Hösten 1980 delades en guldmedalj ut i Göteborg för första gången. Mannen som hade tänkt ut den hade varit död i två år. Han hade lämnat efter sig en förmögenhet och en instruktion som var påfallande kort: någon som gjort en framstående fotografisk gärning skulle belönas, år efter år. Ingenting sades om stil, om motiv eller om vilken sorts kamera som skulle ha använts. Den förste som kallades fram hade varken fotograferat landskap eller gator. Han hade fotograferat något som ingen tidigare hade sett.
Pojken som ville ha bättre fågelbilder
Victor Hasselblad föddes i Göteborg den 8 mars 1906, in i en familj som gjort affärer i generationer. Firman F.W. Hasselblad & Co hade grundats 1841 av hans farfars far och sålde till en början tyger och husgeråd. På 1880-talet träffade Arvid Victor Hasselblad en amerikan vid namn George Eastman, och den svenska firman blev så småningom generalagent för Kodak. Kameror och film fanns alltså i huset redan innan Victor föddes.
Men familjen sprack. Fadern lämnade hemmet under uppslitande former, och pojken drog sig undan till naturen. Han blev fågelskådare och sedan fågelfotograf, gjorde långa turer på motorcykel och antecknade omsorgsfullt vad han såg. År 1935 kom hans enda bok, Flyttfågelstråk. Under arbetet med den irriterade han sig på utrustningen. Kamerorna var för tunga och för långsamma för en man som satt still i ett gömsle och väntade på att något skulle röra på sig.
Fadern avbröt hans skolgång och satte in honom i företaget, vilket i efterhand kan ha varit det bästa som kunde hända. Victor lärde sig kameror från insidan, under resor till Dresden och till Rochester, där Kodak hade sitt huvudkontor. När han sedan förälskade sig i Erna Nathhorst bröt fadern all kontakt. Utkastad ur familjeföretaget öppnade Victor 1937 en egen fotoaffär vid Kungsportsplatsen. Han drev den tillsammans med Erna, och det som började som framkallning och förstoringar gled successivt över i något annat.
Nej, men jag kan göra en bättre
Våren 1940 hade svenska försvaret fått tag på en tysk flygspaningskamera ur ett nödlandat plan. Frågan till den trettiofyraårige Hasselblad var enkel: kan ni tillverka en sådan här? Nej, svarade han, en likadan kunde han inte göra. Men han kunde göra en bättre.
Verkstaden blev ett skjul intill en bilverkstad i centrala Göteborg. Mekanikerna lånades in på kvällstid från grannen och materialet hämtades från ett skrotupplag i närheten. Redan i oktober samma år levererades den första HK7:an till flygvapnet. Ett par hundra exemplar följde, och kameran skilde sig från den tyska förlagan bland annat genom centralslutare och utbytbara objektiv.
Efter kriget vände företaget blicken mot de civila fotograferna. År 1948 reste Victor Hasselblad till New York och visade upp en systemkamera i mellanformat med både utbytbart objektiv och löstagbart filmmagasin. Yrkesfotograferna nappade direkt. Lönsamheten dröjde betydligt längre, och pengarna till kamerautvecklingen fick under lång tid hämtas från de delar av rörelsen som faktiskt gick ihop.
Kameran som hamnade på månen
Genombrottet kom uppifrån. I början av 1960-talet valde NASA Hasselblad för att dokumentera sina rymdfärder, sedan astronauten Walter Schirra visat upp en 500C för organisationen. När Michael Collins under en rymdpromenad 1966 tappade greppet om sin kamera gick orden ut över hela världen på telegram. Victor Hasselblad ska senare, när han träffade Collins, ha konstaterat att den sortens reklam inte gick att köpa för pengar.
Tre år efter det låg en specialbyggd Hasselblad på månen. Samarbetet med NASA fortsatte ända in på 2000-talet. Det är värt att stanna upp vid: bilderna som en femtedel av jordens befolkning satt uppe på natten för att se togs med en apparat som hade sina rötter i en göteborgares önskan att komma närmare en fågel.
Hasselblad förblev fågelfotograf hela livet. Han hade för vana att pröva företagets nya modeller genom att åka ut och fotografera fågel, och en av dem lär ha fått gå en hel vecka på Nidingen, det enda stället i Sverige där tretåig mås häckar.
Ett testamente
Sommaren 1972 berättade Victor Hasselblad att han tänkte bilda en stiftelse och instifta ett fotografiskt pris. Han kallade det själv för fotografins Nobelpris. Kameran hade gått bra och paret Hasselblad ville ge något tillbaka.
Sedan gick det utför. År 1976 sålde han livsverket till investmentbolaget Säfveån, vilket säkrade både företagets framtid och de anställdas jobb, och som därtill gjorde stiftelsen ekonomiskt möjlig. Samtidigt tärde år av obevisade myndighetsanklagelser om valutasmuggling på honom. I januari 1978 reste han till Galápagos med ett cancerbesked som han bara hade delat med Erna. Han dog i augusti samma år, sjuttiotvå år gammal.
