Jan Töve

Guttasjön utanför Borås, den tjugofemte januari 2006. Fjolårsvass i vinterljus, snö över isen, en granskog som fångar solen på andra sidan. En vacker vinterbild, och ingenting i den antyder något annat.

I bildtexten under den står vad sjön innehåller: höga halter av dioxin, dieldrin och DDT.

Jan Töve har berättat att han medvetet fotograferade en av Sveriges värsta dioxinfällor i dess snövita oskuldsfullhet, och att han lät bildtexten avslöja resten. Ett exempel, menar han, på att en bild inte säger mer än tusen ord.

För en fotograf som hade tillbringat två decennier med att bli hyllad för vackra naturbilder är det en anmärkningsvärd sak att bygga en bok kring. Men vid det laget hade Jan Töve redan lämnat den bana han byggt.

Farmors vind

Byn heter Töve. Den ligger strax utanför Hökerum i Västergötland, en dryg mil från Ulricehamn, och det är där han växte upp. Född den fjortonde maj 1958.

Hösten 1972 började han sjunde klass och fick ett fritt val på schemat. Han valde mörkrummet. Att få gå in där och göra bilder själv har han i efterhand beskrivit som STORT, i versaler.

Ungefär samtidigt inredde han ett eget mörkrum på farmors vind. Förstoringsapparaten var en Uniprint med enkel glashållare, papperet Leonar, kameran en lånad Rolleiflex. Han daterar det själv till omkring 1971, med uttrycklig reservation för minnet. Det låter som en biografisk parentes, men det är den detaljen han återvänder till femtio år senare, och den är värd att hålla i minnet.

Sedan började han köpa fotoböcker. Han tror att han köpte hela serien från Fyra Förläggare, förlaget som Gerry Johansson var med och grundade 1972 och som gav ut svensk fotografi under en tid då de stora förlagen hade slutat med sådant. Störst intryck gjorde två titlar. Den ena var Sune Jonssons Dagar vid havet. Den andra var Halland. Trettiotal och åttiotal, där Gerry Johansson hade ställt sig på exakt samma platser som C.G. Rosenberg femtio år tidigare för att visa vad som hänt med landskapet däremellan.

Det är värt att stanna vid den andra. En bok om hur ett landskap förändras, byggd på att någon går tillbaka till samma plats och tittar en gång till. Töve skulle komma att ägna större delen av sitt yrkesliv åt precis den frågan.

Efter grundskolan gick han som lärling hos en porträttfotograf i Ulricehamn i två år. Sedan tog utbildningsvägen en omväg. År 1982 började han på Dramatiska Institutet i Stockholm för att bli filmfotograf, hoppade av, och läste i stället till mellanstadielärare i Jönköping. Under ferierna arbetade han som allmänreporter och pressfotograf på Ulricehamns Tidning och frilansade sedan för Borås Tidning.

Filmintresset släppte han aldrig helt. År 1988 gjorde han en kortfilm och en dokumentär om Vänern åt SVT, och från samma år arbetade han som fotograf på deltid. Och 1992 hamnade en av hans bilder i fickan på hela Sverige. Tjugokronorssedeln med Selma Lagerlöf på framsidan har flygande gäss på baksidan, och gässen är hans. Han har också haft bilder på svenska frimärken.

År 1994 blev han fotograf och författare på heltid.

Naturfotografen

Under åttio- och nittiotalet räknades han till landets främsta naturfotografer. Han var medlem i Naturfotograferna och hade hela världen som arbetsfält, med resor till USA, Australien, Afrika och Kina. Fyra gånger fanns han med i utställningen Wildlife Photographer of the Year i London, 1991, 1992, 1993 och 2001. Han fick Kodak- och Naturfotografernas stipendium 1986 och Agfachrome-stipendiet 1991.

År 1993 var han med i Camera Natura på Hasselblad Center i Göteborg, Rune Hassners översikt över svensk naturfotografi. I katalogen står han bland namn som Sune Jonsson, Gerry Johansson, Hans Hammarskiöld, Pål-Nils Nilsson och Hans Strand.

Han signerade sina första publicerade arbeten Jan Töve Johansson, och i Camera Naturas katalog står han fortfarande som Jan Töve-Johansson, Hökerum. Först en bit in på nittiotalet fick han Töve godkänt och registrerat som efternamn hos Patentverket, och då försvann Johansson.

