Amalie Motander

Allt som finns kvar av Sveriges första kända kvinnliga fotograf är några rader satta med blytyper i en landsortstidning hösten 1848. Inte en enda platta. Ingen bild av henne själv, ingen kundlista, inget vittnesmål från någon som suttit framför hennes kamera. Bara en annons i Hallands Läns Tidning den 12 oktober, undertecknad med hennes namn, med en adress i Halmstad. Den som ville bli porträtterad ombads höra av sig dagen innan, eftersom hennes tid var upptagen.

Det är en märklig sak att bygga ett fotografporträtt kring. Men annonsen finns, den är daterad, och den är skriven i första person av en kvinna som uppenbarligen tog betalt för att fotografera nio år efter att daguerreotypin blev offentlig i Paris.

Fiskalens dotter från Köinge

Amalie Motander föddes 1815 i Köinge i Halland. Fadern Isak Ulrik Motander var lands- och stadsfiskal, modern hette Anna Maria Planck. Familjen hade bott på flera håll i landet innan de mot slutet av 1830-talet slog sig ned i Halmstad.

År 1839 lämnade hon Halland för Stockholm. Vad hon gjorde där vet vi inte. Det är samma år som Daguerres process presenterades offentligt och beskrevs i svensk press, men något samband mellan de två sakerna finns det inget belägg för. Ett knappt årtionde senare var hon tillbaka i Halmstad, alltså strax innan hon började fotografera.

Annonsen

Texten i Hallands Läns Tidning är kort och saklig. Hon erbjuder daguerreotyp-porträttering, ber kunderna anmäla sig i förväg med hänvisning till att hon har mycket att göra, och uppger var hon bor: i skräddarmästare Sandbergs hus vid Storgatan, på nedre botten.

Det står ingenting om någon ateljé. Ingen firma, ingen skylt, inget löfte om skickliga händer eller senaste utländska metoder, sådant som andra daguerreotypister gärna la in i sina annonser. Hon uppger sin bostad. Det är där arbetet sker.

Formuleringen om den upptagna tiden går att läsa på två sätt. Antingen hade hon fullt upp med fotograferandet, eller så var fotograferandet något hon gjorde vid sidan av annat. Källorna räcker inte för att avgöra vilket.

Bofast i ett resande yrke

Under daguerreotypins första årtionde i Sverige var de flesta fotografer resande. De kom till en stad, hyrde in sig hos en agent eller på ett värdshus, annonserade i lokaltidningen och fortsatte sedan vidare. Amalie Motander gjorde tvärtom. Hon arbetade hemifrån, i staden där hon bodde. Enligt Fotografregistret gör det henne med största sannolikhet till Halmstads första bofasta fotograf.

Samma sommar hade hon konkurrens. Den kringresande daguerreotypisten H. Otto höll till i murarmästare Wislanders trädgård utanför stadens västra port, från slutet av juli och in i september. Han erbjöd inte bara porträtt utan också undervisning i tekniken och försäljning av utrustning. Att Amalie Motander skulle ha lärt sig hantverket av honom är en gissning, ingenting mer, men tidsföljden gör den frestande. Hon annonserade i oktober, kort efter att han lämnat staden. Lika gärna kan hon ha snappat upp tekniken någon annanstans eller lärt sig den på egen hand.

Tekniken var i sig ingen småsak att ge sig in i. En daguerreotyp är en unik bild på en försilvrad kopparplåt, ljuskänsliggjord med jodånga och framkallad över uppvärmt kvicksilver. Det finns inget negativ, alltså ingen kopia, och plåtens yta är så ömtålig att den behöver skyddas bakom glas. Den som fotograferade behövde kemikalier, plåtar och en någorlunda pålitlig ljuskälla, och den som satt modell behövde sitta stilla länge.

Livet efter kameran

Annonsen i oktober 1848 är den enda i sitt slag. Hur länge Amalie Motander fortsatte fotografera vet ingen, och bedömningen i Eva Dahlmans genomgång är att karriären blev kort och att daguerreotypin sannolikt förblev en tillfällig verksamhet.

