Den 15 april 1935 meddelade Eastman Kodak i Rochester att företaget hade en ny film till salu. Den var avsedd för smalfilmskameror i formatet 16 millimeter, och den kunde återge världen i naturliga färger, utan raster och utan särskilda kameror. Filmen hette Kodachrome. Bakom den stod inte någon av Kodaks egna kemister, utan två konsertmusiker från New York som i nästan tjugo år hade experimenterat med färg på kvällar och helger, i hyrda lägenheter och provisoriska laboratorier.
Ett år senare fanns Kodachrome även för småbildskameror. Det blev början på en av de längsta karriärerna i fotografins historia. Filmen tillverkades i sjuttiofyra år, och när den sista rullen framkallades i en liten stad i Kansas i början av 2011 hade den hunnit färga ett halvt sekels minnen, från andra världskrigets fabriksgolv till diabildskvällar i villor och radhus över hela världen.
Två musiker och en dålig färgfilm
Leopold Mannes och Leopold Godowsky Jr. var tonåringar när de träffades på Riverdale School i New York. Båda kom från musikerfamiljer. Mannes föräldrar drev en musikskola på Manhattan, och Godowskys far var en av sin tids mest berömda pianister. Mannes blev själv pianist och tonsättare, Godowsky violinist. Det som förde dem samman var ändå något annat än musiken.
Någon gång under första världskriget gick de på bio och såg en film som marknadsfördes med att den var i färg. Den hette Our Navy och var gjord med en additiv metod, där bilder tagna genom olika färgfilter projicerades ovanpå varandra. De båda pojkarna tyckte att färgerna var usla, och de var övertygade om att det gick att göra bättre. I stället för att glömma saken gick de till biblioteket och började läsa på.
Under studietiden byggde de en kamera med två objektiv som exponerade två bilder sida vid sida på samma filmremsa, en metod som gav hyggliga färger men var mycket svår att projicera med rätt passning. De förstod att vägen framåt inte låg i fler objektiv och fler filter, utan i en film där färgerna redan låg exakt på plats ovanpå varandra. Tanken var inte ny. Den tyske kemisten Rudolf Fischer hade redan 1912 tagit patent på en film med tre ljuskänsliga skikt, ett för varje grundfärg, men han hade aldrig fått den att fungera. Färgämnena vandrade mellan skikten och förstörde bilden.
Kodak tar in de två Leopold
Mannes och Godowsky saknade pengar, utrustning och laboratorium, och i början av 1920-talet var de fortfarande amatörer som tog extraknäck som musiker. År 1922 skrev fysikern Robert Wood, en vän till familjen Mannes, ett introduktionsbrev till Kenneth Mees, forskningschef på Kodak. Mees blev intresserad och erbjöd sig att tillverka flerskiktade emulsioner enligt deras önskemål. Med hjälp av ett lån på tjugotusen dollar från investmentbanken Kuhn, Loeb & Co kunde de inreda ett riktigt laboratorium, och 1924 tog de patent på en tvåfärgsmetod.
Experimenten drog ut på tiden. När pengarna tog slut 1929 gick Mees in igen. Han löste deras lån, gav dem fast lön och tog dem till Kodaks forskningslaboratorium i Rochester, med tre år på sig att få fram en film som gick att sälja. Det var inte bara välgörenhet. En av Kodaks egna forskare, kemisten Leslie Brooker, hade kommit långt med de färgämnen som behövdes, och Mees såg att de två musikerna och Kodaks kemister kunde lösa varandras problem. Ungefär samtidigt gifte sig Godowsky med Frances Gershwin, syster till George och Ira Gershwin.
Det berättas ofta att Mannes och Godowsky tog tid på sina framkallningar i mörkrummet genom att vissla klassisk musik i jämnt tempo, eftersom en sats av rätt längd var ett tillförlitligare ur än ett som inte syntes i mörkret. Om historien är sann är svårt att avgöra, men den har följt Kodachrome sedan dess, liksom skämtet att filmen var gjord av God and Man.