År 1995 utsågs han av tidskriften Foto till Årets nordiska naturfotograf. Året därpå kom debutboken Speglingar, utgiven av Borås Tidnings förlag, om årstidernas växlingar i naturen. Han fick uppdrag i Inre Mongoliet, blev en av de fotografer som presenterades i den internationella antologin The World’s Top Photographers: Landscape, och 2003 utsåg Naturvårdsverket honom till Årets naturfotograf.

Redan under de åren studerade han sina förebilders arbeten, men inte de självklara. Ansel Adams var alltför monumental för hans smak, även om han insåg att Adams var en enastående fotograf. I stället var det Ernst Haas och Eliot Porter som gällde.

Tjurigare motiv

Det som förändrade allt var inte ett beslut utan en kamera. Någon gång under andra halvan av nittiotalet gick han över till att fotografera i storformat, och i samma veva bröt han mer eller mindre medvetet med sina tidigare motivområden. Han har beskrivit det som att han sökte sig mot tjurigare motiv, sådana som gav honom större tuggmotstånd.

Skälet var en invändning mot hans egen genre. Det finns en kritik mot det klassiska naturfotografiet som går ut på att fotografen söker form och skönhet i ett landskap som egentligen är ett enda kaos, och Töve har sagt att insikten om just det var ett av skälen till att han sökte sig bort. De starkaste bilderna av naturen, menar han, är ofta tagna av fotografer och konstnärer som inte uppfattas som naturfotografer, och han nämner Lee Friedlanders ökenböcker och Josef Koudelkas Chaos, som är en favorit.

Namnen han räknar upp när han ombeds nämna sina förebilder säger resten. Joel Sternfeld, Stephen Shore, Robert Adams, Düsseldorfskolans Andreas Gursky. Längre bak Eugène Atgets Parisbilder och Walker Evans bilder för FSA. På hemmaplan Nina Korhonen, Lars Tunbjörk, Håkan Ludwigson, Sune Jonsson och Gerry Johansson. Ingen av dem är naturfotograf, och listan räknas upp av en man som just då fortfarande kallades det.

Den andra boken, Bortom redan från 2001, handlade om kaosteorin i naturen och gavs ut parallellt på engelska som Beyond Order. Det är den sista boken i den gamla banan.

Fem år längs Viskan

År 2002 började han fotografera Viskan. Han höll på i fem år.

Ån har sitt källflöde i sjön Tolken väster om Ulricehamn och når havet vid Åskloster norr om Varberg. Från Borås går det nästan att följa den utmed riksväg 41. I den övre delen, det Töve kallar Viskans barndom, finns mycket vackra naturområden. I Borås förlorar ån sin oskuld till textilindustrins processvatten. Nedanför Horred öppnar landskapet upp sig med vidder som han jämför med de amerikanska.

Han har tidiga barndomsminnen från ån. De handlar mest om bad och fiske, men också om förundran inför det ständiga flödet. Varifrån kommer vattnet, vart är det på väg, och tänk att få flyta med och upptäcka världen på vägen. Han jämför det med Huckleberry Finn och Jim på flotten nedför Mississippi. När han blev äldre reste han ofta till Varberg och fågelmarkerna i Halland, men då var orterna längs Viskan något man bara ville passera så fort som möjligt.

Efter alla resor hade han till slut grävt där han står, som han själv formulerar det i boken. Uttrycket är Ivar Lo-Johanssons och kom upp i intervjun strax efter. Resultatet kallade Töve en road movie i stillbilder.

Utrustningen var en Toyo 8×10, en storformatskamera med negativ nästan lika stora som ett A4, och i några fall en Mamiya 7. Filmen var alltid Kodak 160 VC eller NC. Det är en apparat som kräver stativ och mattskiva och som gör varje exponering till ett beslut, vilket är ungefär motsatsen till hur han arbetat tidigare, när han mest rest mellan olika naturområden. Själv nämner han en femtondels sekund som den tid det tar att tolka och lyfta fram ett stycke verklighet.

Syftet var att skildra en liten bit av Sverige de första åren in på tvåtusentalet, och med sin bakgrund tänkte han i första hand titta på naturlandskapet. I stället upptäckte han ett annat landskap: det sociala. Människorna han mötte längs vägen. Det blev för honom allt tydligare hur människor präglar landskapet och hur landskapet i sin tur präglar sina människor, sätter färg på deras attityder och personligheter.

Han undvek medvetet att i förväg ha idéer om hur projektet skulle se ut, och gjorde resan till ett äventyr utan förutfattade meningar. Motivvalet skedde intuitivt, mötena var oplanerade på samma sätt som möten oftast är, och slumpen fick styra färdvägarna.

