Alexander Mahmoud

Den sjunde oktober 2025 sitter en kvinna i solhatt på en plaststol vid en utsiktsplats i Sderot i södra Israel. Bredvid finns en betalkikare och en läskautomat, som på vilket turistställe som helst. Framför henne, några kilometer bort, stiger en rökpelare mot en blå himmel med små vita moln. Bilden Alexander Mahmoud tog den dagen för Dagens Nyheter, på tvåårsdagen av Hamas attack mot Israel, blev Årets bild 2025. Den säger mycket om hans sätt att arbeta. Det dramatiska ligger sällan mitt i rummet, utan kommer smygande i kanten och tvingar betraktaren att själv avgöra var blicken ska landa.

Från Grimslöv till världen

Alexander Abdu Mahmoud föddes den 30 augusti 1990 och växte upp i Grimslöv, en liten ort i Alvesta kommun i Kronobergs län. Hans mor kom till Sverige från Slovenien som sextonåring, hans far från Egypten, från Ain Shams i Kairo, efter år till sjöss som kock på handelsfartyg. I Småland öppnade de tillsammans ett värdshus med svensk husmanskost, och arbetade hårt och länge. Berättelsen om föräldrarna, och om styvfadern som kom från Polen för att jobba, återkommer i Mahmouds egna texter som varianter på samma löfte: i Sverige ska allt gå bra, för den som arbetar hårt kan spara och bygga ett liv. Det löftet, och avståndet mellan löftet och verkligheten, blev senare en grundton i hans journalistik.

Uppväxten var inte lätt. Mahmoud har öppet skildrat hur han mobbades både för sin hudfärg och för sin kropp, och hur han under flera år bar en mycket stor övervikt som präglade hela hans tillvaro innan han genomgick en operation och förändrade sina förutsättningar. Den erfarenheten av att bli sedd för fel saker, och av att plötsligt bli lyssnad på, ligger nära hans blick för dem som annars hamnar utanför.

Kameran som fann honom

Det var på gymnasiet i Växjö som intresset för kameran väcktes, närmast av en slump. En klasskamrat kom in i klassrummet med en systemkamera, Mahmoud fick hålla i den, och något lossnade. Som artonåring kom han till Smålandspostens ungdomsredaktion, och innan dess visste han knappt vad journalistik var. Där fick han lära sig den enkla principen att man åker ut, intervjuar, samlar in och kommer tillbaka och berättar. Han är självlärd som fotograf, och det är där hans yrkesidentitet sitter. Att skriva lärde han sig genom att sitta med under kollegors intervjuer och sedan läsa resultatet i tidningen.

Han flyttade till Stockholm, tog alla fotojobb han kunde få och fotograferade i stort sett allt en tidning kan tänkas behöva, från kungafamiljen och fyra statsministrar till kattutställningar och terrordåd. Efter elva år som frilans, ofta i ständig oro över att kunna bytas ut, blev han i december 2019 anställd fotograf på Dagens Nyheter. Vid sidan av tidningen porträtterar han varje år Nobelpristagarna för Nobelstiftelsen.

Pressfotograf, inte konstnär

Mahmoud värjer sig mot ordet konstnär. Konst handlar om att skapa något inifrån, menar han, medan pressfotografi handlar om att fånga det som redan finns. Hans egen favoritbeskrivning är att fotografiet är en sorts tidsresa, att man står i nuet och fryser tiden för att människor i framtiden ska kunna se den. Yrkesspråket är fyllt av hårda, nästan våldsamma ord, att fånga, ta, fastna, och han har länge sökt en titel som känns rätt. Försöket att kalla sig storyteller utomlands föll platt när motparten svarade att hon också gillade tarotkort. Pressfotograf, har han landat i, är ändå det finaste.

Ett bra exempel på hur de starka bilderna uppstår är hans porträtt av Horace Engdahl och Kristina Lund i en gränd i Gamla stan 2018, mitt under krisen i Svenska Akademien. Mahmoud såg aldrig bilden som ikonisk i sökaren. Han stod kvar när de andra journalisterna gått, fångade de två skrattande, och när han skulle skicka sina tjugotal bilder dog uppkopplingen så att bara två kom fram. Skrattbilden blev viral nästan direkt. Efteråt låtsades han och chefen att allt varit genomtänkt, men det var det inte. Han kallar sig själv halvt på skämt för ett one hit wonder.

