Gerry Johansson är känd för svartvita bilder av folktomma städer och landskap. Hans bildvärld präglas av avskalad geometri och mänskliga spår, snarare än mänsklig närvaro, med tydliga influenser från amerikanska fotografer som Robert Adams och Walker Evans.
Sedan mitten av 1980-talet är fotoboken hans främsta uttrycksform, med över sextio utgivna titlar. Han arbetar uteslutande analogt med Rolleiflex eller Hasselblad och har ett mörkrum i sitt hem i Höganäs. Hans verk finns representerade i Moderna Museets samling.
En gata i en småstad, tom. Ett skjul, en husgavel, en parkeringsplats där ingen står. Bilderna är svartvita och nästan alltid kvadratiska, och de visar en värld där människorna just har gått ur bild men lämnat allt de byggt kvar. Gerry Johansson har ägnat ett halvt sekel åt att fotografera sådana platser, från skånska samhällen till Ulan Bator, och han gör det med en envishet och en blick som få svenska fotografer kommer i närheten av. Resultatet finns framför allt i böcker, drygt sextio stycken, som tillsammans utgör ett av de mest samlade verk som svensk fotografi har att uppvisa.
Från Varberg till… New York
Johansson föddes i Örebro 1945 men växte upp i Varberg. Den första kameran han minns var farmoderns lådkamera, en sådan man tittade ned i uppifrån, och som femåring gick han runt med den utan film i och komponerade bilder i sökaren. Fadern hade utbildat sig till optiker i Berlin i slutet av trettiotalet och fotograferat mycket där, och de album med tyska bilder som fanns hemma blev tidiga fönster mot en annan värld. Det var flyget som först drog honom, inte fotografiet. Han byggde modellflygplan, och när de gick sönder fotograferade han dem först, så hans allra första bild på film föreställer ett modellplan uppställt på gården.
Via flygklubben i Varberg kom han in i den lokala fotoklubben, och där tog intresset fart på allvar. I tonåren tävlade han på distrikts- och riksnivå, och 1961 utsågs han till svensk skolmästare i färgfotografering. När realskolan var slut fick han bo ett år hos släktingar i Essex Fells i New Jersey, en timmes bussresa väster om New York. Meningen var att han skulle lära sig engelska, men det blev framför allt fotografi. Han lät en kompis som pendlade med Svenska Amerikalinjen ta med hans förstoringsapparat på båten, byggde ett mörkrum hemma hos släktingarna och blev medlem i Village Camera Club i New York, en klubb på en helt annan nivå än de amatörer han först stött på i förorten.
Formgivare och förläggare
Hemma igen sökte Johansson en riktig utbildning. Fotoskolor värda namnet fanns knappt, så han sökte in på Konstindustriskolan i Göteborg, dagens HDK, och antogs på linjen för grafisk formgivning efter att ha kompletterat med teckningskurser. Utbildningen var fyraårig och innehöll ett moment fotografi i veckan. Det var också där han träffade sin blivande hustru, keramikern Ann Jansson.
Efter examen 1969 blev han grafisk formgivare på tidskriften Populär Fotografi i Helsingborg, där han också skrev om teknik och gjorde kameratester. När tidningen såldes och personalen sades upp bestämde sig Johansson och kollegorna på tidningen samma kväll för att starta något eget. Ur det växte förlaget Fyra Förläggare AB, som han grundade 1972 tillsammans med Yngve Neglin, Jan Olsheden och Werner Noll. Förlaget gav ut tidskriften Aktuell Fotografi, där Johansson var med från start, och senare även Fotografiskt Album. Vid sidan av tidningarna byggde de upp en utgivning av fotoböcker vid en tid då de stora förlagen hade slutat med sådant. Drivande i det arbetet var framför allt Jan Olsheden, som var den som tog initiativet till bokutgivningen, och de första titlarna presenterade bland andra Anders Petersen, Jens S Jensen och Yngve Baum. Johansson blev kvar till 1985. Då lämnade han förlagsvärlden, inte för att han tröttnat utan för att han ville ha mer tid till sitt eget.
En egen bildvärld
Redan under sjuttiotalets senare del hade Johansson börjat med landskap och storformatskamera, och 1980 kom hans första egna bok med bilder tagna mellan 1976 och 1980. Två år senare fick han sin första separatutställning på Fotografiska Museet inom Moderna Museet, och den intendent som öppnade dörren var Leif Wigh, som delade hans intresse för amerikansk fotografi.
Det amerikanska var avgörande. Johansson sökte sig medvetet bort från det svenska fotolandskapet, där Christer Strömholm och Sune Jonsson utgjorde ett slags centrum, och orienterade sig i stället mot fotografer som Robert Adams, Walker Evans, Lee Friedlander och William Eggleston. Paul Strand hade betytt mycket tidigt, och han försökte länge återskapa några av Strands mest kända bilder på egen hand. Bland målarna fann han släktskap med Edward Hopper och de amerikanska hyperrealisterna kring Richard Estes, som målade just den värld av biografentréer och krom där han själv ville fotografera. Robert Adams blev med tiden en vän, delvis för att Adams har en svensk hustru.
