Foto: Dcoetzee, CC0, via Wikimedia Commons
Den 19 oktober 2011 visar ett litet företag i Mountain View upp en kamera som inte liknar något annat i butikshyllorna. Ett fyrkantigt rör i aluminium, drygt elva centimeter långt, med gummerat grepp i ena änden och en lins i den andra. Två knappar, en pytteliten pekskärm. Något fokushjul finns inte, för kameran behöver aldrig ställa skärpan. Lytros kamera fotograferar först och låter frågorna vänta. Var skärpan ska ligga bestämmer man efteråt, med ett klick i bilden. Under några månader är den lilla aluminiumtuben en av världens mest omtalade kameror.
Ljus har en riktning
En vanlig digitalkamera registrerar hur mycket ljus som träffar varje punkt på sensorn, färg och intensitet och inget mer. Men ljuset som strömmar genom ett objektiv bär på mer information än så. Varje stråle kommer från ett bestämt håll, och summan av alla strålar med sina riktningar kallas ett ljusfält. Den som känner riktningarna kan i efterhand räkna fram hur bilden hade sett ut med skärpan på ett annat avstånd eller med ett helt annat skärpedjup.
Tanken att fånga hela fältet är gammal. Redan 1908 föreslog fysikern Gabriel Lippmann, samma år som han fick Nobelpriset, en metod han kallade integralfotografi, där ett raster av små linser på plåten skulle bevara djupinformationen i en scen. Idén var långt före sin tid, det fanns varken material eller räknekraft att förverkliga den med. 1992 beskrev Edward Adelson och John Wang vid MIT en plenoptisk kamera, och under 1990-talet arbetade forskare vid Stanford, bland dem Marc Levoy och Pat Hanrahan, med ljusfält som verktyg för datorgrafik. Deras försöksuppställningar var allt annat än diskreta. En av dem bestod av en hel vägg av kameror som fotograferade samma motiv samtidigt.
Doktoranden som krympte kameraväggen
I den miljön hamnade Ren Ng, född i Malaysia och uppvuxen i Australien dit familjen flyttade när han var nio. Han har berättat att gnistan tändes när han köpte sin första systemkamera och gång på gång missade skärpan i bilderna på människor omkring honom. Om skärpan gick att räkna fram i efterhand skulle ögonblicket aldrig behöva gå förlorat.
Hans idé var att vända på Stanfords uppställning. I stället för en vägg av kameror riktade mot ett motiv satte han ett raster av tiotusentals mikroskopiska linser mellan objektivet och sensorn i en enda kamera. Varje mikrolins sorterar ljuset efter riktning, och med rätt matematik kan en dator sedan räkna fram var skärpeplanet ska ligga, långt efter att bilden tagits. 2005 publicerade Ng och hans kollegor en teknisk rapport om en handhållen plenoptisk kamera, och året därpå lade han fram avhandlingen Digital Light Field Photography, som belönades med ACM:s pris för årets bästa doktorsavhandling i datavetenskap. En akademisk karriär låg öppen, men Ng valde en annan väg. Samma år grundade han företaget som först hette Refocus Imaging och senare bytte namn till Lytro.
Sommaren när Steve Jobs ringde
I juni 2011 klev Lytro fram ur det fördolda. New York Times skrev om företaget som ville låta fotografer knäppa först och fokusera sedan, och vid det laget hade riskkapitalister satsat omkring 50 miljoner dollar. En av dem som blev nyfikna var Steve Jobs. Enligt Adam Lashinskys bok Inside Apple ringde Ng upp Jobs samma dag han hörde att Apples vd ville träffas, blev hembjuden till Palo Alto redan samma eftermiddag och fick demonstrera tekniken. Efteråt bad Jobs honom sammanfatta i ett mejl vad Lytro ville göra tillsammans med Apple. Något samarbete hann aldrig bli av. Jobs dog den 5 oktober 2011, två veckor innan kameran visades för världen.
