Johan Adolf Sevén

Sommaren 1841 dök det upp en annons i Stockholmspressen om något de flesta läsare aldrig hade sett: ett porträtt avtecknat utan pensel, fångat på en blank silverplåt. Mannen bakom annonsen var Johan Adolf Sevén, en lärd man från Östergötland som vid trettiofem års ålder bestämt sig för att tjäna sitt bröd på den nyaste av tekniker. Han brukar räknas som den förste i Sverige som öppnade en fast porträttateljé, och därmed den förste som gjorde affär av att avbilda människor med kamera.

En lärd man som bytte verktyg

Sevén föddes 1806 i Östra Eneby utanför Norrköping. Han skrevs in vid Uppsala universitet redan 1824, och samma år som daguerreotypin presenterades för världen, 1839, blev han filosofie magister. Större delen av sitt liv var han verksam med pennan snarare än kameran. Han översatte flera av Emanuel Swedenborgs skrifter och rörde sig i en värld av idéer och böcker. Han målade också, bland annat kopior av kända porträtt, så när han tog upp kameran var avbildandet av ansikten redan ett bekant hantverk. Steget från att kopiera ett porträtt med pensel till att fånga ett med ljus var kanske kortare för honom än för de flesta.

Den första porträttateljén

När daguerreotypin presenterades i Paris 1839 spreds nyheten snabbt. I Sverige reste löjtnant Lars Benzelstjerna runt i landet och visade upp tekniken för betalande publik, men det var Sevén som tog nästa steg och slog sig ner på en fast adress för att ta emot kunder. De tidiga ateljéerna var helt beroende av dagsljus, ofta inredda på gårdar eller glasverandor där solen kunde nå modellen, och den som lät sig avbildas fick sitta stilla länge med blicken fäst i en punkt. Resultatet var dyrbart. Ett porträtt kostade sex riksdaler banco eller mer, ungefär vad tre får eller en tunna korn gick för. Trots priset blev Sevéns ateljé snabbt populär.

På resa med kameran

Stockholm var Sevéns bas, men under 1843 tog han med sig utrustningen på resa. I augusti annonserade han i Linköping, och i september var han i Norrköping, där han satte upp en tillfällig ateljé på Ebersteinska skolans gård och höll öppet måndag till lördag. Prover på vad han kunde åstadkomma ställdes ut i en av stadens boklådor. Vistelsen fick ett snöpligt slut. Efter ungefär två veckor blev en av hans kameror stulen, och om han någonsin fick tillbaka den vet vi inte. Episoden säger något om hur sårbar verksamheten var, byggd kring några få ömtåliga och dyra apparater.

Bilderna som blev kvar

Daguerreotypin hade en egenskap som gör Sevéns spår svårt att följa. Varje bild var ett unikum, omöjlig att kopiera, och de flesta har gått förlorade. Ändå finns han kvar i några samlingar. På Nordiska museet bevaras daguerreotyper signerade av honom, däribland ett porträtt av systern Zippora Carolina. På Riksarkivet finns ett självporträtt som påträffades för några år sedan, och Nationalmuseum har ytterligare verk. Att titta på dem är att se rakt in i 1840-talet, in i ansikten som annars bara skulle ha funnits som namn i en kyrkbok. Sevén lämnade fotograferandet omkring 1846 och dog 1870 i Kristianstad.

Varför jag har med Johan Adolf på listan

Jag fasar själv för att fotografera porträtt, så det är kanske bakvänt att jag dras till den som gjorde det först i Sverige. Men det är arbetet som imponerar på mig. Sevén var tvungen att få en människa att sitta stilla tillräckligt länge för att en bild överhuvudtaget skulle bli till. Idag smattrar jag av tio bilder på en sekund och väljer ut den där ingen blinkar. Avståndet däremellan är svindlande.

Jag hade gärna visat fler av hans bilder för att verkligen ge en känsla av vad han uträttade för över 180 år sedan. Nu finns nästan inga kvar, och då får texten bära minnet i stället.

Kanske är det just det en daguerreotyp lär oss. Varje bild var unik och ömtålig, och det mesta är i dag borta. Men det gäller oss också. Våra digitala bilder kommer med all sannolikhet också att försvinna, genom att helt enkelt inte sparas eller genom att koden förvanskas, precis som de tidiga plåtarna en gång gjorde.