Kärnan i Johanssons bildvärld är städer och landskap utan människor. Han undviker medvetet att ha folk i bilderna, eftersom betraktarens blick genast dras till dem, och det han vill visa är i stället hur människorna har format platsen. Ofta är det små orter, ibland större städer, ibland ren landsbygd, alltid folktomt men fullt av spår. Juryn för Svenska Fotobokspriset har beskrivit hans värld som präglad av avskalad geometri och ödslighet med ett stråk av absurditet, och tidskriften Vice satte en gång rubriken om han var världens mest osällskaplige fotograf. Bilderna visas gärna många och i litet format, så att betraktaren tvingas gå nära och läsa varje bild för sig, för Johansson vill inte bygga en berättelse utan låta varje enskild bild stå på egna ben.
Böckerna som arbetsform
Sedan mitten av åttiotalet är boken Johanssons främsta uttrycksform. Delar av böckerna hamnar ibland på utställning, men det är bokarbetet som styr, mycket för att han kan planera det helt själv. Mycket ger han ut i eget förlag, Johansson & Jansson AB, som han och hustrun Ann driver gemensamt. Formen har han aldrig gjort själv, trots sin bakgrund som grafisk formgivare, utan han har lagt den i händerna på andra. Henrik Nygren gav de tidiga geografiböckerna, från Amerika och Sverige till Kvidinge, den nedskalade form som blivit seriens signum, ett litet och ekonomiskt format på sjutton gånger tjugofyra centimeter. Senare har Greger Ulf Nilson tagit över och format bland annat Deutschland.
Upplagorna varierar kraftigt. Spanish Summer trycktes i 3500 exemplar, American Winter i 2500, medan många av de senare, smalare böckerna bara finns i några hundra. För att få ekonomin att gå ihop har Johansson länge gjort specialutgåvor med en originalbild i, en enkel lösning som gjort det möjligt att fortsätta ge ut ett stadigt flöde av titlar. Bibliotekskatalogen Libris listade 2021 ett femtiotal titlar av honom, och sedan dess har det kommit fler, bland annat New York 62/63 och Maine 2024 samt Paris 1980 hösten 2025.
Analogt och långsamt
Allt som blir böcker och utställningar är analogt. Johansson fotograferar på svartvit film, oftast med en Rolleiflex och ibland med en Hasselblad, och i källaren i sitt hus i Höganäs har han sitt mörkrum. Det digitala använder han bara för att skanna kontaktkopior och sortera skisser inför en bok. Det han uppskattar med det analoga är trögheten. Man tar bilden, väntar, framkallar, provar sig fram i mörkrummet och upptäcker efter hand vilka negativ som håller. Den tröga processen tvingar fram ett urval som det snabba digitala flödet enligt honom lätt döljer. På frågan om vad som krävs för att bli fotograf svarar han att man framför allt måste ge sig tid, och vara nyfiken.
Ute i världen
Johanssons publik är i hög grad internationell, och han brukar själv rangordna Italien främst, följt av USA och Tyskland. Det italienska genombrottet kom 2012 med en inbjudan till fotofestivalen i Savignano, en av landets äldsta, där han mötte kretsen kring fotografen Guido Guidi. Han har rest och fotograferat på uppdrag och på egen hand över hela världen. Han deltog i det svenska dokumentärprojektet EKODOK 90, fotograferade i Ehime på Shikoku för ett japanskt projekt 1999, arbetade i Dronning Maud Land i Antarktis för Polarforskningssekretariatet och fick 2004 ett stipendium från Svenska Institutet för att fotografera i Tokyo. Under somrarna 1983 till 1985 återfotograferade han dessutom den svenske fotografen C.G. Rosenbergs bilder.
Verken finns i samlingarna hos bland andra Moderna Museet och Brandts i Danmark, och han företräds av gallerier som Dorothée Nilsson Gallery i Berlin, Ibasho i Antwerpen, Large Glass i London och Wouter van Leeuwen i Amsterdam. Utmärkelserna har blivit många genom åren, från Årets naturfotograf 1994 till Lars Tunbjörk-priset 2019 och Prins Eugen-medaljen 2024.
Varför jag har med Gerry på listan
Det är nästan lite pinsamt att erkänna, men Gerry Johansson är ett namn jag hört om och om igen utan att någonsin ta mig tid att faktiskt titta på hans bilder. Arbetet med den här artikeln blev ändringen på det, och jag ångrar inte en sekund av tiden. Jag har bläddrat mig igenom det som ligger online, alltså stora delar av hans utgivning, och det avskalade monokroma uttrycket har fastnat i mig på ett sätt jag inte var beredd på.
Just nu har jag ett nyvaknat intresse för gatufoto och försöker mig på att få med människor i bild. Då känns det märkligt friskt att möta någon som gör precis tvärtom och plockar bort dem helt. Det ger mig ytterligare ett sätt att se och tänka bild på, och det är sådant som sitter kvar långt efter att man lagt ifrån sig boken.
Boken Sverige väckte förstås nyfikenheten mest med sin lokala anknytning. Att det sedan visade sig finnas en bild från Hagfors, där jag växt upp, och att jag kände igen platsen direkt, gjorde inte saken sämre. Vårblommor fick mig att le brett och gav mig idéer om bilder jag inte hade tänkt på tidigare. Flera av böckerna skulle jag gärna sitta och bläddra i på riktigt då bild på skärm eller papper skiljer sig åt så kapitalt.
Sedan är det något tänkvärt i hela hans bana. Att man kan gå från en liten fotoklubb till en internationell publik utan att kompromissa med sina motiv, det tycker jag är otroligt spännande.
Lämna ett svar