En blick för det underrapporterade

I Mahmouds bilder återkommer människor som sällan får plats i nyhetsflödet. Papperslösa som arbetar för en spottstyver, migranter i det nedbrunna lägret Moria på Lesbos, thailändska bärplockare i de norrländska skogarna. Han har talat om frustrationen över att allt måste paketeras för att beröra, och om hur ett brinnande sopberg i Botkyrka blir nyhet först när röken når Södermalm. Hellre än att förenkla vill han vara ett slags verktyg, så att läsaren kan röra sig mellan en rad olika människoöden och se sambanden. Samtidigt brottas han öppet med tvivlet på om journalistiken egentligen förändrar något, en oro som löper genom hela hans arbete och som han hellre redovisar än döljer.

Det visuella språket är ofta lågmält, nästan mjukt, även när ämnet är hårt. När han 2026 prisades för ett reportage året innan om en svensk man som grips i Filippinerna, misstänkt för övergrepp mot barn, vägde omsorgen om de utsattas identiteter lika tungt som närvaron i det dramatiska skeendet.

Om sanning och AI

Frågan om fotografiets sanning följer Mahmoud. Han brukar påminna om tanken att kameran på sätt och vis avlivade Gud, att man förr kunde sprida vad som helst om vad man påstått sig ha sett, men att frågan efter kamerans intåg blev om det fanns en bild på saken. I dag, menar han, är frågan i stället om bilden är gjord av AI eller inte. Hans slutsats är att pressfotografens uppdrag bara blir viktigare när allt fler bilder ifrågasätts. Han använder inte generativa AI-funktioner i sitt arbete, eftersom de gissar fram information som inte var där, och håller fast vid att det han visar har hänt på riktigt.

Böckerna

Parallellt med fotograferandet har Mahmoud byggt ett författarskap som rör sig mellan dagbok, reportage och självbiografi. Debuten Mellan rummen kom 2015, i dagboksform. År 2022 gav han tillsammans med Patrik Lundberg och Josefin Sköld ut Adoptionerna: ett granskande reportage, som fördjupar historien om misstänkta brott kopplade till internationella adoptioner till Sverige. Året därpå kom Du vill inte mer, en fotografisk arbetsdagbok som skildrar hans intensiva yrkesliv under pandemiåren, byggd på dagboksanteckningar och de hundratals mobilbilder han tagit för att minnas. Titeln bär ett eko från barndomen, från när han framför tv:n imiterade Karl Oskar i Utvandrarna och sa att han inte tyar mer. År 2025 kom Kidnappad i Libyen: en sann historia, som han spökskrivit åt Saron Getachew.

Erkännandet

Mahmoud nominerades till Stora journalistpriset både 2015 och 2018, och tilldelades 2018 Helsingborgs Dagblads fotopris samt Samfundet De Nios Julpris. I november 2021 fick han Stora journalistpriset i kategorin Årets avslöjande, tillsammans med Lundberg och Sköld, för adoptionsgranskningen. Den stora bekräftelsen kom i mars 2026, då han på Årets bild-galan i Stockholm tog hem Årets bild, Årets fotograf och priser i ytterligare tre klasser. Juryns motivering till fotograftiteln fångade något väsentligt. I Alexander Mahmouds bilder finns Sverige i världen, och världen i Sverige.

Varför jag har med Alexander på listan

Det finns ett sätt att tänka kring fotografi som Mahmoud sätter ord på bättre än jag själv har lyckats göra. När han säger att han sällan skapar en bild inifrån, utan snarare avbildar det som redan finns, nästan som en sorts tidsresa där han fryser nuet åt någon som ska se det långt senare, känner jag igen mig direkt. Så fungerar mitt eget fotograferande. Jag bygger sällan upp en bild, arrangerar eller iscensätter. Jag tar det som finns framför mig, oavsett vad det nu råkar vara, och försöker fånga det innan det är borta. Att höra en av landets främsta pressfotografer beskriva samma hållning gör att den känns mindre som en brist och mer som ett medvetet sätt att se.

Sedan är det bildspråket. Mahmoud kan förmedla oerhört mycket med mycket låg röst, och det är en konst jag avundas lätt. Kvinnan på plaststolen vid Gaza är ett bra exempel: ingen dramatik i mitten av bilden, bara en stilla vardag med katastrofen som en rökpelare i utkanten, och ändå säger den allt. Det dämpade som ändå rymmer hela tyngden är något jag själv strävar efter men sällan når.

Och så modet. Att våga gå så nära människor som han gör, att stanna kvar i det obekväma i stället för att backa, är något jag bara prövar i korta stötar. I mitt eget gatufoto händer det att jag tar steget närmare, men nästan alltid med hjärtat i halsgropen och en bubblande oro för konfrontationen som kan följa. Hos Mahmoud ser samma närhet ut att vara självklar, en del av hantverket snarare än ett ständigt övervinnande. Kanske är det just därför han hör hemma på den här listan. Han gör med stadig hand det jag fortfarande håller på att lära mig att våga.