Thron Ullberg

Snön låg kvar på marken och det var is i vattnet. Thron Ullberg hade varit ute och sprungit längs Klarälven, hittat ett kärr han fastnade för, sprungit hem efter utrustningen och kommit tillbaka. Nu klädde han av sig och la sig i vattnet med en trådutlösare i handen. Mellan tagningarna satte han på sig jacka och stövlar och stod och värmde polaroiden mot bröstet i fem minuter, eftersom filmen behöver kroppsvärme för att framkallas. Han var mycket medveten om hur det såg ut.

Det var den tionde april 2012. Han hade inget val, för den tionde april är dagen då Thron Ullberg fotograferar sig själv. Så har det varit sedan 1996, då han ristade in datumet i ett negativ och därmed band upp sig för resten av livet.

Resten av året fotograferar han andra. Sedan slutet av åttiotalet har han porträtterat en stor del av den svenska kulturoffentligheten: Robyn, Gösta Ekman, Michael Nyqvist, Noomi Rapace, Lars Lerin, Sara Danius, Anna Lindh, Magdalena Andersson och kungen. Han gör det med en storformatskamera från en tid då sådana var standard, bland annat på film som inte längre tillverkas och som han köper av samlare och förvarar i frys.

Fotoboken i biblioteket

Han föddes 1969 i Övertorneå. Mamman var bibliotekarie och han tillbringade många timmar bland hyllorna. Någonstans där hittade han en fotobok, förmodligen av Arnold Newman, tror han i efterhand. Han visste inte vilka människorna på bilderna var, men han såg att bilderna var bra. Det är fortfarande hans mått: att en bild ska kunna bära utan att man vet vem som sitter i den. En gång kom en man fram på en utställning och sa ungefär det om hans egna bilder. Han misstänker att mannen överdrev, men det är det finaste någon har sagt om dem.

Pappan dog hastigt när Thron var sex år. Många år senare hittade han pappans egna fotografier, och det var först då han kunde identifiera sig med honom. Det låter som en biografisk fotnot men är i själva verket motorn i hela hans arbete. Han vill att hans bilder ska vara tidlösa, att det inte ska gå att avgöra om de togs i går eller för tio år sedan, och skälet är enkelt: en bra bild är den som lever vidare. Om han inte når ut med sina bilder kan hans barn i alla fall se dem i framtiden.

Inför studierna stod han mellan psykologi och konstvetenskap och valde det senare, av rädsla för att psykologin skulle sluka honom. ”Jag var rädd för att jag inte skulle kunna komma ur det området och kunna fotografera”, har han sagt. Intresset för människor blev kvar ändå, det bara flyttade in i kameran. Han läste en kortare tid på ICP i New York 1994 och tog ut en fil.kand. i konstvetenskap i Uppsala 1995, med en uppsats som heter Den anonyma modellen. Fotograferat kulturpersonligheter hade han då gjort sedan 1989, alltså sedan tjugo års ålder.

Skynket över huvudet

Grunden i hans arbete är en Linhof Technika, en storformatskamera för negativ i formatet fyra gånger fem tum, kompletterad med en Mamiya RZ67 och en Mamiya 600SE. Digitalt använder han när det behövs, men film är utgångspunkten. I mörkrummet står ett kylskåp med vad Kamera & Bild en gång beskrev som en mindre förmögenhet.

Där ligger bland annat Polaroid 55 och Polaroid 665, filmer som ger både negativ och positiv i samma tagning. Polaroid 665 lades ner 2007, och historien om hur han fick tag i sin lagerhållning säger något om hur långt han är beredd att gå. Han hittade en säljare på eBay med över hundra paket från rätt tillverkningsår, beställde femtio och krävde att de inte fick flygfraktas, eftersom röntgen förstör film. Sedan blev det tyst i flera dagar och han började tro att han blivit lurad. En söndagsmorgon klockan sex ringde telefonen och en röst sa åt honom att omedelbart komma till Kungens kurva. På grusplanen bakom Ikea stod fyra män med armarna i kors framför en buss. Det var först när han fick paketen som han insåg att de själva inte hade en aning om vad de transporterat. De trodde säkert att det var något olagligt.

Filmen framkallar han själv och skannar negativen direkt. Papperskopior gör han inte längre, förstoringsapparaten åkte ut för drygt tio år sedan. Efterarbetet har flyttat in i Photoshop men bygger på det han lärde sig i mörkrummet, och ett enda storformatsnegativ kan ta flera timmar att arbeta igenom. Att montera ihop bilder gör han aldrig. Det finns ett moraliskt drag i det: han tror på fotografiet som en liten sanningsbärare, även om det är subjektivt, och tappar intresset för en bild han inte kan tro på.

