögon var första versionen förbluffande spartansk. Här fanns inga lager, den funktionen som idag känns självklar dök upp först i version 3.0 år 1994. Man kunde ångra ett enda steg, så ett felaktigt penseldrag straffade sig direkt om man inte sparat. Programmet kunde inte ens spara filer som JPEG, det formatet kom först ett par år senare. Och eftersom det ännu inte fanns några digitalkameror att tala om var skannern den enda vägen in för en bild. Man lade en pappersbild eller ett negativ i skannern och fick ut en fil att arbeta med.
Ändå bar programmet på något som skulle förändra allt. Det fanns färgkorrigering och filter, och verktyg för att måla direkt i bilden. En rudimentär färgseparation kunde dessutom förbereda en bild för tryck. Framför allt fanns kloningsverktyget, stämpeln som lät användaren plocka bildpunkter från ett ställe och måla över ett annat. Att förstå vad det innebar kräver att man minns hur samma sak gjordes förr. Att retuschera bort ett föremål ur ett fotografi betydde tidigare att en mästarkopia skickades till en retuschör som med luftpensel arbetade bort det för hand, ett dyrt och tidskrävande hantverk. Kloningsverktyget gjorde samma sak på några minuter vid en skärm.
Videon kommer från YouTube-kanalen @gantico
Mörkrummets grepp översatta till menyer
Det som gjorde Photoshop så omedelbart begripligt för fotografer var att programmet talade mörkrummets språk. Att hålla igen ljuset över en del av bilden och att efterbelysa en annan var handgrepp varje kopist kände i fingrarna, och nu blev de kommandon i en meny. Kontrast och toning, som förr krävde olika papper och noggrant avvägda tider i framkallaren, kunde justeras med reglage som svarade direkt. Retuschörens pensel och luftpensel fick sin digitala arvtagare i stämpeln. Det gamla hantverket försvann inte, det översattes.
Skillnaden låg i tröskeln. Den professionella digitala bildbehandlingen fanns redan före Photoshop, men den bodde i dyra specialsystem. Att retuschera en bild på en sådan Scitex-maskin kunde kosta i storleksordningen trehundra dollar i timmen. Photoshop tog det arbetet och lade det i ett program för under tusen dollar som kördes på en dator många redan hade på skrivbordet. Mörkrummet, med sina framkallningsskålar och sitt behov av en helt mörklagd plats, krympte till ett fönster på en skärm i ett vanligt upplyst rum.
Ett ord som blev ett verb
Bröderna Knoll kunde knappast ana vad de satt igång. Adobe köpte så småningom hela rättigheterna till programmet, och Photoshop växte till att bli branschstandard för i stort sett all bildbehandling. Namnet vandrade in i vardagsspråket och blev ett verb, att photoshoppa, med hela den skepsis mot bildens sanningshalt som ligger i ordet. Där mörkrummets manipulationer krävt skicklighet och lämnat spår, blev de digitala näst intill osynliga och tillgängliga för alla.
Just därför bär den här milstolpen på en dubbelhet som löper vidare genom fotografins historia. Frågan om vad ett fotografi egentligen visar, som blivit så laddad i debatterna kring retuscherade pressbilder och senare kring bilder skapade av artificiell intelligens, fick med Photoshop ett nytt och skarpare läge. Verktyget som gjorde det enkelt att förbättra en bild gjorde det lika enkelt att förvanska den, och gränsen däremellan har vi diskuterat sedan dess.
John Knoll fortsatte samtidigt att flytta gränserna åt andra hållet, i filmens tjänst. På Industrial Light and Magic var han med och drev den digitala effektkonsten framåt under precis samma år som programmet tog form, ett arbete som skulle förändra hur film ser ut. Mörkrummets barn hade blivit två av de mest inflytelserika personerna i den visuella kulturen, den ene genom ett program på var och varannan dators skrivbord, den andre på biograferna.
Kvar står den enkla, nästan poetiska bilden av var det började. En pojke som lärde sig framkalla film i sin fars källare, och en dator som inte kunde visa grått. Ur den frustrationen växte koden. En måndag i februari 1990 packades mer än hundra år av mörkrumshantverk ihop och flyttade in i datorn, och fotografin har inte varit sig lik sedan dess.
Lämna ett svar