I mars 1963 samlade Eastman Kodak pressen på Waldorf Astoria i New York. Bolagets president William S. Vaughn påminde om att George Eastman en gång hade velat göra kameran lika lätt att använda som en blyertspenna, och han lade till att fotograferandet från och med den här dagen faktiskt hade blivit så lätt. Det var ett stort ord för en liten plastsak som rymdes i handflatan. Desmond Stone på Rochestertidningen Democrat and Chronicle skrev att det nu var lättare än att ramla av en stock, och i San Francisco Examiner fick läsarna veta att kameran gick att ladda med en hand och med ögonen stängda.
Kameran hette Kodak Instamatic och plastsaken hette Kodapak. Det var en sluten kassett med filmen redan på plats, formad så att den bara gick att lägga i kameran på ett enda sätt. Det fanns ingen filmände att trä och inget att spola tillbaka. Den som öppnade luckan, släppte ner kassetten och stängde igen var klar. Sju år senare hade Kodak tillverkat över 50 miljoner sådana kameror.
Ögonblicket då allt kunde gå fel
Kodak hade i sju decennier arbetat med att göra fotografin enklare, och varje gång hade problemet flyttat sig. År 1888 skickade kunden in hela kameran till fabriken när filmen var slut. Tre år senare gick det att byta rulle i dagsljus, och 1900 kostade en Brownie en dollar. Priset var därmed inte längre något större hinder, och att trycka på knappen hade aldrig varit det. Kvar stod en enda handling där kunden måste veta vad som skulle göras.
En rullfilm laddades genom att ändan på skyddspappret träddes in i en springa på den tomma spolen, varefter filmen vreds fram tills rätt siffra syntes i ett litet rött fönster. Hade man otur släppte rullen, lindade upp sig och släppte in ljus. Småbildsfilmen i den kassett Kodak hade infört 1934 var knappast bättre för en ovan hand. Filmens tunga skulle in i spolen och hålen över kuggarna, och efter sista bilden skulle allting spolas tillbaka innan luckan fick öppnas. Den som glömde förstörde hela rullen, och det märktes ofta först när korten kom tillbaka från laboratoriet, veckor efter semestern.
Kodaks egna undersökningar visade att amatörerna hade svårt med just filmbytet och att de flesta skulle bli gladare av mer automatik. Fotojournalisten Herbert Keppler gick längre när han 1993 såg tillbaka i Popular Photography. Enligt honom fanns det många som aldrig köpte någon kamera, eller lät bli att fotografera, av den enkla anledningen att de inte klarade av att ladda filmen.
Tretton
Arbetet började i början av 1950-talet under det talande namnet Easy Load och fick senare beteckningen Project 13. Enligt samtida tidningsuppgifter hade det hemliga arbetet under kodnamnet tagit fem år, med experter från hela världen, och beskrevs som det mest sammanhållna projektet i företagets historia. Tanken var att bygga kameran och filmen som ett enda system där inget steg lämnades åt kunden att göra fel, ungefär som Eastman hade tänkt 1888 men utan att hela apparaten behövde postas.
Det fanns också ett mer jordnära skäl. Kamerahistorikern Michael Pritchard pekar på att japanska tillverkare just då började bli farliga med sina goda småbildskameror, och att Kodak ville låsa fast den breda amatörmarknaden innan den gled iväg. På George Eastman Museum har man sett saken ur ett annat perspektiv: kameranyheterna kom vid den här tiden från Tyskland och Japan, och Instamatic visade att även amerikanska ingenjörer kunde.
Idén att stoppa filmen i en utbytbar kassett var inte ny. Sådana kameror hade funnits sedan 1890-talet, till exempel brittiska Ticka från 1904, men de förblev kuriositeter och rullfilmen behöll marknaden. Agfa hade på 1930-talet lanserat sin Karat, där småbildsfilmen löpte mellan två plåtkassetter utan spole. Vad Kodak gjorde var att ta kuriositeten på allvar, med hela sin fabriksapparat bakom den.
Namnet Instamatic tillskrivs reklamchefen A. D. Johnson. Det är en hopdragning av instant, syftande på laddningen, och automatic.