Vad hon däremot höll på med resten av livet går att följa. I augusti 1850 bedrev hon handel med textilier och sytillbehör, bland annat virkträd som annonserades som ovanligt fin och billig. Hon arbetade som sömmerska, sålde damunderkläder och åtog sig omklädning av möbler. År 1861 öppnade hon en flickskola i Halmstad, och senare i livet återgick hon till textilarbetet. En driftig mångsysslare, med andra ord, som försörjde sig på det som gick att försörja sig på.

Hon dog i Halmstad den 16 maj 1889, dagen före sin 74-årsdag.

Varför ingenting finns bevarat

Inga daguerreotyper går i dag att knyta till henne. Det är ett vanligt öde. En daguerreotyp är ett enda exemplar, den är sällan signerad, och uppgiften om vem som tagit den finns i bästa fall präglad i etuiets sammetsfoder. Går etuiet förlorat försvinner upphovspersonen med det. I svenska samlingar ligger mängder av tidiga plåtar utan känd fotograf. Några av dem kan vara hennes. Det går inte att veta.

Det som räddade henne åt eftervärlden var i stället tidningsarkivet. Annonser är daterade, sökbara och digitaliserade, och det är den vägen fotohistoriker har hittat de tidigaste kvinnorna i yrket. Ungefär samma sak gäller Brita Sofia Hesselius i Karlstad, som brukar räknas som nästa svenska kvinnliga daguerreotypist och som lämnat efter sig en annons från 1853.

Först på en lista som ingen hade gjort

I standardverket Den svenska fotografins historia 1840–1940 från 1983 nämns fyra kvinnliga fotografer. Fyra. När Kvinnor bakom kameran 1848–1968 kom ut 2024 omnämndes hundratals, varav femtio i egna biografier, och den allra första av dem är Amalie Motander. Årtalet i bokens titel är hennes. Hon är inte bara den första kända kvinnliga fotografen i Sverige, hon är den enda som är känd från hela 1840-talet.

Boken visar också hur snett den gamla bilden av yrket var. Vid sekelskiftet 1900 var över en tredjedel av Sveriges yrkesverksamma fotografer kvinnor. Fotografyrket var nytt, det saknade skrå och tradition, och det öppnade sig för kvinnor tidigare än nästan alla andra borgerliga yrken. Amalie Motander var där redan innan den dörren officiellt hade öppnats.

Hon lämnade inga bilder. Hon lämnade ett datum, en adress och ett namn i tryck, och det räckte.

Varför jag har med Amalie på listan

Det finns två skäl, och de har egentligen ingenting med varandra att göra.

Det första är rakt på. Hon var först. Sveriges första kända kvinnliga fotograf, och den enda vi vet något om från hela 1840-talet. Det är stort på ett sätt som inte behöver försvaras. En genomgång av svensk fotografi utan henne har ett hål i sig.

Det andra skälet är mitt eget, och det har vuxit fram medan jag har arbetat med det här projektet. Jag har gjort en handfull porträtt av fotografer som varit döda i hundra år eller mer, och det räcker för att man börjar räkna framåt i stället för bakåt. Vad av det här finns kvar om hundra år? Vad av mig?

Känslan blev skarpare när jag nyligen stod vid graven efter min mormors mor och far. Jag insåg där hur lite jag faktiskt vet om dem, två personer som stod min mormor allra närmast. Om deras föräldrar vet jag i praktiken ingenting alls, knappt mer än namn och årtal. Hela liv, och det jag har kvar är en sten och några rader i ett kyrkoarkiv.

Amalie Motander har det omvända problemet mot mig. Hon lämnade inte en enda bild efter sig, bara sitt namn i en tidning en oktoberdag 1848, och ändå sitter jag här nästan hundraåttio år senare och skriver om henne. Jag har tusentals bilder och ingen aning om vad som händer med dem. Hårddiskar går sönder och molntjänster läggs ner, och det som ingen har satt ett namn på blir anonymt inom en generation.

Jag hoppas ändå på att finnas kvar på något vis, om inte annat som en fotnot. Men helst för något bra jag har gjort, snarare än för mina bilder. Amalie Motander finns kvar därför att någon till slut satte sig ner och letade fram henne ur tidningsläggen. Det är inget arbete jag själv vill ägna mig åt, men jag är tacksam att någon gjorde det.