Någon gång under hösten 1936 stod Margaret Bourke-White vid foten av en betongkonstruktion i nordöstra Montana och tittade uppåt. Hon hade skickats västerut för att fotografera de stora dammbyggena i Columbiaflodens avrinningsområde, och på vägen skulle hon stanna vid Fort Peck, där USA höll på att kasta upp världens största jordfyllnadsdamm. Uppdragsgivaren hade sagt åt henne att hålla ögonen öppna efter något storslaget som kunde bli ett omslag.
Det hon hittade var strängt taget inte dammen. Det var utskovet knappt fem kilometer öster om själva vallen, en rad grova betongpelare som skulle bära en upphöjd väg. Två arbetare står långt nere i bildens underkant och gör det som två arbetare i en sådan bild alltid gör, de förklarar hur stort allt det andra är.
Fem veckor senare låg bilden på tidningsställ över hela USA, i en röd ruta med fyra vita bokstäver, och var slutsåld inom några timmar.
Namnet kostade 92 000 dollar
Life fanns redan. Tidningen hade startats 1883 av konstnären John Ames Mitchell som ett humormagasin med teckningar och kvickheter, och den hade haft goda år. Depressionen och konkurrensen från The New Yorker tog knäcken på den, och vid mitten av trettiotalet hade veckotidningen krympt till månadsutgivning. I augusti 1936 köpte Henry Luce namnet för 92 000 dollar och lät prenumerantlistan och det redaktionella innehållet gå vidare till Judge. Det var bara ordet han var ute efter.
Luce hade Time sedan 1923 och Fortune sedan 1930. Idén till en bildtidning hade han grubblat på i flera år, men frågan om vem som egentligen kom på den är inte avgjord. Hans hustru Clare Boothe Luce hade under sin tid på Vanity Fair i början av trettiotalet lagt fram ett förslag till Condé Nast om just en fotografisk tidskrift, och just med namnet Life. I hennes efterlämnade papper på Library of Congress finns ett domstolsbeslut från 1942 som hänvisar till det förslaget. Luces biograf John Kobler pekade 1968 ut henne som upphovet. När tidningen väl kom fick hon ingen plats i ledningen, vilket hon aldrig glömde. Till redaktörer utsågs i stället John Shaw Billings och Daniel Longwell.
Berlin lärde Amerika att se
Det som Luce tänkte göra hade redan gjorts, på tyska. Berliner Illustrirte Zeitung hade under tjugo- och trettiotalet en upplaga över två miljoner, och det var där bildreportaget uppfanns som form. Chefredaktören Kurt Korff och förlagsdirektören Kurt Safranski gav två till fem sidor i sträck åt ett enda ämne, en fallskärmshoppning eller en dag i ett trappistkloster, och lät texten krympa till bildtexter.
Tidningens mest omtalade fotograf var Erich Salomon, en bankirson från Berlin som började fotografera först i fyrtioårsåldern. Han arbetade med en Ermanox, en liten plåtkamera med ovanligt ljusstark optik, och han kom in där ingen annan kom in. Under en uppmärksammad mordrättegång 1928 gömde han kameran i en plommonstop. Vid undertecknandet av Briand-Kellogg-pakten samma år satte han sig helt enkelt i en tom delegatstol och fotograferade. 1932 tog han sig in i USA:s högsta domstol med kameran dold i ett gipsförband, och såvitt känt är han en av bara två personer som fotograferat domstolen i session. I augusti 1931 pekade Aristide Briand ut honom i en salong på Quai d’Orsay och kallade honom de indiskretas kung, precis medan Salomon tryckte av.
Salomon var jude och flyttade till Nederländerna 1932. Han grävde ner sina negativ och glasplåtar på tre platser, bland annat i parlamentsbibliotekets golv i Haag, innan han greps. Han mördades i Auschwitz den 7 juli 1944. Sonen hämtade upp plåtarna efter krigets slut.
De som hann ut i tid tog med sig hantverket. Korff och Safranski kom till New York 1934 och 1935. Safranski visade Luce en färdig modell av en bildtidning, en så kallad dummy, och grundade sedan bildbyrån Black Star tillsammans med Kurt Kornfeld och Ernest Mayer. Korff satt under 1935 och 1936 som konsult åt Time Inc:s experimentavdelning, föreslog vilka fotografer som borde anställas och hur bilderna skulle skaffas. Bland namnen han förde fram fanns Alfred Eisenstaedt. Någon post i Life ledning fick han aldrig, och enligt uppgift bar han det med sig långt upp i åren. Han dog i New York i januari 1938.
Tio cent, femtio sidor bilder
Tidningen kom ut på tidningsstånden torsdagen den 19 november 1936, med måndagen den 23 november som omslagsdatum. Den kostade tio cent, trycktes på tjockt bestruket papper och innehöll ungefär femtio sidor bilder där texten hade pressats ihop till bildtexter. Fyra fotografer var anställda på fast lön. Två av dem var Bourke-White och Eisenstaedt, som fick fem sidor redan i det första numret. De andra hette Thomas McAvoy och Peter Stackpole.
Annonsörerna hade garanterats en upplaga på 250 000. Förstaupplagan trycktes i 466 000 exemplar och tog slut på några timmar. Ett år senare låg den kontrollerade upplagan på strax över 1,5 miljoner, och inom ett par år passerade den två miljoner.
Framgången höll på att sänka projektet. Annonspriserna var satta efter den garanterade upplagan, papperet var dyrt och tungt, och varje sålt exemplar innebar därför en förlust. Uppgifterna om hur stor den blev går isär, från drygt fem miljoner dollar under det första året till sex miljoner innan Time Inc. hade fått tillbaka sin insats. Källorna är inte heller överens om förstaupplagans storlek: 466 000 återkommer i flera sammanhang, medan andra uppger 380 000 exemplar.