Ett fyrkantigt rör för 399 dollar
Kameran som presenterades den 19 oktober var medvetet avskalad. Den hade 8x optisk zoom med konstant bländare f/2 och en sensor som enligt Lytro fångade elva megarays, alltså elva miljoner ljusstrålar med bevarad riktningsinformation. Modellen med 8 GB minne kostade 399 dollar och fanns i grafitgrått och elektriskt blått, medan 16 GB-versionen kom i rött för 499 dollar. Förhandsbokningarna öppnade på lanseringsdagen, och leveranserna började den 29 februari 2012, på skottdagen, den allra sista dagen i det tidsfönster företaget hade utlovat.
Det centrala i Lytros erbjudande var egentligen bilderna snarare än apparaten. Företaget kallade dem levande bilder, små filer med hela ljusfältet inbakat. Den som fick en sådan bild delad till sig kunde klicka runt i den i webbläsaren och flytta skärpan från ansiktet i förgrunden till trädet därbakom, om och om igen. Senare kom även möjligheten att förskjuta perspektivet något och löften om visning i 3D.
Häpnad, sedan tvekan
Häpnaden kom först. Tidskriften Popular Science utsåg kameran till årets innovation 2011 och Time satte den på sin lista över årets femtio bästa uppfinningar. Demobilderna spreds snabbt, det låg något nästan magiskt i att kunna ändra ett fotografis skärpa långt efteråt, direkt i webbläsaren.
Sedan kom invändningarna. Den färdiga bilden höll bara omkring 1,2 megapixel, en bråkdel av vad en enkel kompaktkamera gav vid samma tid. Det var priset för riktningsinformationen: sensorns pixlar delades upp mellan mikrolinserna, och av elva miljoner insamlade strålar blev en ganska liten exporterad bild. Pekskärmen var liten och svår att se i dagsljus. Datorprogrammet fanns i början bara till Mac. Och en obekväm fråga hängde kvar: hur ofta vill man egentligen fokusera om en bild i efterhand? Autofokusen i vanliga kameror hade blivit så snabb att Lytros lösning för många kändes som ett svar på ett problem som redan var löst.
Illum, Hollywood och slutet
Lytro försökte igen. I april 2014 presenterades Illum, en betydligt mer seriös kamera för 1 599 dollar med 40 megarays bakom ett ljusstarkt zoomobjektiv på motsvarande 30-250 millimeter. Formen påminde den här gången faktiskt om en kamera, med handgrepp och ledad skärm. Den riktade sig till yrkesfotografer och hängivna entusiaster men sålde aldrig i stora volymer. Företaget bytte då spår helt och hållet, först mot virtual reality med kamerariggen Immerge 2015 och sedan mot filmindustrin med Lytro Cinema 2016, en väldig biografkamera med en sensor på uppgivna 755 megapixel. Pengarna, sammanlagt över 200 miljoner dollar i riskkapital, tog slut innan någon av satsningarna hann bära sig. I slutet av mars 2018 lades Lytro ner. Teknikpressen rapporterade att Google tagit över patent och teknik för en summa på uppskattningsvis 25 till 40 miljoner dollar, aldrig officiellt bekräftad, och en stor del av personalen gick vidare till just Google.
Skärpan som ett val i efterhand
Ren Ng blev till slut professor ändå, vid University of California i Berkeley. Där var han 2020 en av forskarna bakom NeRF, en metod där ett neuralt nätverk lär sig en scens ljusfält ur vanliga fotografier och sedan kan återge scenen från nya vinklar. Metoden fick snabbt stort genomslag i bildforskningen. Lytros grundidé lever samtidigt vidare i var och varannan mobilkamera. Redan 2014 började mobiltillverkare härma omfokuseringen med dubbla kameror och mjukvara, grovt men gratis, i apparater folk ändå bar med sig. När porträttläget i en telefon suddar bakgrunden, eller låter dig flytta skärpepunkten efteråt, är det en mjukvarusläkting till det Lytro gjorde optiskt.
För fotografin ställde den lilla aluminiumkameran en större fråga än den själv förmådde besvara. Ända sedan mediets barndom hade skärpan varit ett beslut i exponeringsögonblicket, en del av själva hantverket. Lytro flyttade beslutet till efterhand och gjorde fotografiet till råmaterial för senare val. Kameran misslyckades kommersiellt, men frågan den väckte, om ett fotografi är ett fruset ögonblick eller en datamängd som kan tolkas om, har bara blivit mer aktuell sedan dess.
Lämna ett svar