Susan Sontags ’Om fotografi’ och mediets stora självrannsakan

Foto: Anita Schiffer-Fuchs / Süddeutsche Zeitung Photo / TT

År 1977 samlade den amerikanska författaren Susan Sontag sex essäer i boken On Photography, på svenska Om fotografi. Hon var ingen fotograf utan kritiker och essäist, och hon vände blicken mot ett medium som vid det laget hunnit bli så vardagligt att få längre tänkte på vad det gjorde med dem. Boken blev fotografins kanske mest lästa kritiska text och tvingade konstformen att granska sin egen makt och sitt förhållande till verkligheten.

Det finns böcker som en hel disciplin sedan dess tvingas förhålla sig till, vare sig den vill eller inte. Om fotografi är en sådan. När den kom hade kameran funnits i nästan hundrafyrtio år, och fotografier fanns överallt: i tidningar, i plånböcker, på väggar, i lådor. Just den allestädesnärvaron var Sontags utgångspunkt. Hon frågade inte hur man tar en bra bild. Hon frågade vad bilderna gör med oss.

Essäer som växte fram

Boken började i det lilla. Sontag skrev en första text om de estetiska och moraliska frågor som väcks av att vi lever omgivna av fotografiska bilder, och ju mer hon funderade, desto mer förgrenade sig ämnet. Den ena essän ledde till nästa. Mellan 1973 och 1977 publicerade hon dem i tidskriften The New York Review of Books, och 1977 samlades de i en bok hos förlaget Farrar, Straus and Giroux. Sex essäer, plus en avslutande antologi av citat om fotografi hämtade från skilda tider och håll.

De sex bär titlar som lika gärna kunde tillhöra en filosofisk avhandling som en fotobok: I Platons grotta, Amerika såsom i en kameraspegel, Vemodiga ting, Den heroiska synen, Fotografiska evangelier och Bildvärlden. Redan den första, om Platons grotta, satte tonen. Om människan enligt Platon lever bland skuggbilder av det verkliga, vad händer då när skuggorna blir fotografier, mångdubbelt fler och till synes trovärdigare än någon målning?

Mottagandet blev stort. Boken fick National Book Critics Circle Award för kritik, och redaktörerna på New York Times Book Review räknade den till årets tjugo viktigaste böcker. Kritikern William Gass menade att den skulle komma att stå i början av allt vi hädanefter tänker om fotografi, och författaren och konstnären John Berger slog fast att varje framtida samtal om mediet skulle behöva utgå från den. Det var en ovanlig position för en bok som till stora delar var djupt kritisk mot sitt eget ämne.

Att fotografera är att lägga beslag

Sontags mest berömda och mest omdiskuterade tanke handlar om makt. Att fotografera någon, skrev hon, är att ta något ifrån den. Kameran gör motivet till sitt och förvandlar en människa eller en händelse till en bild som fotografen äger och kan sprida vidare. Hon återkom gång på gång till att detta har något rovlystet i sig och lånade medvetet ord från vapnens värld. Man laddar kameran och trycker av, precis som med ett gevär. Att rikta ett objektiv mot en människa blev i hennes läsning en mild form av övergrepp, ett sublimerat våld där offret inte dör men ändå berövas något.

Det syns tydligast i hennes läsning av Diane Arbus, som får inleda boken. Arbus fotograferade människor i samhällets utkanter, och Sontag såg i bilderna en tillgjord naivitet, en distans som snarare främmandegjorde de avbildade än skapade förståelse eller medkänsla. Läsningen är hård, kanske orättvis, och den har kritiserats för att säga mer om Sontag än om Arbus. Men den visar vad boken ville: att aldrig ta fotografiets goda avsikter för givna.

Bildernas överflöd

Om en tanke känns nästan olustigt förutseende i dag så är det den om bildkonsumtionen. Redan 1973 tyckte Sontag att bildfloden var överväldigande. Hon beskrev hur människan i industrisamhället blir beroende av bilder, nästan som av en drog, och liknade det vid en sorts miljöförstöring, fast riktad mot själslivet. Ju fler kopior av världen vi omger oss med, desto mer lättillgänglig tycks den, och desto mindre tror vi oss behöva anstränga oss för att verkligen förstå den. Fotografiet ger oss en billig sorts kunskap, en genväg som mest liknar kunskap.

Här finns också hennes skarpa iakttagelse om sanning. Fotografiet ser ärligt ut. Till skillnad från måleriet, som öppet är någons subjektiva tolkning, utger sig bilden för att visa verkligheten som den är. Men en bild slår bara fast att något finns eller har funnits, den förklarar det inte. Att se ett fotografi av något är inte att förstå det. Utan sammanhang är bilden stum, och ändå litar vi på den. När Sontag skrev detta fanns redan retusch och mörkrumskonster, och i dag, med avancerad bildbehandling och genererade bilder, har hennes misstro mot fotografiets självklara trovärdighet bara blivit mer aktuell.

Det är också i den första essän hon vänder på ett gammalt uttryck. Poeten Mallarmé lär ha sagt att allt som finns till syftar till att en dag hamna i en bok. Sontag menade att allt i vår tid i stället finns till för att en dag bli ett fotografi.

Från fotografi till andras lidande

Kritiken mot boken har ofta gällt just att den är så genomgående mörk. Sontag tycks aldrig riktigt vilja erkänna att fotografiet också kan bära vittnesbörd, visa oss det vi annars aldrig fått se och väcka vårt samvete. En bit in i läsningen väntar man på vändningen, och den kommer inte.

Men Sontag lämnade inte ämnet. Tjugosex år senare, 2003, återvände hon till det i essän Att betrakta andras lidande. Där prövade hon på nytt sina egna teser, framför allt den om att vi avtrubbas av att gång på gång se bilder av krig och katastrof. Den äldre Sontag var mindre säker på den saken. Kanske slöar de upprepade bilderna inte alls våra känslor, kanske ligger problemet någon annanstans, i vår oförmåga att omsätta det vi ser i handling. Att hon tog sin egen mest kända bok i förnyad granskning säger något om hur allvarligt hon menade allt. De två texterna läses i dag ofta tillsammans, som en tankegång som spänner över ett kvarts sekel.

Boken på svenska

Om fotografi kom på svenska 1981 i översättning av Boo Cassel, utgiven av Norstedt, och gavs ut på nytt av Natur & Kultur 2001. Det var Cassels tolkning generationer av svenska fotostudenter mötte. Hösten 2024 kom en helt ny översättning av Peter Kihlgård på Albert Bonniers förlag, den här gången tillsammans med Att betrakta andras lidande i samma volym, formgiven av Nina Ulmaja. Att en essäbok om fotografi översätts på nytt nästan femtio år efter originalet säger en del om att den fortfarande läses, inte bara som ett historiskt dokument utan som något man vill tänka med.

Boken hittas här; https://www.albertbonniersforlag.se/bocker/283064/om-fotografi-och-att-betrakta-andras-lidande/

Varför den håller

Det lätta hade varit att skriva fotografins historia som en rad av uppfinningar och mästerverk. Sontags bok påminner om att mediet också har en historia av eftertanke och av tvivel på sig självt. Hon skrev före digitalkameran och mobilen, långt före Instagram, och ändå läser man henne i dag med en känsla av att hon redan sett vart det skulle bära. När var och en av oss numera bär en kamera i fickan och lägger ut sitt liv i bilder är hennes frågor inte mindre angelägna utan mer. Vad gör vi egentligen när vi fotograferar? Vad gör bilderna med oss? Om fotografi gav inga bekväma svar, och det är kanske därför den blev fotografins stora självrannsakan.