Roine Magnusson väljer teknik efter vad projektet kräver. Många av hans fotoböcker är gjorda digitalt, men när det gäller hans eget, mer personliga arbete är valet nästan alltid analogt: storformatskameror, film och silvergelatinkopior framkallade för hand i mörkrummet. Långsamheten och det fysiska hantverket är en medveten del av skapandeprocessen.
Under trettio år har han gett ut ett femtontal fotoböcker om svenska natur- och kulturlandskap. På senare år har hans arbete rört sig mot ett mer poetiskt och tolkande bildspråk, vilket sommaren 2026 visas i utställningen Just under himlen finns jag i Kumla utställningshall.
I en tid när bilder tas i miljardtal och försvinner lika fort gör Roine Magnusson tvärtom. Han fotograferar på film, ofta med en storformatskamera så otymplig att den måste stå på stativ, och framställer sina bilder för hand som silvergelatinkopior i mörkrummet. Resultatet är landskap som inte är gjorda för att förstås i förbifarten. De ber dig stanna.
Det analoga hantverket
Han är född 1970 och har sin bas i Örebro. Behovet av att uttrycka sig i bild har funnits så länge han kan minnas, och redan som tonåring var det naturen som gällde. Sedan början av 1990-talet har han varit verksam som fotograf, och den analoga processen har hela tiden varit en självklar del av det egna arbetet.
Böckerna och naturen
Under drygt trettio år har det blivit ett femtontal fotoböcker, en ovanligt rik produktion. Han har skildrat kor och älgar, skogar och fåglar, älvar och våtmarker, ofta med en värme och en blick för det till synes vardagliga i naturen. Genombrottet för en bred publik kom kanske med Nära fåglar 2017, som nominerades till Augustpriset, prisades av Svensk bokkonst och översattes till engelska, norska och tyska. Men listan är lång, från Vindelälven 1997 till VÅTMARK 2024. Flera av böckerna har fått Världsnaturfondens pandapris, och 2018 utsågs han till Årets naturfotograf av Naturvårdsverket.
Det är ändå hantverket som ger hans bilder deras egen karaktär. För sina egna, mer konstnärliga projekt väljer han nästan alltid analog teknik och gärna i stort format, i dag mest med en 8×10-kamera och en Pentax 67. Han framkallar själv och gör sina kopior i mörkrummet, och han har en uttalad svaghet för det fysiska i fotograferandet, för polaroid och för själva känslan av material. Långsamheten är ingen nostalgisk pose utan poängen i sig: tiden, ljuset och handarbetet blir en del av bilden. Han vill, med egna ord, göra bilder som får betraktaren att stanna upp, bilder som ger tid att känna och tänka i stället för att förstås på ett ögonblick. En av hans drömmar är att göra riktigt stora silvergelatinkopior i eget labb, bilder på flera meter.
Det är ändå hantverket som ger hans bilder deras egen karaktär. För sina egna, mer konstnärliga projekt väljer han nästan alltid analog teknik och gärna i stort format, i dag mest med en 8×10-kamera och en Pentax 67. Han framkallar själv och gör sina kopior i mörkrummet, och han har en uttalad svaghet för det fysiska i fotograferandet, för polaroid och för själva känslan av material. Långsamheten är ingen nostalgisk pose utan poängen i sig: tiden, ljuset och handarbetet blir en del av bilden. Han vill, med egna ord, göra bilder som får betraktaren att stanna upp, bilder som ger tid att känna och tänka i stället för att förstås på ett ögonblick. En av hans drömmar är att göra riktigt stora silvergelatinkopior i eget labb, bilder på flera meter.
Det poetiska landskapet
På senare år har hans blick rört sig från ren naturdokumentation mot något mer poetiskt och tolkande. I serien och boken Just under himlen undersöker han landskapet som både fysisk plats och inre rum, fotograferat med storformatskamera: människans avtryck i naturen och naturens egen stillhet. Bilderna är inte färdiga svar utan öppningar för eftertanke. Sommaren 2026 visas urvalet i utställningen Just under himlen finns jag i Kumla utställningshall.
Roine Magnusson är dessutom en av de mer drivande personerna i den svenska fotoboksvärlden. Han har varit förlagschef för Avium förlag, är delägare i fotoboksförlaget Lowland Books, formger andras böcker och håller fotokurser. Han är med andra ord inte bara en fotograf utan också någon som format hur andras bilder når sidan.
Och kanske är det just därför han hör hemma i ett projekt om fotografins 200 år. Mitt i ett allt snabbare och alltmer digitalt bildflöde håller han fast vid det långsamma, det fysiska och det eftertänksamma. Hans bilder påminner om att ett fotografi också kan vara ett ting, och en stilla uppmaning att sakta ner.
Varför jag har med Roine på listan
Eftersom jag bor strax utanför Örebro var Roine ett namn jag hört nämnas många gånger innan jag såg hans bilder. Trodde jag. Det visade sig nämligen att jag redan hade varit på hans utställning Faces I have met på Örebro läns museum, utan att ha fäst namnet vid bilderna. Jag var där med mina barn och minns att jag stod framför de där ansiktena och tänkte hur kul det skulle vara att få fotografera så där exotiska djur. Då anade jag inte att jag sex år senare skulle ha en systemkamera, brinna för fotografi och för första gången stå ansikte mot ansikte med riktiga exotiska djur i Masai Mara.
På sätt och vis fanns alltså Roines bilder med redan i början av min egen resa, långt innan jag visste om det. Under det senaste året har jag dessutom dragits allt mer mot det långsamma och fysiska i fotograferandet, på ett annat sätt än förr. Där passar hans arbetssätt perfekt in, mörkrummet, storformatet och tålamodet.
Utställningen som just nu pågår i Kumla har jag faktiskt inte hunnit se än. Planen var att gå på vernissaget, men livet kom emellan. Det får helt enkelt bli något att se fram emot.
