Det är måndagen den 7 november 1955, strax efter lunch, och på en landsväg i sydöstra Arkansas kör en polisbil upp bakom en begagnad Ford med registreringsskylt från New York. Bilen är tungt lastad med resväskor och koffertar, och bland packningen finns flera kameror. Mannen bakom ratten är 30 år, ovårdad i håret och har en tydlig utländsk brytning.
Löjtnant R.E. Brown vid delstatspolisen tycker inte om det han ser. Föraren har en flaska fransk konjak i handskfacket, brev från en man med ett ryskt efternamn och ett pass utan fotografi. Han säger att han är fotograf och att han reser runt i landet på ett stipendium. Brown tar med honom till arresten i McGehee, några mil bort, där han får sitta medan polisen gör färdigt sina andra ärenden för dagen.
På kvällen börjar förhöret. Tre poliser frågar ut honom i fyra timmar om varför han fotograferar, vem som betalar honom och varför hans barn heter Pablo och Andrea. Hans fingeravtryck skickas till delstatspolisens högkvarter och till FBI i Washington. I polisrapporten, som skrevs i december samma år, framgår det att man misstänkte att han kunde vara kommunist.
Mannen hette Robert Frank. Av de bilder han tog det året och året därpå blev 83 till slut en bok, och den boken skulle förändra hur Amerika såg på sig självt, och hur fotografer överallt såg på sitt eget arbete.
En schweizare i New York
Robert Frank föddes den 9 november 1924 i Zürich. Familjen var judisk, och fadern Hermann, som kom från Frankfurt, hade förlorat sitt tyska medborgarskap och var statslös. Under kriget, när Schweiz låg som en ö mitt i ett ockuperat Europa, gick Robert i lära hos fotografer i Zürich. År 1946 satte han ihop en handgjord portfölj som han kallade 40 Fotos, och året därpå reste han till New York.
Där träffade han Alexey Brodovitch, den ryskfödde konstnärlige ledaren på Harper’s Bazaar, som anställde honom som modefotograf. Det var en av de mest eftertraktade platserna en ung fotograf kunde få, och Frank lämnade den nästan direkt. Han ville inte fotografera kläder. Han reste i stället till Peru och Bolivia, och därefter fram och tillbaka till Europa. Bilderna han tog i London, Paris, Valencia och walesiska gruvsamhällen var mörka, korniga och ofta tagna i rörelse.
År 1950 gifte han sig med konstnären Mary Lockspeiser. Sonen Pablo föddes 1951 och dottern Andrea 1954. Redan i mars 1953 hade Edward Steichen, chef för fotoavdelningen på Museum of Modern Art, visat 22 av Franks bilder i en utställning om efterkrigstidens europeiska fotografi. När Steichen 1955 öppnade The Family of Man, historiens mest sedda fotoutställning, fanns Frank med bland de 273 fotograferna, med sju bilder.
Fjärde pris, för kornets skull
Hösten 1953 deltog Frank i den internationella fototävling som tidskriften Popular Photography arrangerade varje år. Juryn var tung. I den satt Steichen, Irving Penn från Vogue, W. Eugene Smith från Life, Arthur Rothstein från Look och Wilson Hicks, som tidigare varit chefredaktör på Life.
Franks bild, som hette Masque, fick fjärde pris. I decembernumret förklarade en av jurymedlemmarna varför. Han tyckte om bildens egendomliga stämning, mötet mellan en clowns ansikte och ett mänskligt ansikte, och han tyckte om att den var kopierad mörk och med kraftigt korn, eftersom det förstärkte stämningen. Femte pris gick för övrigt till en annan ung fotograf i New York, Saul Leiter.
Det är värt att minnas den motiveringen. Sju år senare skulle samma tidskrift skriva om Frank igen.
Ett stipendium för att se
Hösten 1954 sökte Frank ett stipendium från Guggenheimstiftelsen. Ansökan skrevs med hjälp av Walker Evans, vars bok American Photographs från 1938 var den närmaste förebilden för det Frank ville göra. Som referenser stod, förutom Evans, både Brodovitch och Steichen, och dessutom konsthistorikern Meyer Schapiro och Vogue-redaktören Alexander Liberman.
Projektet beskrevs som en iakttagelse av vad en naturaliserad amerikan kunde se i USA som säger något om den sorts civilisation som föds här och sprider sig till andra delar av världen. Formuleringen var en aning före sin tid. Frank var vid det laget inte amerikansk medborgare, det blev han först i oktober 1963.
Våren 1955 fick han beskedet, och året därpå förnyades stipendiet så att han kunde fortsätta.
Tio tusen miles med en Leica
Frank köpte en begagnad Ford och gav sig av i juni 1955. Han hade en Leica, en småbildskamera som rymdes i handen och som gick att lyfta, ställa in och avfyra på en sekund, utan att den som fotograferades hann reagera.