Mannen från Contax
Vem som egentligen uppfann kassetten beror på vem man frågar, vilket är vanligt när ett stort företag har jobbat med något i tio år. Patentet ligger hos Hubert Nerwin i Rochester, och det är honom George Eastman Museum anger som kassettens konstruktör. Nerwin hade en märklig väg dit. Under 1930-talet hade han varit chef för konstruktionsavdelningen på Zeiss Ikon i Dresden, samma stad som Kine Exakta kom från, och hans namn är knutet till Contax II och den lilla kvadratiska Tenax II. Efter kriget kom han till USA, arbetade först för Graflex och hamnade sedan hos Kodak. Mannen bakom några av Tysklands dyraste precisionskameror kom alltså att ägna sina senare år åt en plastlåda för folk som inte ville veta hur kameror fungerar.
Patentet, amerikanskt nummer 3 138 081, heter helt enkelt Roll film magazine. Det beviljades den 23 juni 1964 och bygger på en ansökan från januari 1962. Syftesbeskrivningen är ovanligt avslöjande. Magasinet ska vara så enkelt och billigt att det kan laddas på fabrik och kastas av framkallaren, utan orimlig kostnad för kunden. Där står hela affärsidén, i juridisk prosa.
Kameran har fler fäder. Dean M. Peterson, en ung ingenjör från South Dakota som hade börjat på Kodak 1954, brukar nämnas som ledande konstruktör av Instamatic, och Preus museum i Norge ger honom äran för själva kassetten. Han gick senare vidare till arbetet med autofokus och automatik i enkla kameror och stod till slut på närmare 50 patent. Den ursprungliga konstruktionen tillskrivs ibland Alexander Gow, och det yttre på Instamatic 100, med den blanka metallfronten, ritades av Frank A. Zagara, som fick ett designpris för den.
Ett hål per bild
Det fina med kassetten är hur mycket av kameran den tog över.
Filmen var 35 millimeter bred, lika bred som småbildsfilm, men hade skyddspapper som en rullfilm och bara ett enda hål per bild längs ena kanten. I ena änden av kassetten låg den oexponerade filmen tätt hoprullad, utan spole. I den andra satt en fast upptagningsspole, färdig att gripa tag i. Mellan dem löpte filmen förbi en öppning i kassettens front. När kassetten låg på plats gick en liten kopplingsnyckel i kameran in i spolen, och när filmen hade dragits fram till nästa bild föll ett stift ner i hålet och låste framdragningen. Det gick alltså varken att dra för långt eller för kort, och det fanns inget att spola tillbaka. När filmen var slut låg den på spolen inne i kassetten, ljustätt, och det var bara att lyfta ut hela paketet.
Bildnumret lästes genom ett litet fönster i kassettens baksida och syntes i sin tur genom en större ruta i kameraluckan, tillsammans med en bit av etiketten så att man såg vilken film som låg i. Kassetten var inte symmetrisk. De två ändarna var olika utformade, och den gick helt enkelt inte att vända fel.
Allt det här innebar att kameran kunde tömmas på mekanik. Bakstycke och bildräknare fanns ju i kassetten, och det sparade både konstruktion och pengar i varje exemplar. De enklaste modellerna, med plaststomme och ett linselement av akryl, blev mesta möjliga kamera för minsta möjliga kostnad. I kassettens överkant fanns dessutom ett hack vars läge berättade filmens känslighet, något de dyrare modellerna med ljusmätare kunde känna av. Det var ungefär två decennier innan småbildsfilmen fick sin DX-kod.
Formatet blev kvadratiskt, vilket hade den praktiska fördelen att ingen behövde fundera över om kameran skulle hållas på högkant. Numret 126 var en återanvändning från en rullfilm som hade tillverkats mellan 1906 och 1949, och det skulle antyda 26 millimeter i kvadrat. I verkligheten var rutan 28 gånger 28 millimeter, som sedan maskades ner till ungefär 26,5 vid kopiering.
Den enda verkliga svagheten låg i det som gjorde kassetten billig. Filmens läge bestämdes av plastkassetten, inte av en tryckplatta i en noggrant bearbetad kamera, och kassetten hade spel. I en kamera med fast bländare 11 spelade det ingen roll. På en dyr kamera med ljusstarkt objektiv gick det inte att komma runt.
