Hannah Modigh är en fotograf med rötter i det analoga, dokumentära fotografiet, ofta med självbiografiska inslag. Uppväxten var delad mellan södra Indien och Österlen, och i hennes bilder ligger det viktigaste ofta i det som inte sägs rakt ut. Efter några år som pressfotograf lämnade hon nyhetsmedierna för långsamma projekt där tiden med människorna är själva förutsättningen.
Tre böcker från USA, med motiv från bland annat Appalacherna och Louisiana, gav henne internationell uppmärksamhet. Närmare hemmet har hon arbetat med tid och arv, och med kvinnor i hemlöshet. Senaste boken, Searching for Sivagami, förenar dokumentär blick med personlig historia och är nominerad till Svenska Fotobokspriset 2026.
Det finns en särskild stillhet i Hannah Modighs bilder. Ytan är lugn och ljuset mjukt, ofta dagsljus, och ändå anar man att något redan har hänt strax utanför bildkanten, eller är på väg att hända. En hand som söker en annan hand, ett löv som lossnar från ett träd. Modigh fotograferar analogt med mellanformatskamera och i naturligt ljus, och hon menar att bilderna kommer lika mycket inifrån henne som utifrån världen. Det är nog därför de känns dokumentära och drömda på en och samma gång.
Barndom i två världar
Hannah Modigh föddes 1980 i Stockholm. Hennes far var socialantropolog och arbetade bland annat för Unicef, och hans arbete tog familjen till södra Indien när hon var liten. I några år bodde de i Chennai, och det är en tid hon minns tydligt. Hon hade få kompisar och var mycket för sig själv, och det hon upplevde ville hon hålla kvar, så hon tänkte på det om och om igen tills det satte sig i minnet. Modern var konstnär och målare, och hade tidigare även hållit på med foto. Fadern fotograferade också, fast på antropologens sakliga vis, en person som dricker ur ett glas, rakt och utan krusiduller. En av hans kameror använder Hannah fortfarande.
När familjen flyttade tillbaka till Sverige hamnade de på den skånska landsbygden, i Österlen. Där gick Hannah som tonåring med i en amatörfotoklubb. Den var full av betydligt äldre män med stort intresse för teknikens finesser. Modern hade gett henne en systemkamera några år tidigare, men det var först vid tretton som hon började fotografera på allvar. Motiven fanns nära, hon är äldst av tre systrar och kunde få dem att ställa upp, ett tag åtminstone. Sedan tröttnade de.
Bort från pressfotografiet
Utbildningen tog henne först till den danska fotokonstskolan Fatamorgana i Köpenhamn, sedan till Nordens fotoskola på Biskops Arnö och till Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. En tid arbetade hon som pressfotograf åt några av Sveriges största tidningar, men hon kände att hon kom allt längre bort från det som en gång hade dragit henne till fotografiet. På redaktionen fanns sällan tid att förstå något, det handlade mer om att snabbt få fram en bild, och hon upplevde att hon egentligen inte berättade sanningen. Det var raka motsatsen till vad hon ville.
Det hon ville krävde tid. För att komma åt en bild måste hon lära känna människorna hon fotograferar, och därifrån kommer också närheten. I början var det viktigt att vara långt hemifrån. Hon behövde gräva sig in i en miljö och samtidigt in i sig själv, bort från det invanda och från omgivningens förväntningar, för att bli tillräckligt öppen och oskyddad inför det som hände runt omkring. Sitt vanliga tillstånd beskriver hon som att gå omkring med ögonen halvöppna, men när hon letar efter bilder öppnar hon dem helt och ser världen som ett barn, med nyfikenhet. Det gör henne sårbar, och hon kan fångas av en blomma som annars bara skulle passera. Ett sådant tillstånd går inte att bära jämt, säger hon, det måste gå att stänga av.
