Den var silverfärgad och den var av plast. Det var det första alla sa om den, och det var sagt med en viss ton. En riktig systemkamera skulle vara svart, den skulle vara av magnesium, och den skulle kännas tyngre än den såg ut. Den här vägde 649 gram med batteri och minneskort i, greppet var gjort av ett gummiliknande material som med åren skulle bli klibbigt hos många exemplar, och sökaren byggde på en pentaspegel, inte ett prisma.
Den 20 augusti 2003 presenterade Canon den under tre namn. EOS 300D i Europa, EOS Digital Rebel i USA, EOS Kiss Digital i Japan. Priset var 899 dollar för huset och 999 dollar med ett zoomobjektiv monterat.
Det var den siffran som var nyheten. Ingen digital systemkamera hade dittills gått att köpa för under 1 000 dollar, och det gällde inte bara i teorin. Tolv år tidigare hade Kodak DCS 100, den första digitala systemkameran som gick att köpa, kostat 20 000 dollar. Fyra år tidigare hade Nikon D1 kostat 5 580 dollar, och då hade branschen tyckt att priset var sensationellt lågt. Nu låg Canon EOS 300D på en sjättedel av D1:s pris, med bättre upplösning.
Vad en systemkamera kostade året innan
För att förstå vad som hände i augusti 2003 behöver man veta vad samma butik hade på hyllan i februari samma år.
Canon EOS D60 hade kommit i februari 2002 och kostat omkring 2 200 dollar. EOS 10D kom exakt ett år senare, i februari 2003, med en sensor på 6,3 megapixel och ett hus av magnesiumlegering, och den kostade 1 499 dollar. Det var i sig ett steg nedåt i pris, och 10D såldes med rätta som en genombrottsprodukt.
Men 1 500 dollar är fortfarande en summa man tar ett beslut om. Det är ett beslut som kräver att man kallar sig något. En amatörfotograf som funderade på om hen var tillräckligt seriös för en sådan utgift landade oftast i att hen inte var det, och köpte i stället en kompaktkamera eller en så kallad bridgekamera med fast objektiv.
Vid 1 000 dollar upphörde den frågan att ställas. Det var ungefär vad en välutrustad kompaktkamera i toppklass kostade samma höst. Sony DSC-F828 och Minolta DiMAGE A1, de två mest omtalade avancerade kompakterna 2003, låg båda över 1 000 dollar utan att ha vare sig utbytbara objektiv eller en sensor i närheten av den här storleken.
EOS 300D, samma kamera i ett billigare skal
Det märkliga med EOS 300D, och det som gör den intressant långt utöver prislappen, är att den inte var en sämre kamera. Den var samma kamera.
Sensorn var densamma som i 10D, en CMOS-krets på ungefär 22,7 × 15,1 millimeter med 6,3 miljoner effektiva bildpunkter, vilket gav filer på 3 072 × 2 048 pixlar. Bildprocessorn var samma DIGIC. Autofokusen hade samma sju punkter, ljusmätningen samma 35 zoner, känsligheten samma ISO 100 till 1600. Bilderna som kom ut ur de två kamerorna gick i praktiken inte att skilja åt.
Det som skilde var allt runtomkring. Huset var av polykarbonat i stället för magnesium och tillverkades i Taiwan i stället för Japan. Pentaprismat var utbytt mot en pentaspegel, vilket ger en mörkare och mindre sökarbild men är avsevärt billigare och lättare. Den stora tumratten på baksidan var borta, och kvar fanns bara den främre. Bildtakten var sänkt från tre bilder i sekunden till 2,5 och bufferten från nio bilder till fyra.
Och så fanns det en detalj till på ratten på ovansidan, som få kommenterade vid lanseringen men som i efterhand säger mest om vem kameran var till för. Bredvid P, Av, Tv och M satt en grön fyrkant för helautomatik, och bredvid den en rad motivprogram: porträtt, landskap, närbild, sport och nattporträtt. Canon hade tagit den kroppshållning och den optiska sökare som fram till dess hade varit professionens, och satt en ratt på den som sa att du inte behöver kunna någonting.
