Claes Grundsten

Det finns en bild av Sarek som miljontals svenskar burit i plånboken utan att tänka på det. Utsikten från Sarektjåkkå mot nordväst, fångad av en ensam vandrare högt uppe i massivet, hamnade på baksidan av den tusenkronorssedel som kom i omlopp hösten 2015. Mannen bakom bilden heter Claes Grundsten, och att just han skulle bli den som fäste den svenska fjällvärlden i det allmänna minnet ter sig i efterhand nästan förutbestämt. Få har vandrat så långt och så länge i väglös terräng, och ännu färre har lyckats förvandla milen till böcker och fotografier som blivit stående referenser för hur den svenska vildmarken ser ut.

En förort, en filmkamera och Sarek

Claes Grundsten växte upp i Hökarängen i södra Stockholm, i en familj utan större friluftsintresse. Vändpunkten kom när föräldrarna skrev in honom i scouterna vid tio års ålder. Där väcktes en dragning till skog och hajker som skulle styra hela hans fortsatta liv. En morbror som samlade kameror gav honom en smalfilmskamera, och som fjortonåring började han filma, gärna i Tyrestaskogarna där han smög på orrspel i gryningen. Tillsammans med en skolkamrat gjorde han också spelfilmer, och en av dem, som hette Han med trollstaven, belönades i tidningen Fotos smalfilmstävling 1967. Snart lånade han en tvåögd rullfilmskamera och upptäckte att stillbilden låg närmare hans eget sätt att se. Iakttagelsen, det stillastående ögonblicket, blev hans hemvist.

Redan 1966, sexton år gammal, gjorde han sin första färd in i Sarek tillsammans med några kamrater. För pojkar från förorten var det på den tiden en expedition som kändes lika avlägsen som en resa till en annan kontinent, och intrycket blev outplånligt. Två år senare gjorde han sin värnplikt vid Lapplands jägarregemente i Kiruna, en tid som breddade hans geografiska kunskap om fjällen och gjorde Kiruna till en slags andra hemstad. Vid det laget hade han redan varit i Sarek flera gånger och ägnat sig åt bestigningar.

Naturvetaren som blev fotograf

Efter lumpen sökte sig Grundsten till universitetet. Han läste först matematik, sedan naturgeografi och geologi, och gled slutligen över mot biologin med zoologi och botanik. Resultatet blev en bred naturvetenskaplig examen. Som fotograf var han däremot självlärd, en autodidakt som skolade sig genom att i timmar studera böcker av sina förebilder och genom att pröva sig fram med film och framkallning. Han fick arbete som vegetationskartör och tolkade infraröda flygbilder över den svenska fjällregionen, ett uppdrag som skärpte hans blick för hur växtligheten färgade och formade landskapet. Den erfarenheten kallar han själv i efterhand en nyttig skola för den blivande landskapsfotografen.

Genombrottet i tryck kom 1972, då tidningen Foto publicerade hans reportage från en tidig svensk vandring upp mot Mount Everest. Vid ungefär samma tid upptäckte han amerikanen Eliot Porter, vars slutna, intima naturmotiv blev hans stora inspirationskälla. Porter gestaltade det Grundsten kom att kalla den rena fotografin, en klar iakttagelse återgiven utan manér, och den hållningen har följt honom sedan dess.

Naturvårdsverket och nationalparkerna

År 1978 fick Grundsten anställning på Naturvårdsverket, där han arbetade som utredare och fackexpert på fjällen och nationalparkerna. Han drev bland annat den stora fjällutredning som riksdagen beställt, och han var den pådrivande kraften bakom förslaget om en nationalpark i Kirunafjällen som hade blivit en av Europas största. Projektet föll till slut, delvis på lokalt motstånd, men arbetet gav honom en kunskap om nationalparker som få andra i landet besuttit. En studieresa till amerikanska nationalparker fördjupade den insikten ytterligare.

Parallellt växte den publicistiska ådran. När han 1981 tilldelades Viktor Hasselblads stipendium till unga naturfotografer fick han plötsligt en ställning som verkets ledande fotograf, och ur den rollen väcktes en idé han länge burit på: att använda själva ordet nationalpark i naturvårdens tjänst. Han föreslog en bok om ämnet och fick uppdraget. Boken Sveriges nationalparker, utgiven 1983, blev hans första och en framgång.

Till samma ämne återvände han långt senare. År 2009 gav han, då sedan länge frilans, ut en helt ny bok med samma titel på Bokförlaget Max Ström, den här gången till hundraårsminnet av att Sverige och Europa 1909 fick sina första nationalparker. Med nya reportage och bilder skildrade han landets då 29 nationalparker, och boken belönades med Världsnaturfondens Pandapris samma år. Den kom i två format, ett stort praktverk och en nättare kompaktutgåva. En uppdaterad utgåva har nyligen kommit ut, nu med samtliga 31 nationalparker beskrivna.

Steget ut i friheten

På tjugondag Knut 1993 ringde en gammal vän, polarfararen Olle Melander, och frågade om Grundsten ville följa med som fotoguide på en expedition till Svalbard. Samtalet blev en oväntad utlösare. På förmiddagen satt Grundsten och räknade på om han skulle kunna leva av arkivbilder, föredrag, böcker och uppdrag som färdledare, och på eftermiddagen gick han in till sin chef och sa upp sig. Han var 43 år, hade familj och hus, och klev ut i en av de tuffaste lågkonjunkturerna på länge. Steget har han aldrig ångrat, men det krävde att han byggde ett helt nytt nätverk av kontakter.