De amerikanska åren
Modighs namn förknippas i hög grad med tre böcker från USA. Debuten Hillbilly Heroin, Honey kom 2010 och bygger på bilder från St. Charles i Virginia, en ort märkt av en nedlagd kolgruva och av opioider i Appalacherna. Boken fick Svenska Fotobokspriset samma år, och 2016 utsågs en av bilderna till bästa enskilda porträtt i den tävling som arrangerades av Magnum och LensCulture. Nästa bok, Sunday mornin’ comin’ down från 2012, skildrade manliga prostituerade i San Francisco.
Störst avtryck gjorde kanske Hurricane Season, utgiven 2016 med bilder från södra Louisiana. Modigh hade fascinerats av tv:ns dokusåpor om alligatorjägare och av hur nära faran de tycktes leva utan att visa rädsla, och när hon läste på om delstaten fann hon höga tal för både våld och fängslade. På plats kände hon hela tiden ett hot vila över människorna hon fotograferade. Orkansäsongen blev en bild för ett inre tillstånd, för livet mellan katastrofer. I orkanens öga stannar vinden, solen kan komma fram och fåglarna sjunga, men lugnet bär på vetskapen att stormen snart är tillbaka. Under den till synes stilla ytan låg oro och ilska och väntade på att bubbla upp. Hon drog paralleller till att leva i en destruktiv relation eller nära ett missbruk.
Louisianas fattigdom och våld hänger enligt henne samman med en lång tids segregation och med rasism som ärvs vidare. Ändå gick hon in i arbetet med en föresats att visa att vi liknar varandra mer än vi skiljer oss åt. Hon förvånades över hur mycket hon kunde ta in av de människor hon mötte, också dem vars åsikter hon avskydde. En man beskrev sig för henne som född rasist, som om det inte vore ett val. Hon bodde till och med hemma hos en högt uppsatt medlem av Ku Klux Klan, de samtalade och drack bourbon, och han anförtrodde henne saker han annars dolde, bland annat att han i ensamhet lyssnade på hiphop. Väl hemma i Sverige lade han till henne som vän på Facebook. Efter en tid började han posta sina vanliga vidrigheter igen, och hon skrev till honom och sa att hon inte klarade av att se det. Han svarade att han respekterade henne så mycket att han skulle sluta lägga upp sådant. Själv liknade hon människorna hon mötte vid pålar som håller husen uppe genom stormen, och hon kände att en storm var på väg. Serien Hurricane Season fick Lars Tunbjörk-priset 2017 och har på nytt uppmärksammats internationellt genom att tas med på Prix Pictets korta lista i temat Storm.
Hem igen: tid, arv och minne
Parallellt med de amerikanska projekten har Modigh arbetat närmare hemmet, med tid och arv och minne som återkommande trådar. The Milky Way från 2014 är fotograferad i samma trakter i Österlen där hon själv växte upp och började fotografera, och handlar om åldern mittemellan barn och vuxen, om sökandet efter identitet. I Delta från 2019 försökte hon under flera år fotografera själva tiden. Hennes farmor blev hundra år, och strax efter att hon dött föddes Modighs barn, och ur den växlingen mellan död och liv kom en serie om hur vi alla ingår i ett slags rotsystem. Hon letade efter spår som visar närvaron av en frånvaro, det som hänt utanför bilden och lämnat en gåta kvar. Texten i boken skrevs delvis av hennes far.
Vid sidan av konstnärskapet har Modigh under många år arbetat med människor i hemlöshet. Att fotografera dem hade aldrig fallit henne in förrän en av kvinnorna, Britt-Marie, bad om det. Hon hade ingen bild på sig själv, och efteråt skrev hon en dikt om vad kameran gav henne. Ur de mötena växte porträttserien Archive of Longing, gjord på Klaragården och Boklara, ett daghärbärge och akutboende för kvinnor i hemlöshet i centrala Stockholm. Boken kom ut på förlaget Fotohof 2022. Kvinnorna saknar ett fysiskt hem, men som Modigh ser det handlar hemmet också om att känna sig hemma med sig själv, och det gemensamma är just längtan efter det. För arbetet fick hon Lennart af Petersens-priset 2025, och Stadsmuseet i Stockholm visar en utställning om projektet vintern 2026/2027.
