Bilen som fotograferade hela världen

Sommaren 2007 rullar en handfull bilar med märkliga torn på taket genom fem amerikanska städer. Förbipasserande vänder sig om, inte för att bilarna kör konstigt, utan för det roterande klustret av kameror som sticker upp som en liten satellit ovanför biltaket. Ingen av dem vet ännu vad de precis blivit en del av. Den 25 maj samma år lanserar Google en ny funktion i Google Maps som heter Street View, och med den börjar något som få förutspått, en systematisk fotografering av jordens alla gator, husfasader och trottoarkanter, i en skala ingen tidigare mätt sig med.

En idé född i ett baksäte

Historien börjar inte i ett labb utan i en bil. Redan 2001 spelar Larry Page, en av Googles grundare, in video från förarsätet när han kör genom San Francisco Bay Area, i ett försök att förstå hur mycket geografisk information som egentligen döljer sig längs en enda gata. Idén förs vidare till Stanford, där professor Marc Levoy, senare känd för sitt arbete med ljusfält och beräkningsfotografi, leder ett Google-finansierat forskningsprojekt kallat CityBlock. Där utvecklas metoder för att foga samman videoströmmar från en bilmonterad kamera till långa, sömlösa panoraman av hela gatusträckor. Projektet avslutas i juni 2006, men tekniken och åtminstone två av Levoys studenter flyttar rakt in i Google, där arbetet fortsätter under nytt namn.

För att snabbt få ihop tillräckligt med bildmaterial till lanseringen anlitar Google företaget Immersive Media, vars kamera Dodeca 2360 monteras ovanpå en flotta av Volkswagen Bubblor. Kameran, en klase av tolv objektiv i en kupol, kan fånga 360 graders video i upplösningen 2 400 gånger 1 200 bildpunkter, en bråkdel av vad en vanlig systemkamera klarade redan då, men fullt tillräckligt för att sy ihop till gatunivåns panoraman. Den 25 maj 2007 går Street View live i San Francisco, New York, Las Vegas, Miami och Denver. En månad senare släpps den första iPhonen, och två produkter som på var sitt håll skulle omforma hur miljontals människor förhåller sig till bilder av världen omkring dem debuterar nästan samtidigt, utan att någon då la märke till sammanträffandet.

En kamera i uppfarten

Reaktionerna delar sig nästan på klockslaget mellan förtjusning och obehag. För varje person som tillbringar en kväll med att virtuellt promenera genom barndomens kvarter finns någon som en dag söker på sin egen adress och upptäcker sig själv, sin bil eller sitt sovrumsfönster, indexerat och sökbart för hela världen. I april 2008 stämmer paret Aaron och Christine Boring i Pennsylvania Google inför domstol. De bor vid en oasfalterad väg norr om Pittsburgh, tydligt skyltad med ”Private Road” och ”No Trespassing”, och menar att en Street View-bil passerat skyltarna och fotograferat deras hus, uthus och pool från den privata uppfarten. Domaren avfärdar de flesta av parets yrkanden redan året därpå, och konstaterar bland annat att det krävs en ovanligt känslig person för att uppleva skam av att bli fotograferad utanför sitt eget hus. Målet dras genom rätten i flera år innan det till sist avgörs 2010 med en förlikning på en enda dollar, mest en principfråga om att Google faktiskt gjort intrång på privat mark.

Ansikten som suddas bort

Trycket från sådana fall, och från miljontals vanliga användare som helt enkelt inte vill synas, tvingar fram en teknisk lösning. I maj 2008 börjar Google testa automatisk ansiktssuddning på bilderna från Manhattans myllrande gator, en algoritm som söker igenom hela bildarkivet efter ansiktsformer och gör dem oigenkännliga. Tekniken utvidgas snart till registreringsskyltar och rullas efter hand ut globalt, en lösning som säger något om hur snabbt Street View tvingades gå från kartverktyg till frågan om vad som egentligen är rimligt att spara för evigt om en förbipasserande människa.

Tyskland säger ifrån

Ingenstans blir motståndet så tydligt som i Tyskland. När Google 2010 meddelar att landets tjugo största städer ska fotograferas möts beskedet av ramaskri från datainspektörer, tidningar och privatpersoner i ett land med särskilt känslig historia kring övervakning. Google tvingas erbjuda något man aldrig gjort någon annanstans, ett sätt för invånare att i förväg begära att det egna huset görs oigenkännligt innan bilderna någonsin publiceras. Tidsfristen för att anmäla sig förlängs efter påtryckningar från åtta till sexton veckor, och när fönstret till sist stänger har omkring 244 000 hushåll, knappt tre procent av de berörda, hörsammat kravet. När bilderna väl går live samma höst blir husen med suddade fasader själva ett slags måltavlor. I staden Essen rapporteras hur bostäder som valt att bli osynliga i stället kastas med ägg och förses med lappar där grannar hånar deras teknikrädsla.

Samtidigt, parallellt med hela striden om fasader och ansikten, avslöjas att Street View-bilarna av misstag också samlat in så kallad payload-data, alltså innehåll som skickats över öppna trådlösa nätverk längs vägarna, inklusive fragment av mejl och lösenord. Google kallar det ett misstag begånget av en enskild ingenjör, men utredningar i flera länder visar senare att fler i organisationen kände till insamlingen. Ärendet slutar med böter och förlikningar i USA och en rad europeiska länder, och blir ett tidigt exempel på hur ett kamerauppdrag i praktiken också blev ett datainsamlingsuppdrag, långt innan de flesta ens funderat över vad det innebar.

Från nyfikenhet till infrastruktur

Trots stämningar, protester och skandaler fortsätter kartläggningen i en takt som är svår att riktigt ta in. Vid tioårsjubileet 2017 täcker Street View gator i 83 länder, och till femtonårsdagen 2022 har mer än tio miljoner mil väg och över 220 miljarder bilder samlats in, en mängd som för länge sedan slutade vara begriplig i mänsklig skala. Kamerabilarna har fått sällskap av trehjulingar för gågator, snöskotrar i skidbackar, undervattenskameror vid Stora barriärrevet och till och med kameror på kamelrygg i öknen Liwa.

Det som återstår är en stilla men grundläggande fråga för fotografin. Ingen människa väljer bildutsnittet i en Street View-panorering, ingen fotograf bestämmer ljuset eller ögonblicket, och ingen enda person kan ens sägas ha ”tagit” bilden i traditionell mening. Ändå är det just fotografier miljontals människor möter varje dag, av sina egna gator, sina grannars trädgårdar, sig själva i ett flyktigt förbipasserande. Street View gjorde fotografiet till infrastruktur snarare än konstnärligt uttryck, ett stilla bevis på hur vitt begreppet fotografi kan tänjas när kameran slutar vara ett verktyg någon håller i handen och i stället blir en maskin som ständigt fotograferar, oavsett om någon tittar genom sökaren eller inte.