Det första fotografiet i det första numret visade en läkare som håller upp ett nyfött barn, under rubriken Life Begins. Barnet hette George Story. Tidningen följde honom genom livet och när den lades ner våren 2000, kort efter att han hade dött i hjärtsvikt, hette det avslutande numret A Life Ends.
Historien som klipptes på mitten
Redaktionen berättar själv om saken i numrets inledning, och versionen är charmigt undvikande. Bourke-White hade skickats till nordvästra USA för att fotografera de mångmiljonprojekt som pågick i Columbiaflodens avrinningsområde, och det de väntade sig av henne var byggnadsbilder till ett senare nummer. Vad de fick var något de kallar ett mänskligt dokument om amerikanskt nybyggarliv. De medger att de inte lyckades hindra henne från att springa iväg med de nio första sidorna, och att de först därefter kunde återgå till att få bilder att uppföra sig med någon sorts ordning.
Det är en trevlig historia om en fotograf som tog över sin egen tidning. En senare rekonstruktion ger en annan bild. Luce hade läst en krönika av Ernie Pyle om barackstäderna kring Fort Peck, en text om krogliv och nyvaknad vildmarksromantik, och enligt den versionen var det just den historien han ville ha.
Bourke-White gjorde i alla fall hela reportaget. Hon fotograferade bowlinghallen som arbetarna hade byggt och det löpande bandet där matsäckspåsar packades till skiftbytet. Hon fotograferade också en kvinna som drev sin egen frisersalong i en av barackerna. Av reportagets sjutton bilder var sju tagna inne på krogar. Folket i Fort Peck uppskattade uppmärksamheten men inte ryktet den gav dem.
Först 2011, till sjuttiofemårsjubileet, gick redaktionen tillbaka till arkivet, letade fram de bortvalda bilderna och publicerade dem under en rubrik som medgav att de aldrig hade berättat hela historien.
Ett år av apparater
1936 hände fler saker än att en tidning startade. I mars visade Ihagee i Dresden upp Kine Exakta på vårmässan i Leipzig, konstruerad av Karl Nüchterlein och den första serietillverkade spegelreflexkameran för 35 mm-film. Sökaren satt uppe på huven och gav en spegelvänd bild, för takprismat kom först 1949. Zeiss Ikon svarade samma år med Contax II, där sökare och avståndsmätare låg i ett och samma fönster. På en Leica satt de i två, och fotografen fick flytta ögat mellan dem.
I september kom Kodachrome i 35 mm-patron och i formatet 828, efter att filmen hade funnits för smalfilm sedan 1935. Framkallningen var så komplicerad att den måste göras hos tillverkaren, så priset på filmen inkluderade den.
Året innehöll också två av fotohistoriens mest reproducerade bilder, ingen av dem gjord för Life. I mars stannade Dorothea Lange bilen vid ett ärtplockarläger i Nipomo i Kalifornien och fotograferade Florence Owens Thompson med sina barn, på uppdrag av en federal myndighet. Bilden är känd som Migrant Mother, men det är inte Langes titel. Hennes egen bildtext handlade om utblottade ärtplockare, och Thompson, som identifierades först 1978, invände senare mot både beskrivningen och att bilden användes.
I juli bröt spanska inbördeskriget ut, och Endre Friedmann och Gerta Pohorylle reste ner för att bevaka striderna. Namnet Robert Capa hade de hittat på tillsammans och signerade till en början båda med det. Hon blev Gerda Taro först senare, vilket är ett av skälen till att en del av hennes tidiga bilder ännu krediteras honom. I början av september gjordes den bild som brukar kallas Den stupade soldaten.
Vad guldåldern egentligen bestod av
Den avgörande förändringen var mindre estetisk än ekonomisk. Från och med nu fanns det tidningar som betalade fotografer månadslön, stod för film och resor, skickade dem iväg i veckor och lät en bildredaktör bestämma vad som skulle bli av materialet. Bildreportaget blev en form med egna regler. Det öppnade med en översiktsbild, gick närmare i ett antal nedslag och skulle sluta någonstans.
Det var också då den nya maktordningen visade sig. Fotografen tog bilderna, redaktören valde. Fort Peck är ett tidigt och ganska obehagligt exempel: den som var på plats hade sett något annat än det som trycktes, och läsaren fick ingen möjlighet att veta det.
Efterföljarna kom fort. Look startade 1937 i USA och Picture Post 1938 i Storbritannien. Samma år grundade Carl-Adam Nycop och Åke Bonnier bildtidningen Se i Sverige, med Life och Look som förebilder och Picture Post som inspiration. Under krigsåren gjorde Se stort upplagda bildreportage från striderna och drev en linje mot nazismen och det svenska medlöperiet. Tidningens mest kända fotograf blev Lennart Nilsson. Kooperationens Vi, som hade startat redan 1913 under ett annat namn, kom att ge betydande plats åt bildjournalistik under femtio- och sextiotalet.
Sedan kom televisionen och tog både annonserna och rörelsen. Life upphörde som veckotidning i december 1972. Se gled över till att bli herrtidning och lades ner 1981. Guldåldern brukar räknas från mitten av trettiotalet till någon gång kring sextiotalets början, ungefär så länge som stillbilden var det snabbaste sättet att få se världen.
Kvar finns idén. Att ett antal fotografier lagda i ordning kan bära en berättelse själva, utan att någon behöver skriva ut den. Den föddes i Berlin, den fick lön i New York, och den lever fortfarande varje gång någon lägger upp sina bilder i en följd och hoppas att de ska räcka.
Lämna ett svar