Nittiotalet visade sig ändå bli en guldålder för frilansande fotografer. Under tio år gjorde han bilderna till ICA:s stora almanacka, som gick ut i väldiga upplagor, och han levererade resereportage till tidningen Check-in. Ett medlemskap i bildbyrån Bildhuset öppnade dessutom en helt annan bildvärld än den han vuxit upp i, med reklamfotografer och konstnärer som lärde honom att se på bilder med nya ögon. Där började han också fotografera skyltar, husfasader och gatuliv, motiv långt utanför den rena naturfotografin.

En vandrande naturfotograf

Grundstens nisch har hela tiden varit att vara just en vandrande naturfotograf. Han vill helst vistas i naturen på dess egna villkor, ta sig fram till fots och bo i tält för att komma nära motiven. Det amerikanska begreppet participating photography, som myntades av bergsfotografen Galen Rowell, passar honom väl. Han ställer sig ogärna vid en bilväg för att plåta, utan söker sig in i väglösa vildmarker, ofta bergsmiljöer, där färre människor satt sin fot. Denna dragning till dolda och orörda platser återkommer i hans texter som en sorts topofili, en kärlek till landskapet självt.

Sarek intar en särställning i hans liv, och han talar om en nästan andlig dimension i naturupplevelsen som vissa platser bär på starkare än andra. Resandet har fört honom till närmare hundra länder, från Himalaya till Stilla havets kalkstensöar, och gett stoff till en lång rad böcker. Sammantaget har hans titlar, flera gjorda tillsammans med andra författare och några översatta till andra språk, gått ut i mer än en halv miljon exemplar.

Från fjäll till whisky

Bredden i hans utgivning är ovanlig. Guideböckerna om Kungsleden och Lapplandsfjällen blev hans profil utåt och används fortfarande av vandrare. Vid sidan av dem står de fria bildverken, som Äventyrets stigar om världens vandringsleder och Whiskyns landskap, där han provar maltwhisky ute i de landskap den kommer ifrån. Bergtagen sammanfattar hans holistiska syn på människans förhållande till bergen, med geologi, kulturhistoria och bergssport vävda samman. Bland de senaste böckerna märks Landskapat, hans fotografiska hyllning till naturens estetik, och Skärgård, som utsågs till Årets Pandabok 2024 och skildrar naturen i hans egen hembygd i Stockholms skärgård.

Hemma i Sarek

Senast kom Sarek, utgiven på Norstedts 2026, och med undertiteln en biografi. Till skillnad från hans tidigare bildverk är det här en textbok, en personlig skildring av det landskap som betytt mest för honom. Under sextio år, sedan den första vandringen som tonåring, har han återvänt till Sarek, och i boken väver han samman sina egna färdminnen med områdets utforskningshistoria. Till det fogar han naturskildringar från skilda delar av området och några äldre fotografier tagna av honom själv och hans färdkamrater. Boken är på en gång en självbiografi och en biografi över Sareks natur, ett försök att förstå varifrån den nästan besatta kärleken till platsen kommer och vad området egentligen betyder, inte bara för honom utan i ett gemensamt medvetande.

Tusenlappen och frågan om det äkta

Att en av hans Sarekbilder hamnade på tusenkronorssedeln 2015 hör till de mer oväntade erkännandena. Ytterst få fotografer i världshistorien har fått en bild tryckt på en sedel, och Grundsten ser det som en rolig tillskyndelse snarare än sitt främsta verk. Mer bestående är för honom hedersdoktoratet vid Naturvetenskapliga fakulteten vid Stockholms universitet 2011. Han har också med åren blivit en varm förespråkare för den digitala tekniken, som befriade honom från tunga kameror och mörkrumsarbete, och sedan ett par år är han representant för Leica i Sverige.

I takt med att bilder blivit ändlöst många och lätta att skapa har han börjat fästa allt större vikt vid fotografins förmåga att frysa ett verkligt ögonblick. I en tid av AI-genererade bilder tror han att just äktheten, frågan om vad en bild egentligen visar, blir den avgörande kvalitetsnormen för fotografin i framtiden. Där möts naturvetaren och konstnären i honom, i en övertygelse om att den trovärdiga bilden är knuten till den som tagit den.

Varför jag har med Claes på listan

Jag har Claes bok Sveriges nationalparker från 2009 i hyllan, och det är en av de böcker jag regelbundet återkommer till. Oftast slår jag upp den när jag drömmer om den där långa fjällvandringen i den svenska fjällvärlden som aldrig riktigt blir av för mig, och då räcker hans bilder en bra bit på väg. När jag gick igenom hans meritlista upptäckte jag dessutom att han ställt ut i Hagfors, min uppväxtort dit jag fortfarande återvänder. Det var lika delar roligt och förvånande, för jag har inget minne av utställningen och måste helt enkelt ha missat den.

Jag har fastnat för hans syn på sig själv som en vandrande naturfotograf. Att resa och fotografera gör en inte automatiskt till äventyrare, som han påpekar, även om en till synes vardaglig vandring då och då kan bli nog så äventyrlig. Det är en klok och osentimental hållning, och en av flera anledningar till att han hör hemma på den här listan.

Det som lockar mig mest med Claes är ändå steget han tog mitt i livet, när han lämnade en trygg anställning för att leva på det han älskade. Jag tror att fler borde våga något liknande. Själv har jag tagit steget till egen verksamhet, om än inom andra områden, medan fotografin får förbli den passion jag helst håller för mig själv utan att behöva ställa försörjningskrav på den. Kanske är det just därför jag beundrar hans mod så mycket.