I mars 1979 bildades Erna och Victor Hasselblads stiftelse enligt makarnas gemensamma testamente. Ändamålet var dubbelt och speglade Victors eget liv rakt av: att främja forskning och undervisning inom naturvetenskap, och inom fotografi. Beloppen som uppges skiljer sig mellan källorna, men det rörde sig om tiotals miljoner kronor, och när nyheten nådde utlandet hösten 1978 beskrevs den just som att en svensk kamerabyggare hade testamenterat en förmögenhet till priser i Nobels anda.
Den förste
Den 8 mars är Victor Hasselblads födelsedag, och det är sedan dess den dag då årets pristagare offentliggörs. Hösten 1980 kallades Lennart Nilsson fram i Göteborg. Prissumman var etthundratusen kronor och en guldmedalj, enligt amerikansk samtidsrapportering.
Valet säger något om hur stiftelsen tänkte från början. Lennart Nilsson var 1980 inte en fotograf för de invigda utan ett namn som halva Sverige kände till. Femton år tidigare hade han fyllt sexton sidor i amerikanska Life med bilder av mänskligt liv före födseln, under rubriken Drama of Life Before Birth. Numret sålde slut på några dagar. Boken Ett barn blir till kom samma år och översattes så småningom till ett fyrtiotal språk.
Hur han bar sig åt är en historia i sig. Det började med ett vanligt reportageuppdrag på Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm 1952, mitt under en svensk abortdebatt, där han fick syn på ett foster i en glasburk. Därifrån arbetade han sig fram genom ny optik och nya ljussättningar under mer än ett decennium, och kunde till slut, när tunna endoskop blev tillgängliga vid mitten av 1960-talet, gå in i den levande kroppen.
En sak har däremot missförståtts i sextio år. De klara, svävande fostren i Life och i boken var med enstaka undantag inte levande. De hade fotograferats utanför livmodern efter aborter och andra ingrepp. Tidningen skrev ut det redan 1965, men uppgiften försvann nästan omedelbart ur berättelsen om bilderna. Sedan dess har de använts i sammanhang som fotografen aldrig kontrollerade, från sexualundervisning till abortmotstånd, och forskare vid Uppsala universitet har senare gått igenom hur den cirkulationen faktiskt gick till.
Att den första Hasselbladpristagaren var en vetenskaplig bildmakare snarare än en konstnär var knappast en slump. Victor Hasselblad hade själv haft en fot i naturvetenskapen och en i fotografiet, och stiftelsen delar än i dag ut pengar till bådadera.
Vad priset blev
Året därpå gick priset till Ansel Adams. Året efter det till Henri Cartier-Bresson. Sedan kom 1983, det år Erna Hasselblad avled, och då delades inget pris ut alls. Nästa gång det hände var 2021, av pandemiskäl.
Ser man på listan över pristagare i efterhand syns en tydlig förskjutning. Fotografen Göran Segeholm har gjort en genomgång av stiftelsens motiveringar och funnit att ordet dokumentär förekom flitigt fram till omkring 2010 och sedan tunnades ut, samtidigt som orden konstnär och installation vann mark. De tidiga pristagarna hade sin publik i tidskrifter och böcker. Dagens har den på museer och i gallerier. Det är mindre en förändring av priset än en förändring av var den nyaste fotografin råkar visas.
Statistiken har också sina mönster. Genomsnittsåldern har legat kring drygt sextio år genom hela historien, och männen har varit klart fler än kvinnorna, även om obalansen har minskat för varje årtionde. Sverige har fått tre pristagare, vilket gör landet till det med flest per invånare i världen. Efter Lennart Nilsson kom Sune Jonsson 1993 och Christer Strömholm 1997.
I dag består priset av två miljoner kronor och en guldmedalj, och sedan 2022 ingår dessutom en kamera från företaget Hasselblad. Det är en intressant liten cirkel som slutits. Stiftelsen och kamerabolaget har varit helt skilda saker ända sedan Victor sålde firman 1976, och bolaget har sedan dess passerat genom en lång rad ägare och sedan 2017 en kinesisk majoritetsägare i drönartillverkaren DJI. Ändå står de nu tillsammans kring samma medalj.
Statyn på Götaplatsen
Hasselblad Center öppnade 1989 inne i Göteborgs konstmuseum vid Götaplatsen, med Rune Hassner som förste chef. Tio år senare kom forskningsbiblioteket, i dag landets enda fotoboksbibliotek. Varje år hänger pristagarens utställning där, ett stenkast från Poseidon.
Utanför står han själv. På hundraårsdagen av Victor Hasselblads födelse, den 8 mars 2006, avtäcktes en skulptur av honom med kameran i händerna. Verket heter I am the camera och är utfört av Ulf Celén. Den som avtäckte det var Harrison Schmitt, geologen som i december 1972 gick på månen med Apollo 17 och som därmed tillhörde de sista människor som gjorde det.
Det finns något passande i den bilden. En man som en gång satt i ett gömsle och önskade sig en bättre kamera, i brons, avtäckt av någon som burit hans apparat över en annan himlakropps yta. Och varje 8 mars, på samma datum, ropas ett nytt namn ut i Göteborg. Senast gick det till Zanele Muholi från Sydafrika.
Stiftelsens kriterier står kvar. Priset delas inte ut för en viss stil eller teknik. Inte heller för att någon använt en Hasselbladkamera. Det var aldrig meningen. Instruktionen i testamentet var kortare än så, och kanske är det just därför den har hållit i över fyrtio år.
Lämna ett svar