Året då systemkameran delade sig i två vägar

Under några veckor sensommaren och hösten 2008 presenterades två kameror som var för sig såg ganska oansenliga ut. Den ena var en svart, lite trubbig japansk systemkamera för avancerade amatörer. Den andra var en märkbart mindre kamera i tre färger, med utbytbara objektiv men utan den mekanism som i över sjuttio år hade definierat vad en systemkamera var. Ingen av dem sålde i några rekordvolymer direkt. Ändå går det i backspegeln att peka på just den här hösten som ögonblicket när den digitala systemkameran började röra sig bort från sin nedärvda mekaniska form, och när gränsen mellan stillbild och rörlig bild började suddas ut på allvar.

Kamerorna var Nikon D90, presenterad den 27 augusti 2008 som den första systemkameran som kunde filma, och Panasonic Lumix DMC-G1, presenterad den 12 september samma år som den första spegellösa systemkameran med elektronisk sökare och utbytbara objektiv.

Spegeln som byggdes bort

För att förstå varför G1 var en så stor sak måste man förstå vad den byggde bort. I en klassisk systemkamera, en DSLR, sitter en spegel snett framför sensorn. Den fångar upp ljuset från objektivet och kastar det uppåt, via ett pentaprisma, till den optiska sökaren. Fotografen ser exakt det objektivet ser, i realtid och utan fördröjning. I samma ögonblick som exponeringen sker fälls spegeln undan och ljuset når sensorn i stället. Det är ett elegant system som gått i arv från de analoga spegelreflexkamerorna, men det kräver utrymme. Spegelboxen bestämmer hur långt bakre linselementet kan sitta från filmplanet eller sensorn, det så kallade flänsavståndet, och därmed hur små både hus och objektiv kan bli.

Formatet Four Thirds, framtaget av Olympus tillsammans med Kodak och lanserat med Olympus E-1 år 2003, var ett tidigt försök att komma runt problemet med en sensor mindre än de vanliga systemkamerornas. Panasonic anslöt sig senare och kom med sin första Four Thirds-kamera 2006. Systemet var genomtänkt men fick aldrig något större genomslag mot Canon och Nikon, vars APS-C- och fullformatssensorer dominerade marknaden.

Den 5 augusti 2008 presenterade Olympus och Panasonic i stället en ny gemensam standard: Micro Four Thirds. Samma sensorstorlek, men spegeln helt borttagen. Flänsavståndet kunde därmed ungefär halveras, vilket i sin tur gjorde det möjligt att bygga betydligt mindre hus och objektiv. Kvar fanns frågan hur fotografen skulle se sitt motiv. Svaret var en elektronisk sökare, en liten skärm som visar en direktbild från sensorn.

Panasonic Lumix G1, annonserad drygt en månad efter standarden och visad för allmänheten på fotomässan Photokina i Köln senare i september, blev den första kameran att bära systemet. Idén var inte alldeles ny. Epson hade redan 2004 lanserat R-D1, en digital mätsökarkamera utan spegel, och Leica följde med M8 år 2006. Men de var nischade, dyra och byggda kring optiska mätsökare, inte kring en liveview från sensorn. G1 var något annat: en kamera som såg ut, kändes och betedde sig som en vanlig liten systemkamera, med grepp, sökare, ratt och en komplett objektivfamilj i sikte, riktad till en bred publik.

Vad G1 faktiskt var

Sensorn låg på 12,1 megapixel, vilket var fullt konkurrenskraftigt 2008. Sökaren visade 1,44 miljoner bildpunkter och skärmen på baksidan gick att fälla ut och vrida. Autofokusen byggde uteslutande på kontrastdetektering direkt från sensorn, vilket gjorde den träffsäker i enskilda fokuseringar men klart svagare på att följa rörliga motiv, en svaghet som skulle hänga kvar i systemet i många år.

Sökartekniken var kamerans svagaste punkt. Den arbetade fältsekventiellt, det vill säga visade de röda, gröna och blå delarna av bilden efter varandra i snabb följd, vilket kunde ge upphov till regnbågsartefakter när man rörde ögat eller kameran. Många fotografer som var vana vid ett optiskt sökarglas fann detta svårsmält, och den vanligaste invändningen mot spegellösa kameror under de följande åren handlade just om sökaren. Redan då kunde man dock konstatera att detta var ett elektronikproblem, och att elektronik brukar bli bättre snabbt.

Mest anmärkningsvärt i efterhand är vad G1 saknade: video. Kameran som inledde den spegellösa eran kunde inte spela in rörlig bild alls. Den funktionen kom först med systerkameran GH1 året därpå, och skulle sedan bli den enskilt viktigaste anledningen till att Panasonic över huvud taget fick fäste i branschen.