Listan över det som saknades i EOS 300D
När Digital Photography Review gick igenom kameran punkt för punkt hösten 2003 blev jämförelsen mot 10D en lista som är värd att läsa långsamt.
Antalet egendefinierade funktioner, det som Canon kallar Custom Functions, var noll. På 10D fanns 17. Spegellåsning fanns inte. Blixtexponeringskompensation fanns inte. Mätmetod gick inte att välja, kameran bestämde själv utifrån exponeringsläget. Autofokusläge gick inte heller att välja, samma sak där. Vitbalans i kelvin fanns inte. Det utökade känslighetssteget motsvarande ISO 3200 fanns inte. PC-uttaget för studioblixt var borttaget.
Bob Atkins, som skrev en av de mest lästa recensionerna av kameran, formulerade problemet mjukt men tydligt. Bristen på användarkontroll över mätning och autofokus kan vara en aning frustrerande för den mer erfarne fotografen.
Det var inte fel på kameran. Den kunde de här sakerna. Elektroniken var densamma, processorn var densamma, och funktionerna fanns i grunden kvar i konstruktionen. De var bara inte tillgängliga.
Wasia B7, firmwaren som inte kom från Canon
Det dröjde inte länge innan någon slog på funktionerna igen.
Under 2004 började en modifierad firmware spridas från en rysk sajt, framtagen av två personer som gick under namnen Ravil och Wasia. Den version som är säkrast daterad, kallad B7, lades ut den 1 juni 2004. Filen laddades in i kameran på precis samma sätt som Canons egna uppdateringar, via minneskortet, och när den var klar hade kameran fått tillbaka en stor del av det som var struket.
Spegellåsning. Blixtexponeringskompensation. Möjlighet att spara råfil och JPEG samtidigt i valfri kvalitet. Kontroll över blixtens synktid i bländarförval. Val av vad SET-knappen skulle göra under fotografering. Alltså exakt de funktioner som skilde en kamera för 899 dollar från en kamera för 1 499.
Ingreppet var inte riskfritt. En avbruten skrivning till kamerans minne kunde göra den obrukbar, och Canon lämnade inga garantier på en kamera som hade fått sin programvara utbytt. Ändå spreds firmwaren snabbt, och den diskuterades i åratal på varje fotoforum som fanns.
Man kan läsa det som en anekdot om entusiaster med för mycket tid. Det är inte det den handlar om.
Det som blev synligt för vanliga konsumenter sommaren 2004 var att en kamera hade slutat vara en apparat och blivit en dator med lins. Skillnaden mellan den dyra och den billiga modellen låg inte längre nödvändigtvis i vad som satt inuti, utan i vad tillverkaren hade valt att låta kunden komma åt. Det är en affärsmodell som fotobranschen sedan dess har använt i varje generation, och som numera är fullt normal i hela elektronikvärlden, från biltillverkare som har sålt uppvärmda säten som abonnemang till videokameror där en logaritmisk färgprofil har kostat extra i efterhand.
År 2003 var det däremot nytt, och det kändes olustigt på ett sätt som är svårt att återskapa i dag. Kunden hade betalat för hela kretskortet. Frågan om vad hen egentligen ägde var plötsligt inte självklar.
En bajonett gjord för en sensor
Den andra nyheten i kameran var mindre uppmärksammad och mer långsiktig.
Sensorn i 300D var mindre än en 35-millimetersruta, ungefär i APS-C-format, med den effekt som varje fotograf med filmvana genast lade märke till: bildvinkeln motsvarade en 1,6 gånger längre brännvidd. Ett 50-millimetersobjektiv blev ett kort teleobjektiv. Ett 28-millimeters, som på film varit en vidvinkel, blev ett normalobjektiv. Riktigt vida vidvinklar var till en början svåra att få tag på.
Ett objektiv som är byggt för en mindre sensor behöver inte kasta en lika stor bildcirkel, och det gör att det kan bli mindre, lättare och billigare. Men Canons EF-bajonett från 1987 var konstruerad kring 24 × 36 millimeter, och där fanns ingen plats att vinna.
