Napalmflickan

En smal landsväg utanför Trảng Bàng i Sydvietnam, den 8 juni 1972. Rakt mot kameran springer en nioårig flicka. Kläderna är borta, brända av napalm, och munnen står öppen i ett skrik. Bakom henne reser sig en vägg av mörk rök, och intill henne springer andra barn i panik. Inom ett dygn skulle bilden finnas på tidningsförstasidor världen över. Den kom att bli ett av de mest spridda fotografierna under nittonhundratalet och en symbol för allt som var fel med kriget i Vietnam.

Du vet säkert redan vilken bild det handlar om. Tyvärr kan jag inte visa den här, eftersom fotografiet fortfarande skyddas av upphovsrätt, och rättighetsläget är dessutom ovanligt oklart just nu i och med tvisten om vem som egentligen tog det. Du hittar den däremot på Wikipedia. Längre ner i texten låter jag i stället Kim Phúc själv komma till tals.

Anfallet vid Trảng Bàng

Trảng Bàng låg vid Route 1, en av de viktigaste vägarna mellan Saigon och gränsen mot Kambodja. I början av juni 1972 hade nordvietnamesiska styrkor tagit kontroll över byn, och sydvietnamesisk trupp ryckte fram för att driva ut dem. En grupp civila hade sökt skydd i ett caodaistiskt tempel tillsammans med soldater, och när striderna hårdnade flydde de mot de sydvietnamesiska linjerna längs vägen.

En pilot i det sydvietnamesiska flygvapnet, i ett propellerplan av typen A-1 Skyraider, tog den flyende gruppen för fiendesoldater och fällde napalm över dem. Bland dem fanns nioåriga Phan Thị Kim Phúc. Elden antände hennes kläder, och hon slet av sig dem medan hon sprang. Hon fick tredje gradens brännskador över stora delar av ryggen och på ena armen. I anfallet dödades bland andra två små barn som var släkt med Kim Phúc. Långt senare skulle hon berätta att hon skrek att det var för hett medan hon flydde.

Bilden som nästan stoppades

Vid vägkanten lade fotografen ner kameran och hjälpte till. Den brittiske tv-reportern Christopher Wain hällde vatten från sin fältflaska över flickans brännskador, och de skadade barnen kördes till ett sjukhus i närheten. Kim Phúcs tillstånd var så allvarligt att hon senare flyttades till den amerikanskt drivna Barskyenheten i Saigon, den enda klinik i staden som kunde ta hand om skador av det slaget. Där vårdades hon i över ett år och genomgick en lång rad operationer och hudtransplantationer.

Bilden hade i det ögonblicket ännu inte nått ut. På Associated Press kontor i Saigon framkallades filmen samma dag, och där uppstod tvekan. Byrån hade en oskriven regel om att inte publicera bilder med frontal nakenhet, i synnerhet av barn. Horst Faas, som ledde fotoavdelningen, drev via telex mot huvudkontoret i New York att just den här bilden måste utgöra ett undantag. Kontoren enades om en kompromiss, att flickan inte skulle visas ensam i närbild. En tekniker retuscherade bort en skugga som annars riskerade att misstolkas, men de flesta tidningar valde ändå den oretuscherade versionen. New York Times satte dagen därpå in en beskuren variant på förstasidan, där fotograferna till höger i bild var bortklippta.

Byrån gav först bilden en titel som syftade på att napalmen fällts av misstag. I eftervärlden är den känd under namnet The Terror of War, och i dagligt tal helt enkelt som Napalmflickan.

Opinionen vänder

Bilden fick omedelbar spridning och blev snabbt en av de starkaste symbolerna för motståndet mot Vietnamkriget. Den nådde en amerikansk allmänhet som redan tröttnat på kriget, och den gjorde lidandet konkret på ett sätt som statistik och kommunikéer inte förmådde. Att offret var ett barn, oskyddat och utan minsta koppling till striderna, gjorde intrycket ännu svårare att värja sig mot.

Alla tog dock inte bilden för vad den var. På inspelade samtal med sin stabschef H.R. Haldeman lät president Richard Nixon förstå att han tvivlade på fotografiet och undrade om det kunde vara arrangerat. Fotografen och andra på plats har alltid tillbakavisat den misstanken. Bilden belönades med World Press Photo of the Year för 1972 och året därpå med Pulitzerpriset, och den har sedan dess funnits med i så gott som varje översikt över nittonhundratalets fotografi.