Systemkameran lär sig filma

Två veckor innan Micro Four Thirds-standarden ens var offentlig hade Nikon gjort ett drag åt ett helt annat håll. Den 27 augusti 2008 presenterades D90, en efterträdare till den populära D80, riktad mot avancerade amatörer. Uppbyggnaden var konventionell: en spegelreflex med DX-sensor på 12,3 megapixel, en 3-tumsskärm med 920 000 punkter och åtskilligt hämtat från det dyrare flaggskeppet D300. Det som fick hela branschen att vända blicken mot Nikon var en enda ny funktion, döpt till D-Movie: möjligheten att spela in film i 1280 gånger 720 bildpunkter, alltså 720p, vid 24 bilder i sekunden.

Det var första gången en systemkamera med utbytbara objektiv kunde filma. Tekniskt byggde funktionen på liveview. När spegeln fälls upp och ligger kvar uppe kan sensorns bild visas kontinuerligt på skärmen, och det flödet gick nu att spela in. Begränsningarna var betydande. Ljudet var mono och togs upp av en enkel inbyggd mikrofon. Klippen kunde som längst bli fem minuter i högsta upplösningen. Filerna komprimerades med det redan då ålderdomliga Motion JPEG och lades i en AVI-behållare. Framför allt fungerade autofokus inte alls under inspelning, så fotografen fick följa motivet manuellt.

Ändå räckte det. Poängen var inte upplösningen, utan sensorn. En systemkamerasensor är många gånger större än den i en vanlig videokamera, vilket ger renare bild i svagt ljus och, viktigare, ett mycket grundare skärpedjup. Plötsligt kunde vem som helst med ett ljusstarkt objektiv få den bildkvalitet och det filmiska skärpespel som annars krävde utrustning för hundratusentals kronor. Knappt tre veckor senare presenterade Canon EOS 5D Mark II, med fullformatssensor, 1080p och en modernare kodek. Det var den kameran som på allvar gjorde systemkameran till ett filmverktyg, men det var D90 som öppnade dörren. Hur det såg ut i praktiken visade sig knappt två månader senare.

Reverie, regisserad av den amerikanske fotografen Vincent Laforet i oktober 2008, var den första allmänt spridda filmen inspelad i 1080p med en Canon EOS 5D Mark II. Laforet, tidigare Pulitzerbelönad pressfotograf, fick låna ett förserieexemplar av kameran och spelade in filmen på ett par dygn i New York, i stort sett utan förberedelser. Den lades ut på nätet strax innan kameran nådde butikerna och sågs miljontals gånger inom loppet av en vecka. För många var det första gången de såg vad en stor sensor och ett ljusstarkt objektiv gjorde med rörlig bild, och filmen brukar pekas ut som ögonblicket då systemkameran på allvar blev ett verktyg också för filmare.

Två svar på samma fråga

Det intressanta med hösten 2008 är att de två kamerorna svarade på samma underliggande fråga, hur en digital systemkamera bäst borde utvecklas härnäst, och kom fram till helt olika svar.

Nikon behöll den beprövade spegelreflexen och gav den en ny förmåga. Panasonic och Olympus byggde om kameran från grunden och satsade på storlek och enkelhet, men avstod från video. På kort sikt fick Nikon större genomslag. Video i en systemkamera var lättbegripligt och omedelbart användbart. Inom ett par år hade funktionen spridit sig till i stort sett varje ny kameramodell på marknaden. G1 möttes betydligt svalare, delvis för att Panasonic medvetet gjort den så konventionell att det radikala i konstruktionen inte syntes.

På längre sikt var det ändå G1:s väg som pekade rätt. Sony kom med sitt spegellösa NEX-system 2010, Samsung samma år, Fujifilm 2012. Canon och Nikon, som länge avvaktade, lanserade sina fullformatssystem först 2018. I dag står spegellösa kameror för den absoluta merparten av all försäljning av systemkameror, och de stora tillverkarna har i praktiken slutat utveckla nya spegelreflexer.

Samtidigt smälte de två utvecklingsspåren från 2008 ihop. Video blev en självklar del också av de spegellösa kamerorna, och just avsaknaden av spegel visade sig vara en fördel även där, eftersom sensorn ändå måste läsas av kontinuerligt när man filmar. Den kamera som Panasonic byggde utan filmfunktion blev till slut grunden för de kameror som filmar bäst.

Ingen av kamerorna från hösten 2008 väcker någon uppmärksamhet i dag. En G1 kostar några hundralappar i en begagnatlåda, och en D90 knappt mer. Men det som hände under de där veckorna, mellan Nikons pressmeddelande i slutet av augusti och Photokinas öppnande i september, var att systemkameran gick från att vara en digitaliserad spegelreflex till att bli någonting nytt: en sensor, en skärm och ett objektiv, utan mekanik emellan.