I början av mars 1936 öppnade vårmässan i Leipzig, den årliga tillställning där Tysklands kameraindustri visade upp vad den hade gjort under vintern. I Ihagees monter stod en liten svart kamera som vid första anblicken såg ut som företagets rullfilmsmodeller från de senaste åren, bara mindre. Den som lyfte den, fällde upp det lilla ljusschaktet på ovansidan och tittade ner såg något som ingen småbildskamera hade kunnat visa förut: motivet, sett genom samma objektiv som strax skulle ta bilden, speglat upp på en mattskiva stor som ett frimärke.
Kameran var Kine Exakta. Den laddades med samma perforerade 35 millimetersfilm som Leica hade gjort rumsren tio år tidigare, men där Leica hade en separat sökare och en avståndsmätare hade Exaktan en spegel. Det är den principen, en spegel som visar fotografen exakt vad objektivet ser och som fälls undan i exponeringsögonblicket, som sedan dess har suttit i nästan varje systemkamera med film, och som dagens spegellösa kameror har fått sitt namn av att de har gjort sig av med.
En holländare i Dresden
Ihagee var inte ett av de stora namnen. Företaget hade grundats 1912 av Johan Steenbergen, en holländare som hade slagit sig ner i Dresden, under namnet Industrie- und Handelsgesellschaft. Förkortningen IHG, uttalad på tyska, blev varumärket Ihagee, och från 1923 fanns fabriken i stadsdelen Striesen. Dresden var då en av världens viktigaste kamerastäder, med Zeiss Ikon som den dominerande jätten och en rad mindre verkstäder som levde på att göra sådant som jätten inte brydde sig om. Ihagee tillverkade bälgkameror och framför allt spegelreflexkameror för glasplåtar och rullfilm, tunga lådor av den typ som yrkesfotografer och ambitiösa amatörer hade använt sedan sekelskiftet.
Samma år som fabriken i Striesen togs i bruk började en nittonårig mekaniker vid namn Karl Nüchterlein hos Ihagee. Han var född i Dresden 1904, son till en öldistributör, och hade lärt sig yrket på Seidel & Naumanns skrivmaskinsfabrik. Någon ingenjörsutbildning hade han inte, och han skulle aldrig skaffa sig någon. Allt han kom att konstruera lärde han sig på egen hand, vid arbetsbänken. År 1926 blev han verkmästare, och under de följande åren växte han in i rollen som företagets konstruktör.
Spegelreflexen blir liten
Spegelreflexprincipen var gammal. Tanken att låta en spegel kasta objektivets bild upp på en mattskiva, så att fotografen kan ställa in skärpa och komponera genom själva tagningsobjektivet, hade funnits i stora kameror sedan 1800-talet. Problemet var storleken. Med en negativyta på nio gånger tolv centimeter var mattskivan rymlig nog att se på, och spegeln kunde vara en rejäl glasbit. Ju mindre formatet blev, desto svårare blev det att bedöma skärpan, och desto mer av kamerans volym gick åt till spegelhus och sökare.
Nüchterleins första svar hette Exakta och visades på Leipzigmässan 1933. Den använde 127-film, den smala rullfilm som Kodak hade lanserat för västfickskameror, och gav bilder på fyra gånger sex och en halv centimeter. Kameran var en liten trapets med ett fällbart ljusschakt på ovansidan, och den innehöll redan det mesta av det som tre år senare skulle göra Kine Exaktan berömd. Det var den första spegelreflexkameran i det lilla rullfilmsformatet, och Ihagee kallade den själv Vest Pocket Exakta, i dag oftast förkortat VP Exakta. Under de följande åren byggdes den ut med detaljer som ingen kamera tidigare hade haft. År 1934 fick den en snabbspak för filmframmatning i stället för en vridratt. År 1935 fick modellen Exakta B en inbyggd blixtkontakt, styrd av slutaren, så att en blixtlampa kunde tändas i rätt ögonblick utan separata tillbehör.
