Philip Kangas

Klockan sex på morgonen ställde han sig i kö utanför en avspärrning i Oslo. Fotopositionen öppnade klockan nio, och den som kommer först får den bästa platsen. Sedan var det väntan i fotofållan tillsammans med fotografer från hela världen, ett par timmar då man hinner prata med varandra, innan kung Haralds begravning började och alla slutade prata. Så fort gästerna kommit in i kyrkan tog han fram datorn ur väskan, valde ut några tajta porträtt på den svenska och den norska kungafamiljen, några helkroppsbilder och några översikter, skrev bildtexter och skickade iväg dem via FTP.

Dagen innan hade de fotograferat blomsterhavet utanför slottet och avspärrningarna. Veckan därpå var han på partiledarnas valspurter i Stockholm och på Liberalernas valvaka. Veckan då han svarade, vecka 38, såg schemat ovanligt lugnt ut: AIK mot Mjällby på onsdagen, AIK:s hockeypremiär mot Modo i Globen på fredagen åt Hockeyallsvenskan, och på söndagen kronprinsessparets besök på Hellasgården i Nacka. Blev det tid över tänkte han svänga förbi Hagaparken och fotografera Prins Daniels lopp åt SwedishPressAgency.

Däremellan går han i skolan. Han har ungefär två år kvar till examen, och dagarna tillbringas i stor utsträckning i klassrummet, med administrationen skött parallellt: svara på mejl, söka ackrediteringar. En lugn vecka innehåller tre eller fyra evenemang på kvällar och helger. En upptagen vecka kan innehålla fotografering sex eller sju dagar.

Så går ett uppdrag till

En del av uppdragen tar han av eget intresse, för att de ger erfarenhet och bilder till portföljen. Andra görs åt uppdragsgivare, och under valspurten mest åt SwedishPressAgency, där han får provision på de bilder som säljs. Varje erbjudet uppdrag blir därmed en bedömning av om det kan ge tillräckligt värde för att tacka ja.

Ackrediteringen under valrörelsen beskriver han som enkel. I pressutskicken står en presstalesperson angiven, man hör av sig och får besked om man är välkommen eller inte. Sedan sker leveransen efter uppdraget: han sorterar i Photo Mechanic bland de bilder han låst redan i kameran under plåtningen, skriver metadata utifrån en mall han förberett, gör en snabb redigering i Camera Raw med beskärning, exponering, kontrast och färg, och skickar via FTP till byråns arkiv, varifrån bilderna går vidare till kunder.

Begravningen i Oslo krävde mer. Förberedelserna började redan innan kungen dog, med genomgång av arkivet och ett utskick med äldre bilder på honom. Dagen dödsbudet kom ringde Philip chefen på SwedishPressAgency. Byrån arbetar i huvudsak med det svenska kungahuset, och när hovet gick ut med att hela den svenska kungafamiljen skulle närvara började arbetet på allvar. Han gick igenom processionsrutten och fotopositionerna i Google Street View för att hitta den plats som var mest relevant, kollegorna gjorde samma sak, chefen skickade in ackrediteringsansökan för alla fotografer och önskemålen om positioner. Det viktigaste för dem var bilderna på den svenska kungafamiljen, samtidigt som de historiska bilderna på själva begravningen skulle tas. Dagen innan åkte de ned, tittade på positionerna. På kvällen gjorde han i ordning metadatamallen.

Några minuter på Fredsgatan

Bilden som gav honom priset togs den 7 juni 2025. Han var på väg hem från en fotbollsmatch i Solna när notiserna kom från nästan alla svenska tidningar: det brinner på Konstakademien. Han var tillräckligt nära för att åka förbi och se hur omfattande det var, och på plats förstod han att räddningsinsatsen var stor. Efter en runda runt byggnaden insåg han att han var ensam fotograf där, och det var då pulsen gick upp, för nu gällde det att vara snabb.

Medan han förde över bilder till telefonen letade han fram telefonnumren till Aftonbladet och Expressen och började ringa, samtidigt som han redigerade, beskar och förberedde ett mejl. Efter den första leveransen gick han från baksidan till framsidan, och då kom brandmännen ut med tavlorna och bar dem över till Rosenbad. Han ringde Aftonbladet igen och sa att nya bilder var på väg. Medan han fortfarande satt i telefon med dem publicerades bilderna, och Expressen ringde och undrade varför de inte fått sina än. Från tagning till publicering handlade det om några minuter.