Searching for Sivagami
Modighs senaste bok för samman de amerikanska projektens dokumentära blick med den självbiografiska tråden. I Searching for Sivagami återvänder hon till södra Indien för att söka efter Sivagami, kvinnan som tog hand om henne och hennes systrar under åren där. Efter flytten hem tappade de kontakten helt. Trettio år senare vandrar Modigh i de trakter där Sivagami kan ha funnits, går till tempel och stränder de en gång besökte tillsammans, och söker hennes ansikte hos andra kvinnor hon möter. Sökandet leder till slut fram till Sivagami. Runt halsen bär hon ett rött band med en nyckel till en plåtkista med saker av personligt värde, och överst i kistan ligger ett foto av Modighs syster. Kort efter mötet dör Sivagami.
Boken är formgiven tillsammans med Janne Riikonen som ett dragspel, en så kallad leporello, och kan läsas från två håll. Först ett osäkert sökande färgat av barndomens minnen, sedan, när Sivagami är funnen, något ljusare och närmare, med bildtexter hämtade ur familjens fotoalbum. Searching for Sivagami gavs ut av Kult Books i slutet av 2024 och är nominerad till Svenska Fotobokspriset 2026. Våren 2025 visades arbetet för första gången i grupputställningen On Being Family på Fotografiska i Stockholm, tillsammans med Anna Clarén och Ewa Stackelberg.
Blicken
Genom alla projekten går en tydlig blick. Modigh dras till hud och till natur, gärna i ett tillstånd av något övergivet, och till de små, sökande rörelserna som säger mer om en människas inre än stora gester gör. Hon väljer bort bilder som stannar inne i ramen till förmån för dem som pekar utåt, mot något som pågår eller redan skett. Att arbeta analogt är ett sätt att inte ha full kontroll, att lämna plats för de oväntade ögonblick som gör en bild levande, för hon menar att bilder inte ska vara perfekta, eftersom livet inte är det. Musiken ligger nära, hon säger att tonerna ibland förklarar hennes bilder bättre än ord. Bland de konstnärer hon själv nämner finns Vilhelm Hammershøi och Edward Hopper, målare vars stillhet rymmer något som inte riktigt stämmer, en hemlighet under ytan. Hennes verk finns bland annat i Moderna Museets samling.
Varför jag har med Hannah på listan
Som med så många andra fotografer jag upptäckt, såg jag Hannahs bilder första gången på Fotografiska, det var Hurricane Season 2016. Jag gillade det jag såg och började genast leta upp vad mer hon hade gjort. När jag bläddrade i Hillbilly Heroin, Honey var det något som fastnade, och i arbetet med den här artikeln har det dykt upp ytterligare böcker som jag helt hade missat. On Being Family har jag hunnit se på två håll, dels här hemma i Örebro på F2 Black Door, där vi till och med fick oss en kort pratstund, dels på Fotografiska.
Det som drar mig till hennes bilder är spännvidden. Hon rör sig mellan så skilda platser och miljöer, och ändå känns det ibland alldeles nära och privat, ibland mer renodlat porträtterande. Den bredden ser jag sällan hos en och samma fotograf.
Mest fastnar jag ändå för det Hannah kallar det icke perfekta. Det speglar livet på ett fint sätt, tycker jag, för livet är inte perfekt. Samtidigt är det något märkligt med det. Jag har svårt att betrakta mina egna bilder från just sådana tillfällen som sevärda, men när jag ser andras kan jag bli alldeles tagen, fast jag troligen hade sorterat bort dem om de varit mina. Kanske är det där, i det oputsade och lite skeva, som en bild börjar leva.
Lämna ett svar