Lösningen hette EF-S, och 300D var den första kameran som tog den. Bokstaven S står för short back focus. Objektivets bakre lins får skjuta in längre i kamerahuset än vad ett EF-objektiv får, vilket ger konstruktören ett verktyg till, och i utbyte kan objektivet inte monteras på ett hus med större sensor eller spegel utan att spegeln slår i glaset. Därför fick de två bajonetterna olika markeringar. En röd punkt för EF, en vit fyrkant för EF-S. Vem som helst som har haft en Canon i handen sedan dess har lärt sig skillnaden utan att bli tillsagd.
Det objektiv som följde med, EF-S 18-55 mm f/3,5-5,6, kostade ungefär 100 dollar när det såldes tillsammans med huset och var precis så bra som det låter. Det var mjukt i kanterna, det hade en fokusmotor som lät, och det gjorde ingen glad. Men det gav en bildvinkel motsvarande 29 till 88 millimeter, alltså exakt det spann en normalzoom på en filmkamera hade gett, och det var poängen. Kameran skulle kunna köpas färdig.
Det verkligt viktiga var ändå att bajonetten var densamma. En 300D kunde bära vilket EF-objektiv som helst som Canon hade tillverkat sedan 1987, inklusive de vita teleobjektiven i L-serien som kostade flera gånger mer än kameran de satt på. För första gången kunde en amatör köpa in sig i ett professionellt digitalt objektivsystem via ett kamerahus som kostade mindre än ett enda av objektiven.
Nikons svar kom på fem månader
Nikon hade fyra år tidigare varit det bolag som sänkte priset. Nu satt bolaget på fel sida av samma rörelse, och svarade snabbt.
Den 28 januari 2004 presenterades Nikon D70. 6,1 megapixel på en CCD-sensor i DX-format, 3 008 × 2 000 bildpunkter, tre bilder i sekunden, kortaste slutartid 1/8000 sekund, fem autofokuspunkter. Priset var 999 dollar för huset och 1 299 med Nikons 18-70-zoom, som till skillnad från Canons kitobjektiv var ett fullgott objektiv. Kameran fanns i butik i mars.
Nikon skrev själva att kameran var avsedd för en bred krets av kunder, från nybörjare till seriösa och erfarna entusiaster, och kallade den bolagets lättaste och mest kompakta digitala systemkamera dittills.
I flera avseenden var D70 den bättre kameran. Den hade två inställningsrattar, den hade sina egendefinierade funktioner kvar och den hade en snabbare slutare. Den kostade också hundra dollar mer för huset, vilket var precis så mycket som Canon behövde för att behålla rubriken.
Därmed var priskriget igång, och det pågick i tio år. Canon svarade med EOS 350D i februari 2005, Nikon med D50 några månader senare, och sedan kom det en ny modell från vardera hållet ungefär varje år. Canon fortsatte att bygga sin tresiffriga serie ända till 2020.
Varför just Canon kunde göra det
Det finns en teknisk förklaring till varför det blev Canon som bröt tusendollarsgränsen och inte någon annan, och den handlar om vad som satt i botten på kameran.
Nästan alla digitalkameror 2003 använde CCD-sensorer, som är utmärkta men som tillverkas i en egen process, kräver flera spänningsmatningar och drar mycket ström. Canon hade i stället satsat på CMOS, som kan tillverkas genom att modifiera de förhållandevis billiga processer som används för vanliga datorprocessorer. Bolagets egen beskrivning är rakt på sak: tillverkningen är väsentligt mindre kostsam än för CCD, och sensorn behöver bara en spänningskälla och drar mycket lite ström.
Canon tillverkade dessutom både sensorerna och den övriga halvledarelektroniken själva. När kameran sålde långt över prognos visade det sig vara avgörande. Bolaget konstaterade i efterhand att man hade fått slut på både halvledare och bildsensorer om man inte hade gjort dem i egen regi.