Han körde först genom Pennsylvania och Ohio till Detroit, där han i juli fotograferade det löpande bandet i Fords fabrik River Rouge. Sedan bar det söderut längs östkusten, genom Carolinastaterna och Georgia, till Florida på hösten, och vidare västerut genom Alabama, Mississippi, Arkansas och Louisiana. I december mötte Mary och barnen honom i Texas, och kring årsskiftet var de i Los Angeles. Under våren 1956 fortsatte familjen till San Francisco, och i juni var Frank tillbaka i New York.
Han hade då rest genom drygt 30 delstater och kört omkring 10 000 miles, drygt 16 000 kilometer. Han hade exponerat 767 rullar film, ungefär 27 000 bilder, och filmen han använde var enligt de flesta återgivningar Kodaks nya Tri-X.
Bilderna han tog är inte dramatiska i någon vanlig mening. En hissflicka i Miami Beach, en jukebox i Las Vegas, en begravning i South Carolina. Det som återkommer är bilarna, flaggorna och de människor som är ensamma bland andra.
En av dem är tagen på landsvägen U.S. 285 i New Mexico, en tom väg i skymningen med en ensam bil. Bilden är upphovsrättsskyddad och visas därför inte här, men den går att se hos Art Institute of Chicago.
Förhöret i McGehee
Det var på vägen från Florida mot Texas som polisen stoppade honom i Arkansas. Frank hade tidigare under resan fotograferat i Scottsboro i Alabama, och poliserna ville veta varför. De frågade om stipendiet och om referenserna, där Brodovitchs namn väckte misstanke, och om dokumenten på främmande språk. I bilen fanns också ett häfte från den schweiziska armén.
Hur länge han satt kvar skiljer sig mellan återgivningarna. Polisrapporten talar om ett förhör som pågick in på natten, andra källor talar om tre dagar i häktet. Enligt några av dem släpptes han sedan han gått med på att lämna ifrån sig ett par filmrullar. Frank själv beskrev episoden som den mest förödmjukande han varit med om. Han hade varit noga med att vara artig hela tiden, för att det inte skulle bli värre.
Det är svårt att inte läsa boken i ljuset av den natten. Frank kom till USA som en främling och betraktade landet som en främling, och för polisen i Arkansas var det just det som var misstänkt.
Väggen full av kopior
Tillbaka i New York satte Frank sig med kontaktkartorna. Av de 27 000 rutorna valde han ut omkring 1 000 som han kopierade upp. Han lade ut dem på golvet och nålade upp dem på väggarna, sorterade dem efter teman, och flyttade dem om och om igen. Det tog honom ett år.
Till slut återstod 83 bilder, ordnade i fyra avdelningar. Boken öppnar med en bild från en parad i Hoboken i New Jersey 1955. Två kvinnor tittar ut genom var sitt fönster, och en amerikansk flagga hänger så att den döljer den ena kvinnans ansikte. Flaggan kommer sedan tillbaka gång på gång genom boken, bland annat på en sliten fana över en picknick på nationaldagen. Den sista bilden i boken är tagen genom en bilruta på väg mot Del Rio i Texas, och det är Franks egen familj som sitter i bilen. Parade, Hoboken, New Jersey går att se hos National Gallery of Art.
Det var inte ett reportage. Bilderna har inga bildtexter utöver plats och ort, ingen berättelse som leder läsaren från början till slut. Frank arbetade mer som en poet som ordnar dikter, där varje bild förskjuter betydelsen hos den förra.
Paris först
Inget amerikanskt förlag ville ge ut boken. Det var i stället Robert Delpire i Paris som tog sig an den. Delpire var två år yngre än Frank, och boken kom i hans serie Encyclopédie essentielle. Les Américains kom ut 1958 med en omslagsteckning av Saul Steinberg.
Det franska förlaget hade gjort något Frank inte hade bett om. Bredvid varje bild stod en text om Amerika, av Simone de Beauvoir, William Faulkner, John Steinbeck, Henry Miller, John Dos Passos och andra. Många av texterna var kritiska mot landet. Resultatet blev att bilderna mest såg ut att illustrera texterna, och Frank var inte nöjd. Han tyckte att boken nu såg ut som en antiamerikansk pamflett.
Du har ögon
Hösten 1957 träffade Frank Jack Kerouac. På drift hade kommit ut samma höst och gjort Kerouac till en av de mest omtalade författarna i landet. Frank visade honom bilderna, och Kerouac sa på stående fot ja till att skriva något om dem. År 1958 körde de två tillsammans till Florida för att hämta Kerouacs mor, hennes katter och hans skrivmaskin, på ett provisoriskt uppdrag från Life. Reportaget trycktes aldrig i Life.
Kerouacs förord blev desto mer berömt. Han skrev att Frank hade sugit en sorglig dikt rakt ut ur Amerika och fäst den på film, och att han därmed tog plats bland världens tragiska poeter. Han slutade med en hälsning direkt till fotografen, som inte gick att missförstå. Du har ögon.