Att fotografiet fortfarande väcker frågor om vad som får visas blev tydligt 2016. Den norska tidningen Aftenposten publicerade bilden, varpå Facebook tog bort inlägget med hänvisning till nakenheten. Tidningens chefredaktör svarade med ett öppet brev till Mark Zuckerberg om skillnaden mellan barnpornografi och ett historiskt dokument, och efter kritiken backade företaget.

Flickan som blev en röst

Flickan i fotografiet, Phan Thị Kim Phúc, föddes 1963 och överlevde mot alla odds. Under uppväxten användes hon i perioder som propagandasymbol av den nya vietnamesiska regimen, något hon senare beskrev som en tung börda. I början av nittiotalet lämnade hon landet och beviljades asyl i Kanada, där hon blev medborgare och byggde upp ett nytt liv.

Med åren har hon gått från att vara ett anonymt offer i en bild till att bli en egen röst. Hon grundade Kim Foundation International, som stödjer barn som drabbats av krig, och 1994 utsågs hon till UNESCO:s goodwillambassadör. Hennes berättelse har skildrats i bland annat Denise Chongs bok The Girl in the Picture. När fotografiet fyllde femtio år skrev hon själv en text om att hon inte längre vill definieras enbart som flickan i bilden, utan som en människa som valt försoning framför bitterhet. Samma sommar tog hon emot ukrainska flyktingar i Kanada, ombord på ett plan som bar hennes eget fotografi på sidan.

I det här korta samtalet berättar Kim Phúc själv om smärtan och om försoningen.

Striden om upphovet

I mer än femtio år tillskrevs fotografiet Nick Ut, egentligen Huỳnh Công Út, en tjugoettårig sydvietnamesisk AP-fotograf i Saigon. Enligt den vedertagna berättelsen var det han som tog bilden och som sedan körde Kim Phúc till sjukhuset. Den bilden av händelseförloppet har på senare tid kommit att ifrågasättas.

År 2025 hade dokumentärfilmen The Stringer, producerad av The VII Foundation, premiär på Sundancefestivalen. Filmen hävdar att fotografiet i själva verket togs av Nguyễn Thành Nghệ, en vietnamesisk frilansfotograf som sålde bilder till AP. Utgångspunkten är ett vittnesmål från Carl Robinson, tidigare bildredaktör på AP:s Saigonkontor, som säger att Horst Faas beordrade att krediteringen skulle ändras till Nick Ut så att bilden förblev byråns egendom. Till detta kommer teknisk analys av var på vägen fotografen måste ha stått och av vilken kameramodell som troligen användes.

Anklagelsen ledde till två stora utredningar. AP granskade saken under närmare ett år, gick igenom negativ och vittnesuppgifter och slog fast att det inte fanns tillräckliga bevis för att frånta Nick Ut upphovet. Samtidigt medgav byrån att flera frågor förblev obesvarade och att den inte kunde utesluta möjligheten att någon annan tog bilden. World Press Photo gick längre. I maj 2025 beslutade organisationen att tills vidare upphäva krediteringen till Nick Ut, för första gången i sin historia. Utredningen pekade på att avstånd, position och sannolik kameramodell talade för att antingen Nguyễn Thành Nghệ eller en tredje fotograf, Huỳnh Công Phúc, kan ha stått bättre till för att ta bilden.

En del av tvisten handlar om utrustningen. Länge uppgavs bilden ha tagits med en Leica, men mycket tyder på att kameran i stället var en Pentax av den typ som Nghệ använde. Nick Ut har senare uppgett att han också fotograferade med Pentax, och AP säger sig ha hittat negativ i arkiven som han tog i Vietnam med en sådan kamera.

Reaktionerna blev starka. Kim Phúc har hela tiden hållit fast vid att det var Nick Ut som tog bilden och räddade hennes liv, och fler än fyrahundra fotografer skrev under ett öppet brev till stöd för honom. Det som inte är omtvistat är själva fotografiet och dess plats i historien. Priset står kvar, och bilden är densamma. Det är frågan om vem som höll i kameran som förblir olöst, och mycket talar för att den kanske aldrig får ett säkert svar.

Oavsett hur den frågan till slut besvaras säger fotografiets historia något om bildens egen makt. En enda exponering, tagen på några sekunder vid en dammig landsväg, kom att påverka hur en hel värld såg på ett krig. Att vi ett halvsekel senare fortfarande diskuterar den, ända ner till vem som stod var på vägen, är kanske det tydligaste beviset på hur mycket den fortfarande betyder.