Någon gång under 2013 slutade det vara en beskrivning och blev ett ord. Att sträcka ut armen, vända kameran mot sig själv och trycka av hade folk gjort i flera år vid det laget, men företeelsen hette ingenting särskilt. I november samma år meddelade ett förlag i Oxford att detta ingenting hade fått ett namn, och att namnet var årets ord. Selfie.
Ett ord med australisk brytning
Ordets äldsta kända spår är ett inlägg i ett australiskt nätforum den 13 september 2002. En ung man hade snubblat på en trappa på en kompis tjugoettårsfest och slagit hål på underläppen. Han fotograferade skadan, la upp bilden och bad om ursäkt för att skärpan var dålig, eftersom det var en selfie.
Han uppfann ingenting. Australisk engelska hänger på ändelsen -ie på ungefär vad som helst, barbie för grillfest och tinnie för ölburk. Selfie var bara samma reflex, tillämpad på en bild man tagit av sig själv. Två år senare dök taggen #selfie upp på Flickr. Sedan låg ordet still i nästan ett decennium, användbart men marginellt, tills det runt 2012 började synas i vanliga nyhetstexter.
Oxford Dictionaries hade haft ordet på sin bevakningslista sedan 2012. I augusti 2013 togs det in i den nätbaserade ordboken, i samma omgång som twerk. I november blev det årets ord. Underlaget var ett språkforskningsprogram som samlar in ungefär 150 miljoner ord löpande engelska varje månad, och där syntes en kurva som knappt gick att missförstå. Användningen av selfie hade ökat med 17 000 procent på tolv månader.
Konkurrensen bestod av twerk, bitcoin, binge-watch och showrooming. Vanligtvis utser Oxford ett brittiskt och ett amerikanskt årets ord, men den här gången räckte ett för båda sidor av Atlanten. Det är också värt att notera att fotografin tog titeln två år i rad. Året innan hade det amerikanska ordet varit gif.
Varför just då
Det korta svaret är frontkameran, och det roliga är att den aldrig var tänkt för det här.
Den första mobiltelefonen med en kamera vänd mot användaren var Kyocera VP-210, som kom i Japan i maj 1999. Den såldes som en videotelefon. Några år senare kom flera modeller till västvärlden med samma lösning och samma syfte, bland andra Sony Ericsson Z1010, och också de handlade om samtal på distans. När Steve Jobs visade iPhone 4 år 2010 demonstrerade han frontkameran genom att ringa ett videosamtal.
Branschen byggde alltså en bildtelefon. Användarna gjorde en spegel. Och det är spegeln som är hela poängen, för den löste ett problem som självporträttet dragits med sedan Robert Cornelius ställde sig framför sin daguerreotypkamera 1839. Ända fram till frontkameran fick den som fotograferade sig själv arbeta i blindo, gissa avstånd, gissa vinkel och hoppas. Med en skärm som visade ansiktet i realtid blev självporträttet plötsligt något man kunde komponera och göra om tills det stämde.
Till det kom mottagaren. Instagram och Twitter fanns redan där när frontkamerorna blev standard, och en bild av det egna ansiktet hade för första gången någonstans att ta vägen omedelbart.
Året då alla gjorde det
2013 blev året då selfien lämnade ungdomsrummet.
I juni la Chelsea Clinton ut en selfie på Twitter med sin mamma från en konferens i Chicago. Michelle Obama la upp en med familjens hund. Den 28 augusti träffade påven Franciskus en ungdomsgrupp från stiftet Piacenza i Peterskyrkan, och efteråt trängde några av tonåringarna ihop sig runt honom med en telefon. Bilden hamnade på en av ungdomarnas Facebooksida och spred sig därifrån över världen som den första påvliga selfien. Oxford Dictionaries noterade själva, halvt på skämt, att om företeelsen dög åt familjen Obama och åt påven så dög ordet som årets ord. Men det verkligt avgörande hände inte i Peterskyrkan, utan på gator och perronger och framför badrumsspeglar.
En bild av folk som fotograferar sig själva
Den 10 december 2013, på FNB Stadium i Johannesburg, hölls minnesceremonin efter Nelson Mandela. Danmarks statsminister Helle Thorning-Schmidt tog fram sin telefon, Barack Obama och David Cameron lutade sig in i bild, och bredvid dem satt Michelle Obama och tittade rakt fram med ett stelt ansikte. Fotografen Roberto Schmidt från AFP tryckte av.
Bilden gick världen runt inom några timmar och fick snabbt ett eget namn, Selfiegate. Kommentatorer rasade över att statschefer betedde sig som barn på en begravning, fastän begravningen låg fem dagar bort och det som pågick var en minnesceremoni. Michelle Obamas min blev bevis för att någon i alla fall hade förstått allvaret.
Fotografen skrev om det dagen därpå. Han hade fångat scenen reflexmässigt och tyckte inte att den var särskilt märkvärdig ens i efterhand. Ceremonin hade då pågått i timmar, publiken runt omkring sjöng och dansade, och stämningen på läktaren var långt ifrån dyster. Michelle Obamas allvarliga uttryck var ett sammanträffande i tid, för några sekunder tidigare hade hon skämtat med precis samma personer.
Det är ett ögonblick i fotografihistorien som är värt att stanna vid, och det handlar inte om selfien alls. En stillbild är en skiva ur ett förlopp. Debatten kom att gälla vad bilden verkade visa, medan fotografen fick förklara i ord vad hans egen bild inte kunde säga. Att en bild av tre personer som fotograferar sig själva blev årets mest omdiskuterade nyhetsbild säger något om vilket år det var.
När forskarna räknade
Medan tidningarna diskuterade narcissism satt en forskargrupp och räknade.