Ljuset från bio
Redan 1932 hade Nüchterlein börjat arbeta med ett annat format, Agfas nya kassett för 35 millimeters perforerad film. Filmen var i grunden biograffilm, kinefilm på tidens tyska, och Leica hade sedan 1925 visat att den räckte till riktiga fotografier om objektiven var bra nog och förstoringarna gjordes med omsorg. Ihagee valde ordet Kine för att skilja den nya kameran från rullfilmsmodellerna, men det stod aldrig på själva kameran, bara i bruksanvisningar och annonser.
Att krympa spegelreflexen till negativrutan 24 gånger 36 millimeter var inte bara en fråga om att göra alla delar mindre. Det grundläggande hindret var optiskt. En mattskiva i den storleken är för liten för att ögat ska kunna avgöra var skärpan ligger, även med ett ljusstarkt objektiv. Nüchterleins lösning var att byta ut den vanliga mattskivan mot en plankonvex lins med den plana sidan nedåt och matterad, så att bilden både fångades upp och förstorades på väg mot ögat. För kritisk skärpeinställning kunde en liten lupp dessutom fällas in i ljusschaktet, så att fotografen såg en del av mattskivan ännu större. Till det kom kravet på ljusstarka objektiv. Carl Zeiss i Jena levererade från början en Tessar med största bländare 2,8, och snart följde den ännu ljusstarkare Biotar och en Xenar från Schneider i Kreuznach.
Resten av konstruktionen var lika egensinnig som genomtänkt. Kamerahuset bestod av två gjutna aluminiumstycken, ett yttre skal och en inre ram som bar spegelhus, slutare och filmtransport och som sköts ner i skalet uppifrån. Objektiven fästes i en bajonett som konstruerades för just denna kamera och som Ihagee sedan behöll oförändrad i mer än trettio år. Slutaren var en ridåslutare av tyg som löpte horisontellt över filmen och gav tider från tolv sekunder till en tusendels sekund, vilket var mycket för en kamera i den storleken. De långa tiderna och en självutlösare satt på en separat ratt till höger på ovansidan, de korta på en ratt till vänster.
Allt med vänster hand
Den som i dag lyfter en Kine Exakta brukar först reagera på att allting sitter på fel sida. Snabbspaken för filmframmatning sitter till vänster och förs med vänster tumme i ett enda svep på nästan ett helt varv, varvid filmen matas fram, slutaren spänns och bildräknaren stegas. Avtryckaren sitter på kamerans framsida, också till vänster, och trycks in med vänster pekfinger. Filmen matas från höger till vänster, tvärtemot nästan alla senare kameror, så att bilderna hamnar i omvänd ordning på remsan. Det var ingen tillfällighet utan en följd av att kameran var en nedskalad rullfilmskamera, där layouten redan var given.
Det fanns fler finesser. Ljusschaktet fungerade som ett spärrsystem, så att avtryckaren var blockerad när schaktet var hopfällt. Uppfällt kunde det också användas som en enkel ramsökare, genom att titta rakt igenom en rektangulär öppning i bakstycket. Det behövdes, eftersom bilden på mattskivan var spegelvänd och därför svår att följa rörliga motiv med. Inne i kameran satt en liten kniv. Om fotografen hade laddat en tom kassett på mottagarsidan kunde en delvis exponerad film klippas av och tas ut i dagsljus för framkallning, utan att resten av rullen gick förlorad. På framsidan satt två blixtkontakter, den detalj som VP Exakta hade fått året innan.
Spegeln var inte automatisk i den mening som senare blev självklar. Den föll ner i sökarläge när slutaren spändes med snabbspaken och fälldes upp när avtryckaren trycktes in. Efter exponeringen förblev sökaren mörk tills fotografen matade fram nästa bild. Den återgående spegeln, som faller tillbaka av sig själv direkt efter exponeringen, kom först på 1950-talet, och det var japanska konstruktörer som löste den.
Serieproduktion från april
Prototyperna blev klara strax före mässan, och enligt Nüchterleins biograf i Neue Deutsche Biographie började serietillverkningen i april 1936, en månad efter visningen i Leipzig. De första exemplaren hade en rund lupp, synlig som ett litet runt fönster i det hopfällda ljusschaktets framsida. Den var opraktisk, och inom några månader byttes den mot en rektangulär lupp som täckte ungefär halva mattskivan. Kamerorna med rund lupp är i dag de mest eftersökta bland samlare, eftersom de tillverkades så kort tid.
