Filmen slocknar, flödet tänds

Två kurvor korsade varandra någon gång under 2004, och den som stod vid skärningspunkten kunde ana att marken höll på att förskjutas under fötterna. Den ena kurvan pekade nedåt. Det var filmens kurva, den kemiska bildens, rullen som i mer än hundra år hade legat inladdad i miljontals kameror världen över. Den andra pekade uppåt, brant och nästan yr. Det var den digitala bildens kurva, och framför allt den delade bildens, fotografiet som inte längre stannade i ett album utan gav sig ut på ett nätverk för att bli sett av främlingar. Året rymde ingen enskild uppfinning som förändrade allt på en gång. I stället var det ett år av trösklar, där flera skeenden råkade infalla samtidigt och tillsammans ritade om vad det egentligen innebar att fotografera.

Kodak drar ur kontakten

Den 13 januari 2004 meddelade Eastman Kodak att företaget skulle sluta sälja traditionella filmkameror i USA, Kanada och Västeuropa innan året var slut. Beslutet gällde både de klassiska 35-millimeterskamerorna och de nyare Advantixmodellerna för APS-formatet, ett system som Kodak bara åtta år tidigare hade presenterat med stora ord. Kvar i väst blev bara engångskamerorna, medan bolaget samtidigt lovade att satsa mer på filmkameror i Kina, Indien, Latinamerika och Östeuropa, där efterfrågan fortfarande växte.

För den som kände till fotohistorien låg en bitter ironi i beskedet. Det var Kodak som en gång hade gjort fotograferandet till var mans egendom, och det var en ingenjör på just Kodak som redan på 1970-talet hade byggt den första digitala kameran. Ändå tvekade bolaget länge inför den teknik det själv hade fött, rädd att den skulle äta upp den lönsamma filmförsäljningen. När vändningen väl kom blev den brant. Beskedet i januari 2004 innebar inte att filmen dog, den lever än i dag, men det var ögonblicket då fotohistoriens största namn vände den analoga kameran ryggen på sin egen hemmaplan.

Flickr öppnar dörren

Knappt en månad senare, den 10 februari 2004, lanserades en liten webbtjänst från Vancouver som skulle visa sig peka rakt mot framtiden. Bakom Flickr stod bolaget Ludicorp och paret Stewart Butterfield och Caterina Fake. Tjänsten var egentligen en avstickare. Ludicorp hade försökt bygga ett storslaget onlinespel som aldrig riktigt blev av, men märkte att den funktion där spelarna delade bilder med varandra i realtid väckte långt mer entusiasm än spelet självt. Spelet lades ner, och delningsverktyget fick bli huvudsaken.

Det som gjorde Flickr till något nytt var inte att man kunde lägga upp bilder. Det kunde man redan på andra håll. Det nya var att bilden fick ett socialt liv. Användarna kunde sätta egna etiketter på sina foton, så kallade taggar, och på så vis lät de tusentals människor tillsammans sortera världens bilder utan att någon myndighet eller redaktion bestämde kategorierna. Man kunde följa varandra, samlas i grupper och lämna kommentarer. En bild var inte längre en sak som låg och väntade i en byrålåda, den var en punkt i ett flöde. Redan året därpå, 2005, köptes Flickr upp av Yahoo, och tjänsten kom att bli själva sinnebilden för det som snart skulle kallas webb 2.0, en webb där innehållet skapades av användarna snarare än av dem som ägde sidorna.

En kamera i varje ficka

Att Flickr slog rot just nu var ingen slump. Under de här åren rasade priserna på digitala kompaktkameror, och samtidigt hade något ännu mer avgörande börjat hända. Kameran flyttade in i mobiltelefonen. Modeller som Nokia 7610 kom 2004 med inbyggd kamera, och även om bilderna var grovkorniga och små innebar de en tyst revolution. För första gången bar en stor del av mänskligheten på en kamera jämt, inte bara på semestern eller vid dop och kalas utan i vardagens alla minuter. Vid det laget hade digitalkamerorna redan seglat förbi filmkamerorna i försäljning i västvärlden. Bilden var på väg att bli något ständigt närvarande, en reflex snarare än ett beslut.