Och ju djupare han kom in i arbetet, desto längre bort från Viskan kom han. Till slut var ån inte längre motivet. Den hade blivit en blå tråd, eller snarare, som han själv säger, en mental ledstång.

Att åka längs sin hembygds å var dessutom kravlöst på ett sätt som expeditionerna aldrig hade varit. Blev det inga bilder en dag fanns det inget att gråta över, nästa dag kunde det bli desto bättre.

Hur bråttom det var visade sig medan boken gjordes. Livsmedelsaffären i Nitta och posten i Hökerum hade hunnit slå igen. Rydals Garn AB gick i konkurs efter att han fotograferat där. De platserna finns nu bara kvar som negativ. Han ställde det mot naturen, där vissa motiv kommer att se likadana ut om hundra år, och konstaterade att fotografer hela tiden arbetar mot tiden.

Riverside Viskan kom 2007. Förordet skrevs av Jan Öjmertz, då chefredaktör för Borås Tidning. Öjmertz växte upp vid samma å, vid Lekvad i Berghem, och beskriver hur kraftverk, sågverk, kvarnar och fabriker längs hela loppet har haft vattnet som källa till sin existens.

När Borås Tidning året därpå recenserade en utställning där boken visades tillsammans med nyare naturbilder noterade recensenten att Viskanbilderna hade en stark humanistisk underton av att något gått snett, medan de nya naturbilderna var långt mer komplexa och egentligen oromantiska.

Det var det som var på väg att hända. Naturen slutade vara vacker och blev i stället svår.

Det lilla landskapet

Silent Landscape kom 2012. Bilderna är tagna på olika håll i Sverige, en hel del i Halland, och på Isle of Skye i Skottland. Slingrande urskog, granitkullar i Bohuslän, vintriga myrar i Härjedalen, träskmarker i Västergötland, vindpinade hedar. Ofta i gråskala, ofta helt utan människor, och ändå aldrig vykort.

Tesen bakom boken är rak: landskapet är aldrig statiskt. Det förändras av geologiska, biologiska och klimatologiska processer, och det omvandlas av oss. Myten om det orörda landskapet lever kvar trots att bara en liten del av jordytan är opåverkad av vår art.

Det är i den boken hans blick börjar bli oberoende av motivet. En recensent formulerade det som att det för Töve inte finns någon skillnad mellan det vi brukar kalla vackert landskap och den där plätten under motorvägen där någon ibland klipper gräset för ordningens skull. Han gör en lika precis bild av en hög makadam som av en bohuslänsk granitstrand i lågt solljus. Ett landskap kan vara tre lyktstolpar som förstrött försöker lysa upp en vägkorsning i yrsnö.

Hemmablindheten

Sedan vände han hem.

Under nästan tio år, från 2007 till 2016, fotograferade han Västergötland. Sin egen hembygd, samma marker han vuxit upp i. Utgångspunkten, har han sagt, var att gräva djupare i det han redan kände till. Han ville se med nya ögon och bota hemmablindheten.

Det låter enkelt och är det inte. Att fotografera platsen man kommer ifrån innebär att man vet för mycket och ser för lite, och att varje bild riskerar att bli antingen nostalgi eller distansering. Töve valde en tredje väg: han fotograferade landsbygden som en samtid, inte som ett minne.

Hans eget svar är att resandet aldrig tog slut. Att återvända till platser i närområdet och hitta fotografisk utmaning i invanda miljöer vore inte möjligt, säger han, om han inte rest så mycket och fortfarande gjorde det. Det är utifrånperspektivet som ger de nya ögonen. Han brukar citera Proust, om att den verkliga upptäcktsresan inte består i att söka nya landskap utan i att få nya ögon, och han pekar på Cézanne, för vilken ett enda landskap kunde bli en livslång konstnärlig utmaning.

Han har beskrivit skillnaden mellan livet där och i staden i konkreta termer. Tempot är lugnare och de sociala koderna andra. Folk som bott på samma plats hela livet gör spontana besök hos varandra, dricker en kopp kaffe, blir stående och pratar. Nyfikenheten visas öppet, och en främling som passerar kan bli stirrad på, vilket aldrig händer i staden. Han har också varit tydlig med baksidan, att det finns en rädsla och misstänksamhet mot det som bryter mönstret, men tillagt att den sällan sitter djupt och att värmen och öppenheten han mött både överraskat och glatt honom.

Faraway Nearby gavs ut av Hatje Cantz i Berlin 2017 och är hans enda bok på ett internationellt förlag. Genom boken löper en återkommande röd färg, ett slags envis markering av att någon är här och tänker stanna.

