Wilhelmina Lagerholm

I en trädgård på söder i Örebro stod i början av 1860-talet en fotografiateljé som ägaren själv kallade skröplig. Hon hade målat fonderna med egen hand, och i fyra år satt stadens mer välbeställda borgare framför dem medan hon räknade exponeringstid och bar glasplåtar mellan ljuset och mörkrummet. Sent i livet skulle hon beskriva de här åren som sin förnedringstid. Ändå hör Wilhelmina Lagerholm till 1800-talets mest intressanta svenska fotografer, framför allt eftersom kameran och penseln hos henne aldrig var riktigt åtskilda.

Uppväxt och konstnärlig skolning

Wilhelmina Catharina Lagerholm föddes den 25 mars 1826 i Nikolai församling i Örebro som äldsta barn till lantmätaren Nils Fredrik Wilhelm Lagerholm och Anna Elisabeth Ekman. Fadern hade en respektabel ställning i staden, och begåvningen hos dottern uppmuntrades i det borgerliga hemmet. År 1850 fick hon flytta till bekanta i Stockholm för att gå målarkurser, och 1852 antogs hon vid 26 års ålder till Konstakademiens Högre Antikskola.

Antagningen var ingen självklarhet. Officiellt tog akademien inte in kvinnliga elever förrän 1864, men undantag gjordes för åtminstone femton kvinnor dessförinnan, och Lagerholm var en av dem som släpptes in det året. Som kvinna fick hon bara teckna efter gipsfigurer, avskild från de manliga studenterna. Parallellt blev hon privatelev hos den kände porträttmålaren Uno Troili.

Paris

Vintern 1856 fick hon ett statligt resestipendium som understöd för utrikes resa, med motiveringen att hon enligt akademiens vitsord visat goda anlag för porträttmålning. Summan var betydande, femhundra riksdaler banco, och den 10 juni samma år lämnade hon Örebro för Paris. Vistelsen var tänkt att räcka i tre år, och stipendiet betalades ut även de följande två åren.

I Paris blev hon först elev vid Ange Tissiers damateljé, där hon till skillnad från akademiens gipsavgjutningar fick måla efter levande modeller. Senare etablerade hon en egen ateljé. När hon sökte sig till en av tidens stora, Thomas Couture, fick hon avslag med motiveringen att han ogillade kvinnor som målade, något hon antecknade. Efter påtryckningar från svenska konstnärskamrater gav Couture henne sedan några lektioner på söndagar. I Paris knöt hon också nära vänskap med den svenska konstnären Alida Rabe.

Hem till Örebro

Sommaren 1859 återvände hon till föräldrahemmet och tog med sig ett betydande antal målningar. Nerikes Allehanda meddelade att hon nu tänkte vistas en tid i hemmet, att hon gärna tog emot besök av skådelystna i förste lantmätaren Lagerholms hus och att hon öppnat ateljé för den som ville anlita hennes skicklighet i porträttmålning. Hon deltog i stadens sociala liv och uppmärksammades bland annat för sitt arbete i det lokala bildningsförbundet. Som djupt troende framträdde hon i levande tablåer med religiösa motiv. I januari 1860 återvände hon dock till Stockholm och kamratkretsen från studietiden, och samma sommar var hon representerad vid Konstakademiens utställning.

Under de här åren växte det fotografiska porträttet fram som ett alternativ till den traditionella porträttkonsten. En av dem som börjat fotografera var Carl Curman, professor vid Karolinska Institutet och anatomilärare vid Konstakademien, och det var han som introducerade Lagerholm i fotokonsten. Hon anslöt sig därmed till den grupp av välutbildade kvinnor som kombinerade olika konstformer med fotografi.

År 1861 kallades hon hem av föräldrarna. Den pensionerade fadern var sjuk, och eftersom bröderna hade blivit regementspastor respektive sjökapten och två av systrarna gift sig föll ansvaret på den äldsta och ogifta i syskonskaran. När fadern dog omnämndes hon i hans dödsruna som artisten mamsell Wilhelmina Lagerholm. Ryktet som porträttmålare var vid det laget vida känt.

Ateljén i trädgården

Väl tillbaka i Örebro öppnade hon sin skröpliga ateljé i föräldrarnas trädgård och fotograferade under de kommande fyra åren porträtt av stadens mer välsituerade medborgare. Fonderna hade hon målat själv. Parallellt fortsatte hon med beställningsarbeten som konstnär och drev dessutom en ritskola. Tekniken var våtplåtens, vilket innebar att glasplåten skulle beredas och framkallas medan den ännu var fuktig, ett arbete som krävde både kemi och tempo.

Hon var inte stadens enda fotograf. Sommaren 1863 drev både Wilhelm Harlev och W. Jacoby fotografiska rörelser i Örebro, och de var inga ofarliga konkurrenter. Harlev meddelade att han efter en utlandsresa hemkommit med en apparat för ögonblicksfotografi som kunde förstora ett vanligt visitkort till åtta fots höjd, och han utrustade samtidigt ateljén med nya fonder och möbler. Lagerholm lät sig inte störas nämnvärt utan tillkännagav lugnt att hennes ateljé var stängd några veckor på grund av en utlandsresa. Under hösten skärptes läget, i Örebro liksom på många andra håll i landet, med överetableringar och våldsam priskonkurrens.