Storformatet är också långsamt på ett sätt som inte alla porträtterade är beredda på. När han en gång skulle fotografera Margot Wallström under tidspress gav han sina instruktioner, kröp in under det svarta skynket för att ställa in kameran och tittade sedan upp igen för att exponera. Hon undrade om det var ett skämt. Att arbeta med storformat är tidsmässigt en helt galen grej, konstaterar han, och man måste alltid förbereda folk på hur det går till.

Men långsamheten ger något tillbaka, och det viktigaste är fysiskt: med en storformatskamera står fotografen bredvid apparaten i exponeringsögonblicket, inte bakom en sökare. Ingenting kommer emellan.

Tre sorters porträtt

Ullberg har en egen indelning av porträttet som är ovanligt tydligt formulerad för en svensk fotograf.

Först de uttänkta och planerade porträtten, där allt är riggat innan personen kliver in i rummet. Rent hantverksmässigt är de enklast, hela svårigheten ligger i att få fram rätt uttryck.

Sedan de slumpmässiga. De är inte oplanerade, tvärtom. De uppstår när förarbetet är så väl gjort och de planerade bilderna redan är i lådan att fotografen har råd att slappna av och släppa in tillfälligheterna. Solen som kommer fram, något i rummet som plötsligt går att använda. Det är där bilderna börjar bli intressanta.

Och till sist de nakna porträtten, eller kontaktporträtten, som är de ovanligaste. Nakna syftar inte på kläder utan på att kontakten mellan fotograf och motiv blir ovanligt stark. Man vet att man är där när känslan ”nu är det bara vi” infinner sig, och ögonblicket dör i samma sekund som slutaren går.

Vägen dit går genom förberedelse av ett slag som har lite med teknik att göra. Han ringer alltid upp den han ska fotografera i förväg, för ett mejl säger ingenting medan ett samtal avslöjar om personen är stressad eller nervös. Han läser på, gärna om något annat än det personen är känd för. Han sparar de djärva förslagen till slutet av plåtningen, när förtroendet har hunnit byggas. Och han visar med kroppen att han menar allvar: om den bästa vinkeln finns i ett lerigt dike lägger han sig i diket, för då förstår personen framför kameran att det är på riktigt och ger ofta lite mer tillbaka.

Kärnan i metoden är en gräns. Det gäller att veta hur långt man kan gå innan man passerar vad den porträtterade tycker är okej, säger han, och det är ofta precis vid den gränsen de bästa bilderna finns. Ibland skiter det sig, men oftast går det att rädda.

Tekniken, som många lägger stor vikt vid, tycker han är rätt oväsentlig. Den ska sitta i ryggmärgen och vara osynlig. Så fort en fotograf börjar fumla med utrustningen märker den porträtterade det och börjar undra vad hen egentligen gör där.

Tjugofem år i tidningen Vi

Sedan 2001 har Ullberg varit tidningen Vi:s mest anlitade fotograf, tjugofem år i samma tidning och en roll som knappt existerar längre i svensk press. Bildtexterna i tidningens egen jubileumskavalkad är samtidigt en katalog över hans arbetssätt.

Gösta Ekman satt vänligt men lite blaserat och lät sig avfotograferas, som han gjort tusen gånger förr. Så behövde Ullberg pilla på utrustningen, Ekman slappnade av, och när han plötsligt höjde handen för att vifta bort något ur ansiktet såg fotografen det i ögonvrån och skrek ”Frys!”. Det blev seriens bästa exponering, och Ullberg tycker att den säger mycket om Ekmans skygghet och om hur han hela livet försökte värja sig mot sitt kändisskap. Det är den slumpmässiga kategorin i praktiken.

Anna Lindh log på riktigt, för hennes man klev in i rummet mitt under plåtningen. Rikard Wolff var så sjuk att fotograferingen ställdes in flera gånger innan den blev av, och några veckor senare var han död. Sara Danius fotograferades 2017 i en specialsydd klänning av boksidor, och Ullberg förbannade sig själv för att han inte retuscherat bort en grön nödutgångsskylt i bakgrunden. Ett år senare manövrerades hon bort från Svenska Akademien och pilen med symbolen för UT fick en helt annan innebörd.

Och när han ville fotografera Magdalena Andersson i skogen med en liten lykta i handen frågade staben misstänksamt vad lyktan skulle symbolisera. Ingenting, blev svaret. Det blir mörkt tidigt i januari.

Reporna i negativen

År 1999 dog hans mamma. Några månader senare föddes dottern Celina. Mamman hann känna barnbarnet genom magen men aldrig se henne, och Thron Ullberg var 29 år och föräldralös samtidigt som han blev pappa.