Fristen gick ut i slutet av 1933 utan att något säljbart fanns. Mees gav dem ett år till. Under 1934 visade de upp en tvåfärgsfilm för smalfilm, och Kodak började förbereda en lansering. Strax innan den skulle ske blev de två männens trefärgsversion färdig, den som ingen längre hade räknat med.
Tre skikt och ett lånat namn
Namnet var inte nytt. Redan 1915 hade Kodak sålt en tvåfärgsmetod för porträtt som uppfunnits av fotografen John Capstaff, och den hette också Kodachrome. Den byggde på två glasplåtar som färgades i rödorange och blågrönt och lades ihop, och den gav vackra hudtoner men inget riktigt blått eller grönt. Capstaffs Kodachrome glömdes snabbt bort när namnet fick en ny innebörd 1935.
Den nya filmen bestod av tre tunna emulsionsskikt på samma bas. Det översta var känsligt för blått ljus, det mellersta för grönt och det understa för rött, och mellan de två översta låg ett gult filterskikt som hindrade blått ljus från att tränga längre ner. Det avgörande var att själva filmen inte innehöll några färgämnen eller färgkopplare alls. När den kom ur kameran var den i praktiken en svartvit film med tre bilder ovanpå varandra. Färgerna tillsattes först i laboratoriet, ett skikt i taget.
Processen var på sin tid en av de mest invecklade som någonsin satts i industriell drift. Först framkallades filmen som ett svartvitt negativ. Därefter belystes den på nytt, genom basen med rött ljus, så att de oexponerade silverkornen i det understa skiktet blev framkallningsbara, och framkallades i en lösning som bildade blågrönt färgämne just där. Sedan belystes den uppifrån med blått ljus och framkallades med gult. Det mellersta skiktet behandlades kemiskt och fick sin magenta. Till sist bleks och fixerades allt silver bort, och kvar fanns tre lager rena färgämnen som tillsammans bildade ett positiv.
Det krävdes maskiner med en lång rad bad, var och ett med exakt temperatur, koncentration och omrörning, och kemister som övervakade alltihop. Ingen amatör kunde göra det hemma, och knappast någon fotohandlare heller. Det var Kodachromes stora styrka och dess livslånga begränsning. Eftersom färgkopplarna inte fanns i filmen kunde skikten göras mycket tunna, vilket gav skarpare bilder än konkurrenternas. Men varje rulle som någonsin exponerades måste tillbaka till ett av Kodaks laboratorier.
En långsam film för soliga dagar
Den första Kodachromen hade en känslighet som motsvarar ungefär ISO 10 i dagsljus. Det var lagom för solsken på stranden men lite för skymning och inomhusbelysning, och smalfilmarna lärde sig snabbt att det var utomhus i klart väder som färgerna kom till sin rätt. År 1936 kom filmen även som 8 millimeters smalfilm och för stillbildskameror, i småbildsformatet 35 millimeter och i Kodaks eget format 828. Den första småbildsrullen kostade 3,50 dollar, och då ingick framkallningen.
I början fick köparna tillbaka sina diapositiv som remsor, och den som ville visa dem på duk fick klippa isär och montera bildrutorna själv. Kodak hade lanserat sin första diaprojektor, Kodaslide, 1937. Två år senare började företaget leverera bilderna färdigmonterade i små ramar av kartong med röd kant, de Kodaslide Ready-Mounts som för miljontals människor kom att bli själva sinnebilden av en färgbild. Samtidigt pågick ett tyst arbete med att förbättra processen. Den ursprungliga metoden från 1935 byggde på en kontrollerad blekning av färgämnena och visade sig ge bilder som bleknade. År 1938 ersattes den av den metod med selektiv återbelysning som i grunden användes ända till slutet. Kodachrome från de första tre åren har nästan alltid förlorat sina färger, medan det mesta som togs efter 1938 lyser som när det framkallades.
Ett kuvert till Rochester
Att framkallningen ingick i priset var en följd av att ingen annan kunde utföra den. Fotografen skickade den exponerade filmen i ett kuvert till Kodak och fick tillbaka färdiga diabilder med posten, i småbildsfallet till en början i en liten gul tygpåse med adresslapp. Fram till 1944 fanns det bara ett laboratorium i hela världen som kunde framkalla Kodachrome, det i Kodak Park i Rochester. Därefter byggdes fler, först i USA och sedan i England, Frankrike, Tyskland, Schweiz, Australien och Japan.