Borås Tidnings recensent Jan Almlöf, tidigare chefredaktör för tidningen Foto, skrev att det var länge sedan Jan Töve var de storslagna vyernas fotograf. Nu handlar det om det lilla landskapet, det där människan bor och verkar, även när hon inte syns i bild. Bilderna är byggda av linjer som avgränsar ytor och skapar nya ytor, sammansatta av naturens beståndsdelar och av människans om vartannat. Almlöf påpekade att formen aldrig tar över innehållet, och att Töve visar hur människan väljer att landskapet ska se ut, men gör det med konstnärens blick snarare än den dokumentära berättarens. Omslagsbilden är en röd brevlåda på ett träställ vid en asfaltsväg som viker av i dimman.

Ljusa nätter, mörka dagar

Nästa bok tog honom ut i mörkret. Night Light från 2020 är svartvit rakt igenom och består av betraktelser av slumrande småstäder under ljusa nätter och mörka dagar, som han själv beskriver den. Bilderna är daterade med klockslag i stället för titlar. 20:59. 22:13. 23:34.

Han skriver att han i mörkret söker ljus som en nattfjäril. En gatlykta, ett tänt fönster, en neonskylt, eller sommarnattens himmel som aldrig riktigt slocknar. Och tvärtom: vinterdagarna, när mörkret ympas in tidigt i dagen och dagen aldrig riktigt vill ljusna. Framför de svartnade husen, de tomma gatorna, de övergivna parkbänkarna, cyklarna i ställen och de parkerade bilarna får han känslan av att tiden stannat och att omgivningen väntar på nästa dags rörelser.

Konstkritikern Leif Mattsson beskrev metoden som ögonblicksbildens raka motsats, en tålamodskrävande väntan på det perfekta tillfället och ljuset, eller snarare det perfekta mörkret. Han noterade också något olycksbådande i bilderna, som om de vore skildringar av brottsplatser eller platser för obskyra riter, och drog en parallell till Antonionis Blow Up. Kompositionerna är stramt centrerade och den utsökta graderingen av gråtoner och svärta är ett signum i sig, men det egna hos Töve, menade Mattsson, ligger i vaksamheten inför detaljer. En omkullvält trehjuling i nedre högra hörnet. En halvt skymd neonskylt där bara ordslutet solutions går att läsa.

Grusvägen

I juni 2019 gick Jan Töve ut med familjehunden Frasse längs en grusväg. Det blev en bok.

Grusväg är inte en bok om grusvägar utan om det vid sidan av. Om det som uppenbaras under promenaden, i rörelsen framåt, om det som ligger bakom krönet och inte går att ana i förväg. Hela sommaren följde de nya vägsträckor, mest i Västergötland, och åren därpå även i Bohuslän, Småland och Skåne. Kameran var laddad med svartvit film.

Och det är här farmors vind kommer tillbaka. Inspirationen, skriver han, kom från några tidiga bilder tagna med den lånade Rolleiflexen i början av sjuttiotalet. Ljusa, lätta, med lång gråskala. Framkallade i det första mörkrummet med Uniprintapparaten och Leonarpapperet, mjukt som sammet och silverrikt. Han ville återuppleva den känslan.

Boken kom 2022 på hans eget förlag Töve Bild AB, formgiven av Andrew Cowie. Utställningen på Wärenstams konstmuseum i Borås fick titeln Akryl och silverbromid, eftersom han delade lokalen med Tomas Elovssons akrylmåleri.

Innehållet är precis så oglamoröst som premissen lovar. Många av våra grusvägar är uråldriga, en del följer fortfarande sträckningen där korna gick hem på kvällen, andra ligger i skarven mellan olika ägor. Kor, ensilagebalar, bortglömda bilar, lador som står tätt intill vägbanan, hemmabyggda väntskjul inför höstens skolskjutsar, potthål. Och en länsmansrygg, den grässvål som växer upp mitt i en misskött väg och som fått sitt namn från tiden då myndigheterna mätte vägarnas skick med en särskild kärra.

Det är svårt att komma på ett svenskt fotoprojekt med lägre trösklar och högre resultat.

Egen regi

Efter Hatje Cantz ger han ut allt själv. Night Light, Grusväg och senast Blackwater från 2024, femtiosex sidor med trettiofyra bilder från ett skuggland där solljuset bara når ned i fläckar och växtligheten sluter sig kring svart vatten som matt speglar himlen.