Bilderna han tog på Celina det första halvåret finns i sviten Birth, och de är inte några gulligull-bilder. Han repade och skadade negativen. Det var inte Celinas fel, säger han, men det var så han kände under den perioden. En bokförläggare frågade honom en gång om reporna inte kunde tas bort. Svaret var nej. De sitter där de sitter eftersom han gjorde dem på negativen, och att ta bort dem vore som att ta bort själen ur arbetet.

Femton år senare frågade han sin dotter om bilderna fick vara med i boken. ”Jag är så liten, så det är okej”, svarade hon.

Boken heter Celina and Me, kom 2014 i tusen signerade och numrerade exemplar och består av tre delar. Birth är den ena. Den andra är 10th of April, självporträtten. Den tredje är Celina, dottern följd från spädbarn till tonåring, till stor del fotograferad under de årliga sommarveckorna vid stugan i Jämtland. Där är hon inte modell utan medskapare, och hon ställer krav. Omslagsbilden togs 2013 med Celina uppe i ett dött träd, och det var hon som bestämde när den var klar: ”Jag går inte ner härifrån förrän det är riktigt bra.”

Projektet pågår fortfarande. Celina är vuxen och har de två senaste somrarna arbetat i Lofoten, så numera reser han dit för att fotografera henne.

Ett tredje projekt har pågått ännu längre och har aldrig visats. Det heter Mor och Dotter, och sedan 1992 fotograferar Ullberg sin syster och hennes dotter vid ett tillfälle varje sommar, vid det här laget trettiofem bilder. Den första visar systern med sin nyfödda dotter i famnen på en äng. Han säger själv att han är känd för porträtten men har gjort mycket vid sidan av, och att det här hör dit.

De långa projekten hänger ihop med att han förlorade båda sina föräldrar tidigt. Det är, menar han, förklaringen till att han håller fast vid samma arbeten i trettio år.

Självporträtten har hela tiden gått åt ett mer fysiskt håll. Kärret i Värmland var ett. Ett annat är från 2004, då han klättrade upp i en björk med avsågade grenar, upptäckte att det inte gick att stå där uppe och att trådutlösaren var för kort, och därför instruerade sin fru att exponera i exakt det ögonblick han föll. Dottern Celina har smugit sig in i bildkanten. I dag är han tveksam till om han skulle göra om det. Marken var hård av tjäle och ett brutet ben hade kostat månader.

Många tror att bilden är ett montage. Det är den inte.

Han menar också att det fasta datumet är en gåva just för att det är ett dåligt datum. Den tionde april kan det mycket väl snöa, och tvånget att göra en bild även en dag då han inte känner sig kreativ har gett några av de bästa. När brevbäraren lämnat en hög gummisnoddar i brevlådan blev de årets självporträtt, spända runt ansiktet. 2002 hittade han en trasig tändare, satte sig i mörkrummet med öppen slutare och knäppte med den runt sitt eget huvud. Att begränsa sig själv är det bästa för kreativiteten, säger han, och tillägger att det är ett problem för unga fotografer i dag att de får så mycket intryck från alla håll.

Vilsen

Mellan 2011 och 2015 arbetade Ullberg med ett projekt som skiljer sig från allt annat i hans produktion. Han hade lärt känna en person vars tankar och idéer påminde om hans egna, och kom plötsligt ihåg hur vilsen han själv kunde vara i den åldern. Under fem år fotograferade han samma person i skiftande svenska landskap, uteslutande på utgången polaroidfilm. Titeln kom i samma stund som den första bilden framkallades. Serien heter Vilsen, eller Lost som den kallas på hans egen sajt.

Här är förfallet en del av bilden. Gammal polaroid bleker ojämnt, färgerna gulnar och partier blir mjölkvita, och just det gör materialet till något annat än ett porträtt av en person. Serien turnerade sedan i fyra år, från Hilton Stockholm Slussen och tre gallerier 2016 till Fotografiens Hus i Norge 2017 och Galleri Ekdahl i Karlstad 2019, och är därmed hans mest visade egna arbete vid sidan av bokprojektet.

Polaroiden återkom 2024, då han fyllde ett gammalt skyltskåp i Götgatsbacken, ett av Stockholms minsta gallerier, med 99 små polaroidporträtt av kända och okända om vartannat. P O Enquist och Klas Östergren hängde där bredvid ansikten ingen känner igen. Det är, återigen, samma poäng som fotoboken i biblioteket.