Kodak sålde filmen över hela världen. I augusti 1940 annonserade Kodak Limited på malajiska i en tidskrift i Batavia, dagens Jakarta, om Kodachrome och färgsmalfilm. Annonsens rubrik lovade världen i naturens färger, men själva bilden i annonsen var tryckt i svartvitt.
Monopolet höll i nästan tjugo år. År 1954 drev det amerikanska justitiedepartementet en antitrustprocess mot Kodak, som då kontrollerade över nittio procent av marknaden både för färgfilm och för framkallning av färgfilm. Kodak valde att ingå en förlikning i stället för att gå till rättegång. Domstolsbeslutet förbjöd företaget att knyta försäljningen av färgfilm till framkallning, och oberoende laboratorier fick tillgång till kemikalierna och patenten. Priset på en rulle Kodachrome sjönk med ungefär fyrtiotre procent, och på diabildernas ramar började det stå Processed by Kodak för att skilja dem från konkurrenternas.
Förlikningen gällde bara i USA. På många andra marknader fortsatte Kodachrome att säljas med framkallning inräknad i priset. I Sverige var det länge Hasselblads Fotografiska AB som skötte Kodaks affärer. Hasselblad hade varit Eastmans svenska ensamagent ända sedan 1888, och företaget levde i årtionden mer på Kodaks film än på sina egna kameror. Enligt en förteckning över Kodaks returadresser gick svenska Kodachromekuvert under en period till Hasselblads på Nybrokajen i Stockholm och senare till Kodak i Järfälla. År 1966 sålde Hasselblad hela sin fotohandelsrörelse till Kodak.
Kriget i färg
Kodachrome kom lagom för att färga världen innan den gick sönder. När andra världskriget bröt ut fanns redan tusentals amatörfotografer som hade lärt sig att arbeta med filmen, och i USA började två statliga fotoenheter att använda den. Farm Security Administration, som sedan mitten av 1930-talet hade dokumenterat landsbygdens fattigdom i svartvitt, och dess efterföljare Office of War Information tog tillsammans omkring sextonhundra färgbilder mellan 1939 och 1944. De flesta av FSA:s bilder är diapositiv på 35 millimeters Kodachrome. I dag finns samlingen på Library of Congress i Washington.
Bilderna är en chock för den som har vant sig vid att 1940-talet var gråskalor. Där finns bondgårdar i New Mexico och kvinnor vid svarvar i flygplansfabriker, i färger som ser ut att vara tagna i går. Det är Kodachromes egentliga gåva till historien. Den gjorde det möjligt att se det förflutna som det faktiskt såg ut för dem som levde i det.
I Europa hade Kodachrome fått en allvarlig konkurrent. I slutet av 1936 lanserade Agfa i Tyskland Agfacolor Neu, en vändfilm där färgkopplarna låg inbakade i emulsionen. Det gjorde framkallningen betydligt enklare, och under kriget blev Agfacolor den dominerande färgfilmen i Tyskland. I USA kom Kodaks svar på samma princip först 1946, när Ektachrome lanserades. Ektachrome kunde framkallas av vanliga laboratorier och med tiden av amatörer i egna tankar, och den skulle bli Kodachromes största rival i sextio år.
Hemma på duken
Efter kriget blev Kodachrome en del av vardagen för en växande medelklass med bil, semester och kamera. Diabilder var billigare än färgkopior, och diaprojektorn blev en självklar familjeägodel. Bilderna samlades i askar och magasin och visades för grannar och släktingar efter middagen, ofta med föredragshållaren vid projektorn och publiken i soffan. Kodachrome användes också i View-Masters runda stereoskivor ända till 1966, och den officiella smalfilmen om kröningen av Elizabeth II 1953 gjordes på Kodachrome.