På den amerikanska marknaden stavades namnet Exacta med c, och för export tillverkades en egen version. Ungefär ett år efter lanseringen fick kameran ett gängat fäste på framsidan för att skruva fast blixtaggregatet. I övrigt ändrades mycket lite. Kine Exakta var i grunden samma kamera från 1936 till dess att modellen II ersatte den efter kriget.
Säkra produktionssiffror för de första åren saknas, men att kameran sålde är klart. Ihagee byggde snabbt upp ett system runt kameran, med utbytesobjektiv från Zeiss, Schneider, Steinheil och andra, mellanringar, bälgar och tillbehör för mikroskop och närbilder. Det var det som skilde Exaktan från mycket annat på marknaden: den var inte bara en kamera utan början på ett system, där ett objektiv köpt 1936 fortfarande passade på en kamera köpt 1969.
Frågan om vem som var först
Kine Exakta brukar beskrivas som den första spegelreflexkameran för 35 millimetersfilm, och ordet brukar sitter där av en anledning. Samtidigt som Nüchterlein ritade i Dresden arbetade konstruktören A. O. Gelgar vid den statliga optisk-mekaniska fabriken GOMZ i Leningrad med en kamera byggd på samma princip. Den annonserades 1934 i tidskriften Sovjetskoje Foto under namnet Gelveta, och en prototyp kan ha funnits under andra halvan av 1935, ungefär samtidigt som Ihagees prototyper blev klara. När kameran gick i produktion hette den Sport, och enligt samma tidskrift skulle den levereras lagom till revolutionens tjugoårsdag i november 1937.
Sport var en helt egen konstruktion, med en vertikalt löpande metallslutare, en egen bajonett som det aldrig gjordes andra objektiv till och ett ljusschakt kombinerat med en optisk sökare. Den tillverkades till 1941, i en upplaga som olika källor uppger mycket olika, från några tusen till omkring tjugotusen. Den tyske kamerahistorikern Richard Hummel, som ägnade en stor del av sitt liv åt Ihagees historia, gav 1997 ut en särskild skrift om frågan vilken av de två som var först, och hans slutsats var att det inte går att avgöra med säkerhet. Det som går att säga är att Kine Exakta visades offentligt och gick i serieproduktion våren 1936, att Sport nådde köparna först ett och ett halvt år senare, och att det var Exaktan som fick ett liv utanför sitt eget land. Så brukar det bli med den som är först: det är inte alltid den som var först som räknas, utan den som fick följd.
Krig
Ihagee hade inte många år på sig. Johan Steenbergen lämnade Tyskland 1942 och återvände aldrig till Dresden. Samma år kallades Karl Nüchterlein in till krigstjänst, trots att han i krigets början hade bedömts vara oumbärlig för företaget. Fabriken ställdes om till krigsproduktion, men små serier av Kine Exakta tillverkades ända till 1943, och under krigsåren patenterade Nüchterlein en version med inbyggd exponeringsmätning genom objektivet, en idé som ingen tillverkare skulle förverkliga förrän på 1960-talet. I februari 1945 förstördes fabriken i bombningarna av Dresden. I april samma år försvann Nüchterlein vid fronten. Han var fyrtioett år gammal och har sedan dess varit saknad. Hans hustru Charlotte, som han hade gift sig med 1940, och sonen Bernd, född 1941, blev kvar i Dresden.
Dresden hamnade i den sovjetiska ockupationszonen. De nya makthavarna var angelägna om att få igång industrin, och Ihagee kom igång igen förvånansvärt snabbt. En del av produktionen gick som krigsskadestånd, och 1949 kom Kine Exakta II, i stort sett samma kamera som före kriget. Nüchterleins patent på exponeringsmätning lät man ligga.