Bilden, som fått den svenska titeln Räddar historien från flammorna, visar två brandmän som bär ut ett inramat konstverk. Den tog honom till Somerset House i London, där tävlingens utställning öppnade dagen efter galan den 16 april 2026. Han var 16 när bidraget skickades in, och 16 stod det också i tidningarna när han tog emot priset.

Väskan

”Jag är likt många fotografer lite smått tekniknörd”, säger han, ”och hade jag kunnat hade jag haft med mig alla gluggar som gick till varje jobb.” I skrivande stund består väskan av tre kamerahus, två Nikon Z9 och en D4s som får tjäna som fjärrstyrd kamera, plus 14-24 mm f/2,8 S, 24-70 mm f/2,8 S, 70-200 mm f/2,8 S, 400 mm f/2,8G ED VR, ett 50 mm f/1,4 tilt shift från TTArtisan och ett äldre 24-70 mm f/2,8G ED. Därtill ett gäng PocketWizard Plus IV, en Profoto A1 och en wifipuck.

Det han alltid har med sig är en basuppsättning: två hus, 24-70 och 70-200, blixt och wifipuck. På sportjobb tar han med nästan allt, för att kunna bevaka en match utan att missa något. Som väskor använder han en ThinkTank Shapeshifter, en Backlight på 36 liter och en äldre Airport International V2.0, och utöver det Domke-fodral och en Newswear-väst som används flitigt.

Sony-kameran han vann rörde han aldrig. Den fick ligga kvar i lådan, eftersom den enligt honom inte kunde prestera på samma nivå som hans Z9. Däremot lånade han i juli en hel Sony-uppsättning som motsvarade hans egen Nikonutrustning, och testade den på Kronprinsessans födelsedag på Öland, på fotbollsmatcher och på allt däremellan. Autofokusen kallar han fantastisk, nästan revolutionerande jämfört med Nikons, och objektiven likvärdiga. Ändå blev det ingen övergång. Han gillar Nikons ergonomi och knappar, tycker om de stora husen som blir bekväma med tunga objektiv, saknar funktioner som att redigera i kameran och att räta horisonten när bilder skickas direkt från kameran, och uppskattar den inbyggda konvertern i de långa Nikonobjektiven. Ett kommande 120-300 mm f/2,8 med inbyggd 1,4-konverter ser han fram emot. Autofokusen i Sonyhuset saknar han fortfarande.

Sjutton år

När branschkollegor får höra att han är 17 möts han oftast av förvåning. Problemet uppstår någon annanstans, i kontakten med redaktioner och företag som ska anlita honom, där fördomarna kommer från människor som inte träffat eller arbetat med honom. Ute på fält har han aldrig stött på problem med att han är under 18.

Det som däremot är konkret svårt är transporten. Han får inte ta körkort, och uppdrag som kräver bil för att hinna mellan platser blir utmanande. Lösningen är planering, så att han fortfarande kan verka som vilken kollega som helst över 18. Ambitionen är att bli sedd för det han levererar snarare än för åldern.

Det mesta han kan har han lärt av andra fotografer, allt från vett och etikett på uppdrag till hur han tänker när han tar en bild. Tips och trick han fått höra av dem han mött på fotbollsmatcher, kungliga besök och konserter.

Vad han fotograferar, och vad han låter bli

Blåljusfotot kallar han en naturlig gren av bildjournalistiken, och en av de delar där man oftast ställs inför utmaningar. Han fotograferar i princip allt som har ett nyhetsvärde utom sjukdomsfall: stora bränder, trafikolyckor, skjutningar. Men avgörandet ligger inte i vilken händelse man åker till, säger han, utan i vad man faktiskt fotograferar när man är på plats. Drabbade ska man inte fotografera, och hamnar någon drabbad i bild ska det censureras. I övrigt utgår han från det som har nyhetsvärde och det tidningarna kan köpa.