Projektet hette Selfiecity och leddes av Lev Manovich vid City University of New York tillsammans med designers och bildforskare i USA och Tyskland. Under en vecka i december 2013 samlade de in hundratusentals bilder från Instagram i Bangkok, Berlin, Moskva, New York och São Paulo, sorterade fram de bilder som faktiskt var självporträtt och landade i ett material på 3 200 bilder, jämnt fördelade mellan städerna.
Resultatet motsade den allmänna bilden på flera punkter. Selfies utgjorde en liten minoritet av det som lades upp, någonstans mellan tre och fem procent beroende på stad. Medianåldern låg strax under tjugofem år. Kvinnor la upp betydligt fler än män och med tydligare poser. Moskvaborna log minst av alla, folk i Bangkok mest. Och huvudet lutade, nästan överallt.
Konstvetaren Alise Tifentale, som skrev en av projektets essäer, argumenterade för att selfien inte bara är en fortsättning på det målade och fotograferade självporträttet utan en egen undergenre, där metadata och själva delandet hör till verket. Det är en tanke värd att pröva. En selfie som aldrig lämnar telefonen är knappt en selfie.
Samma höst tog också konstvärlden in ordet. I oktober 2013 visades National #Selfie Portrait Gallery på konstmässan Moving Image i London, med Kyle Chayka och Marina Galperina som curatorer, med nitton unga konstnärer som fått göra videosjälvporträtt på högst trettio sekunder. Det var en av de första utställningar som tog selfien på allvar som konstnärligt material i stället för som symptom.
Motståndet
Motreaktionen kom nästan omgående. Den 21 november, två dagar efter Oxfords besked, publicerade Jezebel en text av Erin Gloria Ryan som avfärdade tanken på selfien som stärkande. Enligt henne var den tvärtom en högteknologisk spegling av en kultur som lär flickor att deras utseende är det viktigaste de har.
Svaret blev en av årets mest livfulla nätdiskussioner. Under taggen #feministselfie, startad av Jamie Nesbitt Golden och Kate Averett, började människor lägga upp bilder på sig själva av precis de skäl Ryan avfärdat. Många av dem tillhörde grupper som sällan får se sig själva avbildade på egna villkor, och poängen var att kameran nu hölls av den avbildade. Strax dessförinnan hade Rachel Simmons i Slate drivit en besläktad linje, att selfien är en liten övning i att ta plats, något flickor annars sällan ges tillstånd till
För en fotografisajt är det värt att lägga märke till vad grälet egentligen handlade om. Frågan var vem som kontrollerar bilden av en människa. Den frågan är gammal, den fanns i ateljéfotografiets tid och den finns i pressfotografiet, men svaret hade aldrig tidigare gällt så många på en gång. Den som syns håller kameran.
Ordet på svenska
I Sverige kom motsvarigheten några veckor senare.. I december 2013 presenterade Språkrådet och Språktidningen sin nyordslista, fyrtio ord som hade tillkommit eller etablerat sig under året. Där fanns hästlasagne, budgetstup, mobilmissbruk och selfie. Det var första gången de båda sammanställde listan tillsammans.
Ordet stannade. 2015 togs det in i Svenska Akademiens ordlista. ÅPå nästa års lista kom selfiepinne, och 2022 dök selfiemuseum upp. Ett lånord som får svenska sammansättningar har flyttat in på riktigt.
Vad som hände sedan
Den 2 mars 2014, drygt tre månader efter Oxfords besked, klev Ellen DeGeneres ner i publiken under Oscarsgalan och bad Bradley Cooper hålla telefonen. Bilden med tio skådespelare i var retweetad över två miljoner gånger innan sändningen var slut, och Twitter fick be om ursäkt för att tjänsten haft störningar i drygt tjugo minuter. Telefonen var en Samsung Galaxy Note 3. Samsung var sponsor och hade lagt omkring tjugo miljoner dollar på reklam under galan. Företaget hävdade först att momentet var spontant, och skänkte sedan pengar till välgörenhet per delning. Den spontana selfien var alltså en av årtiondets mest omtalade produktplaceringar.
Sedan kom tillbehören och förbuden. Selfiepinnen gjorde armen längre. Museer och nöjesparker satte upp skyltar mot den. Turistorter började i stället märka ut platser där man förväntades ta bilden.
Tekniken följde efter användningen, som den brukar. Frontkamerorna växte från usla nödlösningar till sensorer som var bättre än baksideskameran på telefoner bara några år äldre. Apple gav selfien ett eget album i telefonens bildbibliotek 2015. Skönhetsfiltren kom och började jämna ut huden redan innan bilden fanns, vilket flyttade retuscheringen till ett läge före exponeringen.
Selfien i fotografins 200 år
Det som hände 2013 var inte att någon började fotografera sig själv. Cornelius gjorde det 1839, och sedan dess har människor stått framför speglar med kameror i händerna i snart två sekel.
Det som hände var att gesten fick ett namn. En namngiven företeelse kan räknas, forskas på, förbjudas, säljas, sättas i en ordbok och göras till en utställning. Före 2013 var selfien ett beteende. Efter 2013 var den en genre, och de flesta av de där sakerna hände inom två år.
Det är också den första massgenren i fotografins historia där fotografen alltid finns i bilden, och där bilden oftast är riktad till någon i stället för sparad åt någon. Kortet skulle inte i album, det skulle iväg. Det är ett större brott mot mediets historia än vare sig upplösningen eller filtren.
Och nu vänder frågan igen. När ett ansikte kan genereras på beställning förskjuts värdet hos ett porträtt från vad det visar till om det har hänt. Selfien har i mer än tio år fått stå som sinnebilden för fåfänga. Den kan mycket väl sluta som något annat, ett litet vardagligt intyg om att någon faktiskt var där, med armen utsträckt, en bestämd dag.
Lämna ett svar