I den amerikanska utgåvan, som Grove Press gav ut med Kerouacs förord, var de franska texterna borta. Kvar fanns bara bilderna, med plats och ort som enda text. Omslaget prydde Trolley, New Orleans, en bild av en spårvagn där passagerarna syns i var sitt fönster, vita framtill och svarta längre bak. Den går att se hos Metropolitan Museum of Art.
Boken bär årtalet 1959 men kom ut i handeln i januari 1960. Den kostade 7,50 dollar.
En bläddring genom Steidls jubileumsutgåva från 2008. Video: Robin’s Book Club
En sorglig dikt för sjuka människor
I maj 1960 lät Popular Photography sju av sina redaktörer recensera boken. De flesta var förödande. En skrev att bilderna förstördes av meningslös oskärpa, korn, grumliga exponeringar, berusade horisonter och allmän slarvighet. En annan kallade boken en sorglig dikt för sjuka människor, och flera menade att den var fylld av förakt, bitterhet och trångsynta fördomar. Bara någon enstaka redaktör försvarade den.
Det var samma tidskrift som sju år tidigare hade gett Frank pris för en bild som var mörkt kopierad och full av korn. Skillnaden var inte tekniken. Skillnaden var att bilden nu föreställde Amerika, och att Amerika inte tyckte om det den såg. Det var mitt i det kalla kriget, när landet ville se sig själv som det goda exemplet, och här kom en invandrare från Schweiz med en liten kamera och visade rasåtskillnad, ensamhet, jukeboxar och bilar under presenningar.
Boken sålde dåligt. Enligt Francine Prose i Harper’s gick den första amerikanska upplagan i drygt tusen exemplar och var slutsåld efter omkring ett år, och Frank tjänade 817 dollar och 12 cent på den.
Fotografen som slutade fotografera
Frank hade redan bestämt sig för att gå vidare, och innan den amerikanska utgåvan kom ut hade han börjat filma. Pull My Daisy, som han regisserade tillsammans med målaren Alfred Leslie 1959, hade Kerouac som berättare och Allen Ginsberg i en av rollerna. Fler filmer följde, bland dem Cocksucker Blues om Rolling Stones turné 1972, som efter en tvist med bandet bara fick visas några få gånger om året. Samma år kom omslaget till deras album Exile on Main St., som byggde på hans bilder, och hans andra stora fotobok, The Lines of My Hand.
Han och Mary gick isär i slutet av sextiotalet, och 1971 flyttade han med konstnären June Leaf till Mabou på Cape Breton i Nova Scotia. Därefter kom förlusterna. Dottern Andrea omkom i en flygolycka i Guatemala 1974, 20 år gammal. Sonen Pablo blev sjuk och dog 1994.
Under tiden växte The Americans. Konstnärer som Ed Ruscha och Joel Meyerowitz har beskrivit boken som avgörande för sitt eget arbete, och för en hel generation av gatufotografer blev den en utgångspunkt. Den har kommit i ett stort antal upplagor, och till femtioårsjubileet 2008 gick Frank själv igenom varje bild på nytt och ändrade beskärningen på flera av dem. Året därpå visades alla 83 bilderna, tillsammans med kontaktkartor och brev, i utställningen Looking In på National Gallery of Art i Washington och sedan i San Francisco och på Metropolitan i New York.
Göteborg 1997
Franks starkaste band till Sverige knöts sent. År 1996 fick han Hasselbladpriset, och den 8 mars 1997 tog han emot det på Artisten i Göteborg ur prinsessan Lilians hand. Prissumman var 270 000 kronor. Samtidigt visades en utställning med hans bilder på Hasselblad Center i Göteborgs konstmuseum.
Han behöll inte pengarna. I stället använde han dem till att starta en stipendiefond för studenter vid Högskolan för fotografi och film vid Göteborgs universitet. År 2014 visade Fotografiska i Stockholm en stor utställning med bilder ur Fotomuseum Winterthurs och Fotostiftung Schweiz samlingar, med The Americans i centrum.
En främlings blick
Robert Frank dog den 9 september 2019 i Inverness på Cape Breton, 94 år gammal.
Det är lätt att glömma hur lite han visade. Det finns inga krig och inga kändisar i The Americans. Det finns en spårvagn, en jukebox, ett par flaggor och en lång rad människor som tittar åt olika håll. Det som gjorde boken så svår att tåla 1960 var inte vad den föreställde, utan att den inte låtsades att någonting var bättre än det var.
Kanske krävdes det någon utifrån för att göra det. En man som polisen i Arkansas stoppade för att han såg utländsk ut, och som kom hem med 767 rullar film om ett land som ännu inte var hans. Kerouac hade rätt. Han hade ögon, och det var just det som gjorde dem obekväma.
Lämna ett svar