Vilken volym bolaget räknade med går att läsa ur vad man sa i förväg. Inför lanseringen väntade sig Canon att den digitala systemkameramarknaden skulle växa med 400 till 500 procent mellan 2002 och 2003, mätt i antal levererade kameror. Det låter som en marknadsavdelning som har tappat kontakten med verkligheten. Kommentaren om sensorerna som skulle ha tagit slut antyder åt vilket håll felet i så fall låg.
Sex megapixel, och vad det räckte till
En fråga som ställdes ofta 2003 och som i efterhand ser konstig ut: räcker sex megapixel?
Svaret var ja, och det hade det varit ett tag. 3 072 × 2 048 bildpunkter ger en utskrift i A4 med god marginal och en A3 som håller på ett par meters avstånd. Det är mer upplösning än en tidning behöver, mer än en webbsida behöver, och ungefär vad ett välexponerat negativ i småbild ger när det skannas i hemmaskala.
Det som verkligen skilde bilden från en kompaktkameras var inte antalet punkter utan sensorns yta. En sensor på 22,7 × 15,1 millimeter är omkring tio gånger så stor som den i en typisk kompaktkamera samma år. Det ger renare bild i svagt ljus, mer information i skuggorna, och framför allt ett grundare skärpedjup. Den där bilden av ett ansikte mot en upplöst bakgrund, som fram till 2003 hade varit ett av de säkraste tecknen på att en bild var tagen av någon som kunde sitt jobb, blev nu tillgänglig för alla som ställde in bländaren på f/4 och gick närmare.
Megapixelkapplöpningen som följde, från 6 till 8 till 10 till 18 och vidare, hade förhållandevis lite med bildkvalitet att göra och desto mer med hur man säljer nästa modell till någon som redan har en fungerande kamera.
Vad amatören fick, och vad som hände sedan
Digital Photography Review avslutade sin recension med att kalla 300D det viktigaste som hänt den digitala systemkameramarknaden sedan Nikon D1. Den brittiska specialtidningen EOS magazine gick längre och jämförde med AE-1 från 1976, den kamera som en gång gjorde systemkameran till en massvara på film.
Båda jämförelserna håller, och de pekar åt olika håll.
Jämförelsen med D1 håller för att prisrörelsen är densamma. En kamera blev tillräckligt billig för att en hel yrkeskår, eller i det här fallet en hel amatörkår, skulle byta på en gång i stället för successivt. Mot AE-1 håller den för att det som såldes inte var en kamera utan en tröskel som sänktes.
Vad amatören fick i handen var i sak professionens verktyg. En optisk sökare som visar motivet genom objektivet. Utbytbara objektiv med ett helt system bakom sig. Råfiler. Ett grundare skärpedjup än någon kompaktkamera kunde ge. Och, för första gången, obegränsat med försök. Den som ville lära sig fotografera kunde från och med hösten 2003 göra tusen misstag på en eftermiddag utan att det kostade någonting alls, vilket är den enskilt största pedagogiska förändringen i mediets historia och sällan beskrivs som det.
Vad som samtidigt försvann var bridgekameran, den avancerade kompakten med fast objektiv, som hade varit den seriösa amatörens kamera i ett decennium. Den hade ingenting att erbjuda mot ett kamerahus som kostade lika mycket och kunde ta objektiv, och kategorin var i praktiken borta inom några år.
Och så, ungefär tio år senare, försvann även det som ersatte den. Systemkamerans stora årtionde var 2003 till 2012. Sedan tog telefonen tillbaka den vanliga bilden, och kvar av folkkameran blev en apparat i en garderob.
Det finns en sista symmetri i det. En EOS 300D kostar i dag på andrahandsmarknaden ofta mindre än vad kitobjektivet kostade när kameran var ny. Den är fortfarande fullt användbar, den tar fortfarande varje EF-objektiv som Canon har tillverkat, och den har fortfarande, hos många exemplar, ett klibbigt grepp.
Den som köper en sådan i dag för att lära sig fotografera gör precis det som kameran byggdes för. Det tog bara tjugotre år innan priset kom hela vägen ner.
Lämna ett svar