Vid sidan av de egna böckerna löper en helt annan verksamhet. Han har fotograferat ett tjugotal böcker åt andra författare, framför allt tillsammans med Stefan Edman och Örjan Hill, om skogen, kusten, Hornborgasjön och kulturarvet i skogslandskapet. En av böckerna, De gamle och skogen, fick kungen i present på sin sextioårsdag 2008, varefter Töve och Hill guidade honom under ett besök i Olofstorp.

Han har också arbetat med stillbild och stockfilm åt spelfilm och tv i flera omgångar, bland annat åt Colin Nutley och åt Helena Bergström, och åt en Netflixproduktion 2020. Ur det arbetet växte serien Movie Stills, visad i ett mindre rum på Abecita konstmuseum samma år. Huvudutställningen var Night Light och Landscape in Between, den senare om hur Viaredsområdet utanför Borås gick från naturlandskap till industrilandskap, och när Borås Tidning recenserade var det de två som fick utrymmet, medan Movie Stills nämndes i förbigående.

Han har fått stipendium ur Sveriges Författarfond fem gånger, suttit i fondens referensgrupp, sju år i styrelsen för Fotoförfattarna och ett år, 2024 till 2025, i styrelsen för Svenska Fotografers Förbund. Han är alltså inte bara en av dem som gör fotoböcker i Sverige utan också en av dem som är med och avgör vilka andra som får möjlighet att göra det.

Allt detta från Hökerum. Han bor kvar där han växte upp.

Bron

Hösten 2026 visar han ett arbete på Galleri Moment i Ängelholm som han påbörjade 2022 och avslutade i år. Det heter Crossing the River och handlar om övergång och förvandling. Utgångspunkten är en återuppbyggd träbro som en gång hade central betydelse i hans barndomslandskap, och som i projektet blir både en fysisk passage mellan två stränder och en länk mellan minne, identitet, dåtid och nutid.

Symmetrin är nästan för prydlig för att vara sann. Pojken i skolans mörkrum, mannen som gav sig ut i världen med en naturfotografs utrustning och kom tillbaka för att fotografera samma marker en gång till, och nu bron han gick över som barn.

På frågan om han har ett livsmotto svarade han en gång att det är small moves. Han visste inte varför det blivit på engelska eller var det kommit ifrån, men att skynda långsamt var något han ofta tänkte på.

Femtio år efter Leonarpapperet fotograferar Jan Töve fortfarande i Västergötland. Det som har förändrats är inte platsen utan vad han ser där.

Varför jag har med Jan på listan

Jag hade sett hans bilder utan att veta att de var hans. Det är sant om ganska många i den här serien, men i Töves fall gäller det en särskild sorts bild: den svenska landsbygden i dis och gråskala, ett vägskäl, en lada, en brevlåda. Sådana bilder brukar jag gå förbi. Hans gör jag inte det med, och det tog mig ett tag att förstå varför.

Det som fick mig att lägga till honom var ändå inte en enskild bild utan ett ord. Hemmablindhet. Han använde det om sitt eget projekt i Västergötland, om svårigheten att se det man känner till för väl, och jag kände igen mig omedelbart. Jag fotograferar oftast längs samma stråk. Efter ett tag ser man ingenting. Att han ägnade tio år åt att bota just det, på hemmaplan i stället för att åka någon annanstans, är den mest användbara tanke jag tagit med mig från arbetet med den här texten.

Grusvägen är den andra. Han gick ut med hunden och det blev en bok. Ingen resa, ingen budget. Bara samma väg om och om igen tills något blev synligt. Jag har tänkt ut fler projekt än jag har genomfört, och de flesta har fallit på att de krävde något jag inte hade. Det här kräver ingenting utom att man går.

Sedan är det avhoppet. Han var mitt uppe i en karriär som svensk naturfotograf, med priser och museiutställningar bakom sig, och lämnade den för något som var betydligt mindre lättsålt. Jag har svårt att tänka mig hur det kändes att sätta ned foten där. Att han dessutom gjorde det utan att flytta från Hökerum gör det inte mindre imponerande.

Ärligt talat behöver jag ändå tid med hans bilder. De ger inget tillbaka på en sekund, och jag har blivit mer van vid gatufotografiets tvärtom, där hela poängen ofta är att något händer precis nu. Hos Töve händer ingenting. Första gången jag bläddrade igenom Night Light tänkte jag att det var vackert men avlägset. Det var när jag kom tillbaka en andra gång som trehjulingen i hörnet plötsligt var det enda jag såg.

Så kanske är det just därför han hör hemma här. Han är en påminnelse om att det som är värt att fotografera ofta ligger på vägen hem, och att det tar längre tid än man tror att se det.