Kungen på Logårdsparterren

2016 skänkte Nationalmuseums vänner åtta fotografiska porträtt till Statens porträttsamling på Gripsholms slott, till kungens sjuttioårsdag. Fyra fotografer stod för dem: Dawid, Bruno Ehrs, Mattias Edwall och Thron Ullberg. Hans bidrag var ett porträtt av kungen på Logårdsparterren, ursprungligen taget för en tidningsartikel.

Sju år senare fotograferade han kungens officiella jubileumsporträtt inför femtio år på tronen, i Rikssalen på Stockholms slott, vid Silvertronen, i amiralsuniform. Platsen valdes för att det var där han tillträdde 1973. Bilden blev också frimärke: PostNord gav ut den som miniark i valören 50 kronor den 27 april 2023, formgiven av Daniel Bjugård, och i en rulle om hundra märken för inrikes brev. I Nationalmuseums samlingar finns i dag sexton verk av Ullberg, bland dem kungen med sin bayerska viltspårhund Brandie och en tregenerationsbild med kungen, kronprinsessan Victoria och prinsessan Estelle. 2025 medverkade han också i museets samlingsutställning Porträtt.

Museets egen beskrivning av honom är den skarpaste som skrivits: porträtten är medvetet iscensatta, med bildmässiga associationer och en teatral karaktär hämtad lika mycket från reklam och mode som från film och video, och de rymmer både intimitet och distans, det hudnära och det officiella.

Det säger också något om hans position. Han har gjort statsporträtt, han finns i museisamlingar och han har ställt ut på museer och konsthallar i trettio år, men priser, stipendier och kritikerdiskussion saknas helt. Erkännandet har kommit från uppdragsgivarna och från institutionerna, inte från konstkritiken.

Trettio år av den tionde april

Hösten 2025 öppnade utställningen Porträtt i Kyrksalen på Örebro slott, med Gösta Ekman, Magnus Uggla och Noomi Rapace bredvid bilder på dottern och självporträtten. Att få ställa ut där hade han aldrig vågat hoppas på, sa han när det blev av. Han hade passerat slottet många gånger.

I april 2026 fyllde 10th of April trettio år, och han tog en bild även i år. Det är trettio negativ, ett per år, av samma man som blir äldre medan filmen han fotograferar på blir allt svårare att få tag på. Tanken är att han ska fortsätta så länge han orkar hålla i en kamera.

Han har sagt att han är glad att han etablerade sig på nittiotalet, för i dag vore det svårare. Man kan söka efter bilder i all oändlighet och allt verkar redan gjort, medan man förr kunde tro att man var ensam i världen med det man höll på med. Slutsatsen han drar är ändå den motsatta av uppgivenhet: det viktiga är att bilderna kommer från en själv. Tar han fram sina tjugo bästa bilder ser han tydligt att det är han.

Varför jag har med Thron på listan

Robyn, 1995. Det är den första bilden av Thron Ullberg som jag med säkerhet kan säga att jag har sett. När jag sedan besökte hans utställning på Örebro slott förra året förstod jag att jag sett betydligt fler än så genom åren, utan att ha kopplat ihop dem med ett namn. Och att jag missat ännu fler.

Det som fastnade hårdast var ändå inte en enskild bild utan ett begrepp. Han delar in porträttet i tre sorter, och den tredje kallar han det nakna porträttet. Det har ingenting med kläder att göra, utan handlar om att kontakten mellan fotografen och den som blir fotograferad blir så stark att ingenting annat finns i rummet. Om jag någon gång vågar mig på porträttfoto på allvar tänker jag försöka ha det i bakhuvudet. Jag är fullt medveten om att det tar tid att nå dit, men det skadar ju inte att försöka.

Serien om dottern Celina är den jag gillar mest, och den gör mig samtidigt en aning avundsjuk. Jag önskar att jag hade börjat fotografera ordentligt tidigare, och framför allt att jag hade gjort det till en serie med en tanke bakom i stället för de snapshots det oftast blev. Å andra sidan har mina barn aldrig varit särskilt sugna på att låta sig fotograferas, så det går väl på ett ut.

Självporträtten den tionde april är ändå det jag återkommer till. Bilden från 2017, där han ligger vågrätt uppe på en stolpe med skogen och himlen bakom sig, är minst sagt spännande, och det finns många fler i serien som jag blir nyfiken på. Det är dessutom den sortens fotoprojekt jag tror att jag skulle klara att hålla i, jag som hittills varit ganska dålig på att fullfölja de projekt jag tänkt ut. En bild om året, samma datum, inga undantag. Det låter överkomligt ända tills man inser att han gjort det i trettio år.

Fast jag ser mig ärligt talat inte lägga mig naken i ett kärr för att fotografera mig själv.