Kontot @roslagen_blaljus, som han drev tillsammans med en kompis, finns inte längre. Det var en av de tidiga sakerna han fotograferade, startat för skojs skull när han såg stora konton som rapporterade om allt, och det dog ut i takt med att han breddade sig. I dag vill han ha ett generellt konto kopplat till sig som person. Hade han inte kommit så långt som han har gjort inom fotografin hade karriärmålet nog legat inom sjukvården i stället.

Fåglarna, fotbollsplanen och AIK

Han började som naturfotograf, efter att i tidig ålder ha hittat en systemkamera hemma som han sprang runt med. Fåglar och djur blev snabbt det intressanta, just för att det var utmanande: modellen gick inte att styra, man fick planera för turen och vara redo när den kom. Sedan frågade några kompisar om han kunde fotografera en av deras fotbollsmatcher. Han testade, det gick vägen och det var roligt.

Efter två matcher ville han ha något mer utmanande, grävde ner sig i sportfotografin och hittade Joel Marklund, vars förmåga att hitta de intressanta vinklarna imponerade. Han mejlade AIK Fotboll och frågade om han fick komma på en match, och blev till sin förvåning välkommen. Efter den matchen var han fast. Han började titta på fler sportfotografer, särskilt gänget på Bildbyrån eftersom de var bäst på sportfoto, och jämförde sina egna bilder med deras efter varje match. Vid sidan av Marklund är det Lynsey Addario och Pete Souza han nämner som inspiration, och alla tre har på något sätt varit delaktiga i att han började med bildjournalistik. Han håller också utkik i Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Aftonbladet för att se vad deras fotografer producerar, och läser de nominerade i Årets bild varje år.

Sedan ett tag är han också med i Ung Media Sport, som han var med och startade tillsammans med ett gäng andra sportintresserade journalister. Han sitter kvar som ledamot men är numera passiv, och är mer aktiv nationellt i Ung Media, där han hjälper unga journalister att bildsätta sina artiklar och har låtit dem använda en mindre del av sitt arkiv av genrebilder.

Framåt ser hösten mer vardaglig ut än september har varit: fotbollsmatcher, hockey, företagsbesök med kungafamiljen. Om några månader firas Nobelfesten, i början av nästa år är det VM i Falun, och kring sådana evenemang brukar det dyka upp saker att göra. Frågan om framtiden ligger nära i hans svar. Han funderar varje dag på hur rollen som bildjournalist förändras, eftersom allt färre är heltidsanställda, och det är en del av motivationen till att bygga erfarenhet och portfölj nu.

Vilken av sina egna bilder han helst vill att folk ser först är han osäker på. Efter varje uppdrag känns det som att han fått en ny favorit. Men kungabilderna ligger nära hjärtat, eftersom de hör till de svårare uppdragen och bilderna ofta har en historia bakom sig.

Varför jag har Philip med på listan

Jag har sett Philips bilder på Instagram ett tag, och det som fick mig att haja till var kombinationen av ålder och de platser han kommer in på. Vad gjorde jag själv när jag var 17? Inte det här, i alla fall.

Arbetsetiken imponerar, och att han hinner med allt vid sidan av skolan. Ibland funderar jag över den där hypotetiska tanken att få vara X år igen med den kunskap jag har i dag. Hade jag gjort saker annorlunda, eller hade jag fortfarande varit min egen tonåring i huvudet?

Att fotografera för att sälja vidare känns ganska abstrakt för mig som fotar för nöjet. Visst har jag sålt någon bild, men mest är passionen utgifter. Stressen i att leverera under tiden det händer är jag nog mest glad att slippa. Jag förstår lockelsen i att det går fort, men för egen del är fotograferandet till för min egen njutning.

Ändå är det sportfotot som lockar. Jag är i princip sportanalfabet, men kraven är intressanta, hastigheten och att man aldrig riktigt vet vad som ska hända. Bilden från derbyt hade jag gärna satt själv.

Att han säger sig lära sig i fält tycker jag är det bästa i hans svar. Många unga i dag lär sig på YouTube, Instagram och TikTok, kanaler som vi äldre inte tar till oss i samma utsträckning, och plats ett är ändå där det händer.

Sedan är frågan om det är rättvist att hela tiden peka på åldern. Det han har gjort hade varit värt att titta på oavsett hur gammal han är.