Anna Riwkin föddes i Ryssland och kom till Sverige som barn. Efter en tidig karriär som barfotadansös övergick hon till fotografi och etablerade sig snabbt som porträtt- och dansbildsfotograf i Stockholm, med kontakter i svenska litterära kretsar och bland europeiska surrealister.
Hennes internationella genombrott kom med Edward Steichens utställning The Family of Man 1955, men hon är mest känd för sina nitton barnböcker, varav nio skrivna av Astrid Lindgren, som översattes till många språk. Hon dog i Tel Aviv 1970 och efterlämnade omkring 5 000 fotografier till Moderna Museet.
Anna ville bli dansös. Det blev inte så, hon insåg tidigt att hon aldrig skulle bli någon prima ballerina, men känslan för rörelse följde med när hon i stället tog upp kameran.
Rörelsen som startpunkt
Anna Riwkin föddes 1908 i Surazj i det dåvarande Ryska imperiet och kom till Sverige som sjuåring, mitt under brinnande världskrig. Som ung turnerade hon i folkparkerna, av pressen omtalad som den lilla barfotadansösen med den oemotståndliga charmen. När danskarriären inte bar lärde hon sig yrket hos hovfotografen Moisé Benkow, och mot slutet av 1920-talet öppnade hon en egen ateljé på Bellmansgatan på Södermalm.
Hennes första bilder var dans, porträtt och reklam. Hon fick snabbt rykte om sig att kunna fånga dansen i rörelse, något som var tekniskt svårt med tidens utrustning, och hon rörde sig hemtamt i Stockholms litterära kretsar. Kring brodern Josefs tidskrift Spektrum tog hon en rad porträtt av unga svenska författare, bland dem Karin Boye, Gunnar Ekelöf och Harry Martinson. Sommaren 1933 var hon i Paris och porträtterade surrealisterna Arp, Breton, Dalí, Ernst och Man Ray.
Vändningen kom i början av 1940-talet. Carl-Adam Nycop, redaktör på bildtidningen Se, uppmanade henne att lämna ateljén och ge sig ut i samhället. Hon blev reportagefotograf, och det var nu hon hittade sitt verkliga ämne. ”Jag älskar att fotografera människor mer än allt annat”, som hon själv uttryckte det, människor i sin miljö, helst ovetande om kameran. Tillsammans med journalisten Elly Jannes reste hon i Sápmi och skildrade samiskt liv i böckerna Renarna visar vägen (1942) och Vandrande by (1950). Med Ivar Lo-Johansson dokumenterade hon svenska romers villkor i Zigenarväg (1955). Hennes blick sökte sig gärna mot kvinnor och barn.
The Family of Man och världsgenombrottet
Det internationella genombrottet kom 1955, när Edward Steichen valde ut två av hennes bilder till den legendariska utställningen The Family of Man på MoMA i New York. Det var en monumental vandringsutställning som med drygt femhundra fotografier från hela världen ville skildra mänskligheten som en enda familj, och den blev en av fotohistoriens mest sedda. Den ena av hennes bilder visade en familj i snön i Lappland, den andra en kvinna ur hennes bok Israel, placerad i utställningens avsnitt om protest. Att väljas in av Steichen, bland tidens främsta fotografer, befäste Riwkins ställning långt utanför Sverige.
Barnen i världen
Men det är barnböckerna hon är mest känd för. Det började med Elle Kari (1951) om en samisk flicka och växte till nitton böcker om barn från olika delar av världen, Noriko-San i Japan, Gennet i Etiopien, Noy i Thailand. Nio av dem skrevs av Astrid Lindgren. De trycktes i stora upplagor, översattes till mängder av språk och gjorde Anna Riwkin världsberömd. Bakom dem låg en tydlig övertygelse om fotografiet som ett språk alla kan förstå, och om mänskligheten som en enda stor familj.
Hon arbetade in i det sista. När hon i slutet av 1960-talet fick besked om obotlig cancer reste hon till Israel, landet hon älskade, och dog i Tel Aviv 1970, 62 år gammal. Efter henne kom omkring 5 000 fotografier till Moderna Museet.
Ur den samlingen kom 2004 boken Anna Riwkin: porträtt av en fotograf, som Moderna Museet gav ut i samband med en stor retrospektiv, den dittills största visningen av hennes verk. På drygt 270 sidor och med ett par hundra fotografier följer den hela banan, från de tidiga dansbilderna till barnen i världens alla hörn. Den finns också i en engelsk utgåva, Portrait of a Photographer.
Varför jag har Anna med på listan
Jag såg utställningen på Moderna och tyckte om det jag såg. Inte så att jag följt henne slaviskt sedan dess, men tillräckligt för att hon självklart hör hemma på listan. Det är något med en kvinna bakom kameran så här tidigt, en blick och ett fokus som ofta ligger lite vid sidan av det förväntade, och som hjälper mig att se saker från ännu ett håll.
Och så finns dansbilden av Alexander von Swaine. Den har stannat hos mig ända sedan första gången jag såg den, och jag kan inte riktigt säga varför. Jag är inte det minsta intresserad av dans. Men just den släpper inte taget.
Lämna ett svar