Filmen utvecklades i flera steg. År 1961 kom Kodachrome II med ett känslighetstal på 25 ASA och skarpare bilder, och året därpå Kodachrome-X på 64 ASA. År 1974 ersattes båda av Kodachrome 25 och Kodachrome 64, som framkallades i den nya processen K-14. Under några år överlappade den gamla och den nya processen, och det har föreslagits att ett litet rött kors på diaramarna från den tiden markerar att bilden framkallats med K-14. Kodachrome 200 kom 1986 för den som behövde mer ljuskänslighet.
Foto: Jerzystrzelecki, CC BY-SA 4.0
Färgen som höll
Den som har gått igenom gamla diaaskar på en vind vet hur olika filmer har åldrats. Många färgfilmer från 1950- och 1960-talen har fått en röd eller magentaaktig ton när de blå och gröna färgämnena har brutits ner. Kodachrome från samma tid ser ofta ut som ny. Förklaringen ligger i den invecklade processen. Eftersom färgämnena bildades i laboratoriet och inga oförbrukade färgkopplare blev kvar i filmen, fanns det ingenting som kunde fortsätta att reagera med tiden. Bildforskaren Henry Wilhelm har räknat ut att det minst stabila färgämnet, det gula, skulle förlora en femtedel av sin styrka på ungefär 185 år, förutsatt att bilden förvaras mörkt.
Det fanns en hake. I starkt ljus var Kodachrome känsligare än konkurrenterna, och en diabild som stod för länge i en projektor kunde blekna betydligt fortare än en Fujichrome. Den film som klarade sig bäst i ett mörkt arkiv var alltså inte nödvändigtvis den som klarade sig bäst på duken. För arkiven och museerna var det ändå mörkerhållbarheten som avgjorde, och det är därför så mycket av 1900-talets färgfotografi har överlevt just på Kodachrome.
National Geographic och en dal i Utah
För yrkesfotografer blev Kodachrome under flera decennier standardfilmen för bilder som skulle tryckas. Tidskriften National Geographic, som tidigare hade arbetat med autochromeplåtar, gick över till Kodachrome och förknippades sedan med filmens färger i ett halvsekel. När tidskriftens fotografer 1948 utforskade ett avlägset område av färgade sandstenstorn i södra Utah, gav de platsen namnet Kodachrome Flat efter filmen, och reportaget publicerades i september 1949. När området blev delstatspark 1962 vågade myndigheterna inte använda varumärket utan döpte den till Chimney Rock State Park. Några år senare gav Kodak sitt tillstånd, och parken heter i dag Kodachrome Basin, den enda park som har fått sitt namn efter ett filmmärke.
Under de år då Kodachrome var på väg att bli en kliché fick den sina två mest kända monument. Det ena är en sång. År 1973 släppte Paul Simon en låt som helt enkelt heter Kodachrome, en hyllning till filmens varma, mättade färger som gjorde varumärket känt även för dem som aldrig ägt en kamera. Det andra är ett porträtt. År 1984 fotograferade Steve McCurry en flicka med gröna ögon i ett flyktingläger i Pakistan för National Geographic. Bilden, som blev känd som Afghan Girl, togs på Kodachrome 64, och i flera generationers ögon är den Kodachromes mest berömda bildruta.
Nedräkningen
Nedgången började långt innan digitalkamerorna slog igenom. Ektachrome och japanska filmer som Fujichrome var snabbare och lättare att framkalla, och när Fuji 1990 lanserade Velvia, med sina kraftigt mättade färger, valde många landskaps- och naturfotografer den i stället. Varje laboratorium som lade ner Kodachromeframkallningen gjorde filmen lite mindre praktisk att använda, och varje fotograf som slutade använda den gjorde nästa laboratorium lite mindre lönsamt. År 1999 försökte Kodak bromsa utvecklingen med en mindre, datorstyrd framkallningsmaskin som skulle passa mindre laboratorier, men satsningen blev kortlivad.
Formaten försvann ett efter ett. Kodachrome 25 lades ner 2002 och smalfilmen Kodachrome 40 i Super 8 i juni 2005, trots protester från filmare. Året därpå stängde laboratoriet i Lausanne i Schweiz, som framkallade Kodachrome för hela Europa. Frågan var så laddad att Europaparlamentets kontor i Nederländerna skickade ett omfattande underlag till parlamentet, där två utskott tog upp den. Efter stängningen skickades europeiska fotografers filmer fortfarande till adressen i Lausanne, men vidarebefordrades därifrån till en enda plats i världen, Dwayne’s Photo i Parsons, Kansas.