Kodak Instamatic för sexton dollar
Den första modellen i handeln blev Instamatic 50, som släpptes i Storbritannien i februari 1963. En månad senare kom Instamatic 100 i USA, i det närmaste samma kamera men med en inbyggd uppfällbar blixthållare för små AG-1-lampor. Den kostade 16 dollar. Fast skärpa, fast bländare, en slutartid på 1/90 sekund som gick ner till 1/40 med blixt. I USA gick serien samtidigt uppåt genom modellerna 300 och 400, med ljusmätare respektive fjädermotor, till 700 med avståndsmätare, ett objektiv med bländare 2,8 och ett pris runt 110 dollar.
Kassetten fanns med 12 eller 20 bilder, i svartvitt med Verichrome Pan, som färgnegativ med Kodacolor-X och som diafilm med Kodachrome-X eller Ektachrome-X. Att Kodachrome på det sättet kom i en kamera för 16 dollar är lätt att missa. Den legendariska färgfilmen krävde nu inte mycket mer av den som tog bilderna än hyggligt väder.
Enligt Museums Victoria i Australien var det första gången Kodak lanserade en produkt mer eller mindre samtidigt över hela världen, trots att Storbritannien alltså hann en månad före. I amerikanska annonser stod det Load it, you’ll love it. På prislapparna i australiska butiker, utformade som små 126-kassetter, stod det Just drop in the film and it’s loaded.
Det gick som Kodak hade hoppats, och fortare. Under de två första åren såldes 7,5 miljoner kameror, och bolaget kunde inte tillverka dem i den takt de efterfrågades. År 1970 hade det enligt Kodak självt tillverkats över 50 miljoner Instamatic. Flera senare källor anger i stället 70 miljoner vid samma tidpunkt, och den skillnaden har inte gått att reda ut. Hur som helst kallar Pritchard den för Kodaks mest framgångsrika kamera någonsin.
Kameran som brände film
Kameran var i grunden en maskin för att sälja film. Douglas Collins, som skrev bolagets historia i The Story of Kodak, kallade den för en film burner, en kamera som fick folk att fortsätta fotografera. När det inte längre kostade någon möda att byta film blev det också lättare att gå igenom fler kassetter. Vid ett tillfälle i början av 1970-talet delades kameror ut i en gemensam kampanj med ett märke av hushållspapper, och i julannonserna 1969 gick det att köpa en Instamatic för under tio dollar. Pengarna fanns i kassetterna.
Kassetterna blev så många att laboratorierna inte hann med. Lösningen kom från filmbranschen. Remsorna skarvades ihop till långa längder och kördes genom kontinuerliga framkallningsmaskiner av samma slag som användes för biofilm. Det är en av de mindre uppmärksammade följderna av Instamatic, att den bidrog till att bygga upp de stora industriella laboratorier som i decennier framöver skulle leverera färgkorten till vanliga människors album.
Nästa irritation i amatörens fotografering var blixtlampan, som skulle bytas efter varje bild och var het när den togs ut. År 1965 kom flashkuben, en liten plastkub med fyra lampor och reflektorer som vreds ett kvarts varv för varje bild. Patentet ligger hos Sylvania, och bland uppfinnarna står namnet Dean M. Peterson. Kameror med flashkub fick en fyra som sista siffra i modellnumret, så att 100 blev 104. År 1970 kom Magicube, som tändes mekaniskt och klarade sig helt utan batterier.
Agfas svar
Konkurrenterna fick ett problem. Kassetten skyddades av flera patent och gick inte att härma på några månader. Agfa, som hade Karatkassetten liggande sedan 1930-talet, tog fram den igen i något modifierat skick och presenterade den i maj 1964 under namnet Rapid. Filmen var vanlig perforerad småbildsfilm som gick från en kassett till en annan i kameran, utan spole. Eftersom kameran kunde ha en vanlig tryckplatta låg filmen planare än i Kodaks kassett, och flera bedömare har sett Rapid som den tekniskt bättre lösningen.
Det hjälpte inte. Rapid var lätt att ladda men inte riktigt lika lätt som Kodapak. Kodak var dessutom en annan makt, och licensierade formatet till andra tillverkare. Varje kamera för 126 som någon annan sålde var ju en kund till kassetterna. På några år byggde nästan alla kameratillverkare något för kassetten, från Canon, Minolta och Olympus till Ricoh och Yashica. I Östtyskland, som varken fick licens av Kodak eller Agfa, gjorde man ett eget system. Till slut byggde Agfa själva kameror för 126 och sålde film i kassetten under namnet Isopan PAK, medan Rapid försvann.