Hon kallas ofta Örebros första yrkesfotograf, och som bofast rörelseidkare i staden har hon en rimlig plats i den beskrivningen. Men kronologin är rörigare än formuleringen antyder. Resande daguerreotypister besökte Örebro redan under 1840-talet, med Per Lindhberg 1846 och Isaak J. Cohen 1849 bland de tidigaste, och i december 1860 öppnade den resande fotografen Johannes Jaeger en ateljé vid Silltorget. Det som skiljer Lagerholm från dem är stadigvarandet, inte enbart tidpunkten.

Avslutet

Efter att fadern avlidit 1866 sålde hon ateljén. Senare skrev hon att hon visserligen varit mycket intresserad av fotografering, men att det blev tröttsamt i längden och att hon längtade tillbaka till sina färger. Fotografen Lina Frankel från Köpenhamn övertog rörelsen, och med den de tvåtusen glasplåtar som Lagerholm tagit under åren. Tre år senare meddelade Frankel att samtliga negativ skulle förstöras. Det som finns bevarat i dag är alltså papperskopior, inte originalplåtar.

Att uppslagsverk och sammanställningar ofta anger 1871 som slutår för hennes fotografiska verksamhet beror sannolikt på att hon bodde kvar i Örebro till dess. Den arkivbaserade forskningen sätter verksamhetsåren till 1862–1865.

Stockholm och tre årtionden vid staffliet

År 1871 bosatte sig Lagerholm i Stockholm. Fyrtiofem år gammal fick hon för första gången ett eget hem, ett litet sovrum innanför konstnärsateljén på Mäster Samuelsgatan 39. Där var hon verksam under tre årtionden och drev samtidigt en rit- och målarskola. Samma år som flytten blev hon agré vid Kungliga Akademien för de fria konsterna.

Främst målade hon porträtt, men hon gav sig också in på historiska motiv där kvinnor ofta hade huvudrollen, vilket var ovanligt för en kvinnlig konstnär vid den här tiden. Nationalmuseum äger En gammal historia från 1876. Och hon slutade inte fotografera. Kameran följde med in i måleriet och bilderna blev förlagor till målningarna. Detaljstudien till Kung Märta och Malin Sture från 1897 fungerar i dag som ett verk i egen rätt, och den visar hur nära de två teknikerna låg varandra i hennes praktik.

Bland dem som räknade Lagerholm till sina första lärare i Örebro fanns konstnären Axel Borg. Hon dog den 19 juni 1917 i Stockholm, 91 år gammal, och lämnade efter sig tillgångar på 35 000 kronor. Hon begravdes på Nikolai kyrkogård i hemstaden.

Eftermäle

Örebro läns museum förvarar en stor samling av hennes fotografier tillsammans med målningar och brev, och även skissböcker samt den självbiografi hon skrev vid 76 års ålder. Här finns porträtt av stadens borgerskap, som rektor Otto Joel Gumaelius vid Karolinska läroverket och telegrafkommissarien Arvid Gumaelius, och här finns familjen, huset och trädgården. Ett fotomontage samlar hela släkten Lagerholm i en enda komponerad grupp, ett hantverk som visar att hon behärskade mer än den raka porträttexponeringen.

Men materialet ligger inte bara i länet. Armémuseum har hennes porträtt av löjtnanten Axel August Richard Tham vid Livregementets husarer. Hos Tekniska museet finns ett porträtt av Magdalena Charleville och hos Jönköpings läns museum ett av grevinnan von Hermansson.

När Nordisk familjebok skrev om henne 1911 stod det målarinna, ingenting om fotografi. Så gick det till när kvinnors fotografiska arbete försvann ur historien, inte genom aktivt förnekande utan genom att det aldrig fördes in. Först på senare år har bilden fyllts på. Bildbiografin Kvinnor bakom kameran 1848–1968 av Eva Dahlman, Magnus Bremmer och Björn Axel Johansson kom 2024 och kartlade för första gången de svenska kvinnliga yrkesfotografernas historia i sin helhet, och 2026 visas en utställning byggd på boken hos Hasselbladstiftelsen i Göteborg.

Eftersom Lagerholm dog 1917 är hennes verk fria sedan länge. Bilderna kan spridas, publiceras och läsas om utan hinder, vilket är precis vad de behöver. Du hittar fler bilder på DigitaltMuseum.

Varför har jag Wilhelmina med på listan?

Jag hittade Wilhelmina Lagerholm i Kvinnor bakom kameran 1848–1968, och när det visade sig att hon var född i Örebro och drev sin ateljé här i stan var saken avgjord. Hon var ett självklart val.

Men det är inte bara det lokala som drar. Fotografiet var ett av de få yrken där en kvinna på 1800-talet faktiskt kunde bygga upp något eget och försörja sig på det. Inte för att alla andra dörrar var låsta med lag, utan för att det här var ett så nytt hantverk att ingen ännu hunnit bestämma att det tillhörde männen. Samtidigt var den väg Lagerholm själv helst velat gå betydligt trängre. Konstakademien tog inte in kvinnliga elever officiellt förrän 1864, och när hon släpptes in som extraelev fick hon sitta avskild från de manliga studenterna och teckna efter gipsfigurer. Kameran blev en utväg snarare än ett fritt val.

Att ett sådant arbetsliv sedan aldrig fördes in i historieskrivningen gör mig uppriktigt ledsen. Nordisk familjebok ägnade henne några rader 1911 och kallade henne målarinna. Inte ett ord om ateljén eller de tvåtusen glasplåtarna.

Och det är just plåtarna som stannar kvar hos mig. Lina Frankel annonserade att Lagerholms negativ skulle förstöras, och sedan var de borta. Jag har själv sett en del av Sophie Jansons glasplåtar och förstår vad ett sådant arkiv är värt. Det är riktiga skatter, väl värda att bevaras för framtiden.