Det lät oskyldigt, och för det mesta var det oskyldigt. Men samma år skulle världen få se att en kamera i var mans hand också bär på en sprängkraft som ingen längre kunde hålla i tygeln.

Bilderna från Abu Ghraib

I slutet av april 2004 visade det amerikanska nyhetsprogrammet 60 Minutes II en rad fotografier från fängelset Abu Ghraib utanför Bagdad. Kort därpå publicerade tidskriften The New Yorker fler. Bilderna visade amerikanska soldater som förnedrade och misshandlade irakiska fångar, och de var tagna av soldaterna själva med enkla digitalkameror, som souvenirer och skämt. Kameran hade här varit ett redskap för själva övergreppet. Men i nästa steg blev samma bilder det som avslöjade övergreppet för hela världen.

Susan Sontag, som skulle skriva en av sina sista essäer om just dessa fotografier, pekade på en förskjutning. Förr hade kriget skildrats av yrkesfotografer på uppdrag. Nu var soldaterna sina egna fotografer, som dokumenterade sin tillvaro och skickade bilderna vidare mellan sig och ut i världen. Det gjorde bilden omöjlig att styra. Ingen redaktion, ingen censor och ingen stab kunde längre bestämma vilka intryck som nådde allmänheten. Samma höst hängdes ett urval av fotografierna upp på International Center of Photography i New York under titeln Inconvenient Evidence, monterade utan ramar och glas, som för att understryka att detta inte var konst utan bevis. Det var en obehaglig påminnelse om att den demokratiserade bilden inte bara rymmer semesterminnen, utan också det vi helst vill blunda för.

Vågen och vittnena

Året slutade i katastrof. På annandag jul, den 26 december 2004, utlöste ett kraftigt jordskalv utanför Sumatras kust en tsunami som svepte in över kusterna runt Indiska oceanen. Fler än tvåhundratusen människor omkom i länder som Indonesien, Sri Lanka, Indien och Thailand, och bland de döda fanns också turister från hela världen, inte minst från Norden.

För fotohistorien blev katastrofen en vändpunkt av ett slag som ingen kunnat önska sig. Under det första dygnet fanns knappt en enda yrkesfotograf på plats när vågen slog till. De bilder och de filmsekvenser som världen fick se kom i stället från vanliga människor, från badgäster och boende som råkade ha en digitalkamera eller en av de nya kameramobilerna i handen. Chefen för nyhetsbyrån Reuters konstaterade i efterhand att de enda användbara bilderna det första dygnet kom från turister, och att den som inte hade tillgång till dem helt enkelt stod utanför historien. Bara några veckor senare, i februari 2005, grundades YouTube, och plattformen som skulle göra den rörliga amatörbilden till en del av allas vardag var född. Det professionella ögat hade förlorat sin ensamrätt på att skriva historiens första utkast.

Året efteråt

Sett i backspegeln var 2004 året då bilden lämnade två sorters grindvakter på en och samma gång. Den ena var industrin, tillverkaren som i mer än ett sekel hade avgjort vilken kamera du köpte och därmed vilka bilder du kunde ta. Den andra var yrkeskåren, de fotografer och redaktioner som avgjorde vilka bilder omvärlden fick se. Det som klev in i deras ställe var rörigare och mer demokratiskt. Det var också, ibland, betydligt mer oroande. Vem som helst kunde nu ta en bild, och vem som helst kunde sprida den.

Vi lever fortfarande i det landskap som ritades upp under det här året. När en händelse i dag inträffar var som helst i världen dröjer det sällan mer än några minuter innan de första bilderna finns ute, tagna av dem som befann sig mitt i den. Att kameran blev allas var på samma gång en befrielse och en förlust. Något gick förlorat i hantverket och i den tystnad som en gång omgav den enskilda bilden. Men något oerhört vanns också, en värld där ingen makt längre helt kan bestämma vad vi får se. Året 2004 var stunden då den vågskålen tippade över, och den har inte tippat tillbaka sedan dess.