Varex, Hollywood och Dresden som spegelreflexens stad
Den kamera som gjorde Exaktanamnet världsberömt var inte 1936 års modell utan dess efterträdare. År 1950 kom Exakta Varex, där det fasta ljusschaktet hade ersatts av ett utbytbart sökarsystem. Fotografen kunde välja mellan ljusschakt och ett pentaprisma, som vände bilden rätt och lät kameran hållas i ögonhöjd. Pentaprismat hade Zeiss Ikon, grannen i Dresden, visat redan 1949 på sin Contax S. Att de två första stegen mot den moderna spegelreflexen, först själva spegeln i småbildsformat och sedan prismat som gjorde den användbar i ögonhöjd, togs i samma stad inom loppet av tretton år gjorde Dresden för en tid till spegelreflexens huvudstad.
Varex blev yrkesfotografernas och vetenskapsmännens kamera. Med sin stora bajonett, sina bälgar och sina adaptrar för mikroskop och teleskop var den det självklara valet för den som ville fotografera sådant som inte gick att fotografera med en mätsökarkamera. Det var också därför den hamnade i Alfred Hitchcocks Fönstret åt gården 1954, där James Stewart som den sängliggande fotografen spanar på grannarna genom ett långt teleobjektiv på en Exakta. Få kameror har fått så mycket gratisreklam.
Exakta tillverkades i Dresden till början av 1970-talet. Bolaget sögs upp i det östtyska kamerakombinatet Pentacon, och de sista modellerna, Exakta VX 1000 och VX 500 från 1966, var fortfarande byggda kring Nüchterleins grundkonstruktion från 1936. Parallellt hade Johan Steenbergen 1959 grundat ett Ihagee i väst, som efter en lång tvist om varumärket fick rätten till namnet Exakta utanför östblocket. Det ledde till att östtyska exportkameror en tid såldes som Elbaflex, medan det västtyska bolaget lät japanska fabriker bygga kameror under Exaktanamnet. Steenbergen dog 1967. Ihagee i väst gick i konkurs 1976, och i Dresden rullade den sista Exaktan av bandet några år tidigare. Kvar fanns en bajonett som japanska Topcon fortsatte att använda på sina kameror i många år, och en konstruktionsidé som alla andra hade tagit över.
Vad som fanns kvar i ljusschaktet
Det är lätt att gå förbi Kine Exakta i fotografins historia. Den var aldrig den kamera som flest fotografer använde, och den gav inte heller principen dess slutliga form. Japanska tillverkare, med Asahi i spetsen, gjorde spegeln återgående på 1950-talet, och när Nikon F kom 1959 var det den kameran som blev yrkesfotografernas standard för de följande tjugo åren. Nästan allt i Nikon F, spegeln, prismat, den utbytbara optiken, den horisontella ridåslutaren, systemtanken, fanns dock i embryo i den lilla trapetsen som visades i Leipzig i mars 1936.
Det som gör Kine Exakta värd ett eget nedslag är därför inte att den var en bra kamera, även om den var det. Det är att den satte en gräns för vad en liten kamera förväntades kunna göra. Före 1936 fick den som ville se exakt vad objektivet såg nöja sig med stora, tunga kameror. Efter 1936 gick det att stoppa den förmågan i en rockficka. Fotografer som arbetade med mikroskop, teleobjektiv och närbilder fick ett verktyg som inte hade funnits, och fotografer som bara ville slippa gissa fick det också. Det dröjde ett kvarts sekel innan världen hade hunnit ikapp, men riktningen var utstakad.
Karl Nüchterlein fick aldrig se det. Han försvann i krigets sista veckor, trettiotvå år gammal vid lanseringen och fyrtioett när han gick under, självlärd mekaniker med mer än tjugo patent och en kamera som världen fortfarande bygger vidare på. På Technisches Museum i Berlin och i Technische Sammlungen i hans egen hemstad står hans kameror i montrar, och i samlares skåp över hela världen ligger exemplar med rund lupp från de första månaderna 1936. Den som fäller upp ljusschaktet på ett av dem och tittar ner ser samma sak som mässbesökarna i Leipzig såg: en liten, spegelvänd, förstorad bild av världen, sedd genom samma glas som strax skulle ta bilden.
Lämna ett svar