Det märkligaste resultatet var de kameror som försökte göra kassetten till något den inte var. Rollei SL26, som kostade runt 300 dollar 1968, hade utbytbara objektiv. Kodak byggde själva Instamatic Reflex i Tyskland mellan 1968 och 1974, med objektiv från Schneider. Och Zeiss Ikon, Hubert Nerwins gamla arbetsgivare, kom 1967 med en Contaflex 126. Samtliga fick dras med samma plastkassett och samma spel i filmläget, och de blev aldrig mer än udda inslag.
Förbannat fula
I Europa fick Instamatic ett annat ansikte. Vid monteringen av Kodaks paviljong på världsutställningen i Bryssel 1958 råkade den brittiske formgivaren Kenneth Grange säga att kamerorna var förbannat fula, och yttrandet nådde någon på Kodak. I januari 1959 var han anställd som konsult och kom att förbli det i ungefär två decennier. Hans Instamatic 33, som lanserades i september 1968, fick ett helt eget utseende för Europa medan amerikanerna tog fram sin egen version, och den följdes 1971 av 55-serien. Enligt boken om Grange såldes Instamatic i över 30 miljoner exemplar i Europa.
Från ficka till soptunna
År 1972 krympte Kodak hela idén. Pocket Instamatic använde en ny kassett, 110, med samma princip men en bildruta på bara 13 gånger 17 millimeter. Över 25 miljoner kameror tillverkades på mindre än tre år. Bilderna var grynigare, men de flesta korten var ändå små. Den större 126-kassetten fanns kvar längre än man kan tro. Den sista Instamatic som såldes i USA, en enkel X-15F, stod i butikerna till 1988.
Det som till slut tog död på kassetten var andra lösningar på samma problem. Under slutet av 1980-talet fick småbildskamerorna automatisk filmladdning. Vanlig film med vanlig bildkvalitet gick då att ladda nästan lika lätt, och kassettens fördel var borta. Samtidigt kom engångskameran, som i ett svep tog bort även kassetten. Kodak meddelade 1998 att tillverkningen av 126-film skulle upphöra och slutade den 31 december 1999. Italienska Ferrania höll ut med sin Solaris, och den sista planerade körningen gjordes i april 2007, följd av en oväntad extra senare samma år. Sedan gick företaget i konkurs.
Tomma kassetter finns förstås kvar. De som vill köra sina gamla Instamatic i dag laddar om dem med småbildsfilm i mörkret, med den följden att perforeringen syns i bilden och att hela det krångel kassetten skulle ta bort kommer tillbaka, i en ännu besvärligare form.
Som en blyertspenna
Ordet levde längre än filmen. På engelska blev instamatic en vardaglig beteckning på vilken enkel kamera som helst, och när appen Hipstamatic kom 2009 var det en kärleksförklaring till just den sortens plastkamera. Instagram året efter hämtade sitt fyrkantiga format från en Holga, har grundaren berättat, men namnen låg så nära att Heather Murphy på Slate 2012 erkände att hon hade gått runt och kallat tjänsten Instamatic. I Queen Elizabeth Park i Vancouver står sedan 1984 en grupp bronsstatyer där en person fotograferar tre andra med en Instamatic X-35.
Egentligen är det dock något annat som blev kvar. Vaughn hade rätt om blyertspennan, åtminstone till hälften. Instamatic gjorde ingen till bättre fotograf, och den som kapade huvudet på farmor 1963 gjorde det även 1973. Men den tog bort den punkt där en vanlig människa kunde misslyckas redan innan den första bilden var tagen. Det är svårt att mäta vad det var värt. Det syns i lådorna med kvadratiska kort, tagna av folk som aldrig hade tänkt på sig själva som fotografer.
Efter Instamatic kom ingen amatörkamera undan med att vara krånglig att ladda, och till sist försvann filmen helt. I patentet från 1964 står att kassetten skulle kunna kastas av framkallaren, och det var också vad som hände. Kvar blev korten.
Lämna ett svar