Den 22 juni 2009 meddelade Kodak att även den sista sorten, Kodachrome 64, skulle sluta tillverkas. Försäljningen utgjorde då en mycket liten del av företagets omsättning. Steve McCurry bad att få den sista rullen som kom ut från fabriken, och han fick den. Han exponerade de trettiosex bilderna med stor omsorg under resor på flera kontinenter, och i juli 2010 framkallades den hos Dwayne’s. Diabilderna behöll han själv, medan kopior av hela rullen finns i George Eastman Museum i Rochester, några kilometer från laboratoriet där filmen en gång utvecklades.
Sista dagen i Parsons
Dwayne’s Photo hade grundats av Dwayne Steinle 1956 i en stad med drygt tiotusen invånare i sydöstra Kansas. När Kodak upphörde att tillverka framkallningskemikalierna köpte han så mycket att det räckte året ut, och laboratoriet meddelade att Kodachrome som kommit in senast den 30 december 2010 skulle framkallas. Under hösten och vintern strömmade det in rullar från hela världen, en del exponerade samma vecka och andra som hade legat i lådor och frysar i årtionden. Den sista veckan gick maskinen dygnet runt, och posten levererades i säckar. En del fotografer körde dit själva och tog sina sista bilder på vägen.
Vem som skulle få äran att lämna in den allra sista rullen blev en fråga i sig. Laboratoriet fick dussintals förfrågningar, och till slut bestämdes det att det skulle bli en rulle som Dwayne Steinle själv hade exponerat. Det krävdes tre försök att hitta en kamera som fungerade, och han fotograferade sitt hus, sin familj och centrala Parsons. De anställda poserade utanför laboratoriet i t-tröjor med en gravskrift som utnämnde Kodachrome till historiens bästa diafilm, 1935–2010.
Det var tusentals rullar kvar när mottagningen stängde. Laboratoriet fortsatte att framkalla det som redan låg på hyllorna i ungefär tre veckor till, och den 18 januari 2011 tog kemikalierna slut. Då stängdes den sista maskinen av, för att säljas som skrot. Med den försvann möjligheten att någonsin mer framkalla Kodachrome i färg. Den som i dag hittar en oframkallad rulle kan få den framkallad som svartvitt negativ hos laboratorier som specialiserat sig på gamla filmer, men färgerna går inte längre att väcka. När Kodak 2017 lät antyda att företaget undersökte möjligheten att återuppliva filmen, svarade det bolag som skulle ha tillverkat den att det knappast var realistiskt att bygga upp hela kedjan igen.
Det som finns kvar
Kodachrome lämnade efter sig något mer än nostalgi. Den förändrade hur vi föreställer oss 1900-talet. Före 1935 var färgfotografi en sällsynthet, något för specialister med tunga glasplåtar och långa exponeringstider. Efter 1935 kunde vem som helst med en kamera och en postadress ta bilder i färg som skulle hålla i ett sekel. Det är tack vare den som vi kan se bondgårdar i New Mexico och Chicagos bangårdar på 1940-talet i färg, eller våra egna föräldrar på en strand en sommar på 1960-talet, ungefär så som de faktiskt såg ut.
Det finns fortfarande oräkneliga Kodachromebilder i världen, i museer och bildarkiv men framför allt i askar och magasin på vindar och i källare. De flesta ser fortfarande bra ut. Den som skannar dem märker att filmen har sina egenheter, ett blåaktigt stick som skannrar ofta behöver korrigera och en relief i emulsionen som kan förvirra programvara för dammborttagning. Men färgerna sitter där, i tre tunna skikt som två musiker från New York tillsammans med Kodaks kemister lärde sig att lägga på plats för snart nittio år sedan. Ingen kommer att göra en ny Kodachrome. Det behövs inte heller, så länge de gamla finns kvar.
Lämna ett svar