William Molander

Kameran var mammas, lånad. Bakgrunden var en svart filt som han fick låna hemma hos sin mormor. Platsen var ett klassrum på en flyktingförläggning i Vänersborg, hösten 2025, och framför honom satt volontären Mian.

Någon fast plan fanns inte. Han ställde frågor, lyssnade och försökte förstå hennes personlighet på ett plan mellan raderna, och tog sedan några foton med äkta känslor. Det blev den första bilden i Words of Wisdom, och det är fortfarande den han helst visar. Hon visar sitt äkta själv i bilden, säger han, och den visar också hennes volontärarbete på förläggningen och drömmen om en bättre framtid.

Ur det mötet växte resten. Åtta äldre människor med olika bakgrund, var och en med ett större och fyra mindre porträtt, en text och ett handskrivet citat.

Idén kom på ett äldreboende, men ingen av de åtta finns där

Ett år tidigare hade han sommarjobbat på ett äldreboende. Nästan alla som bodde där var över 90 och hade Alzheimers eller demens, och deras livsberättelser kom i segment som de själva inte längre kunde pussla ihop. Det var där känslan uppstod att äldre människors historier borde bevaras innan de tynade bort. Själva konceptet dröjde ungefär ett år till.

Därför finns ingen av de porträtterade på det äldreboendet. Möjligheten att intervjua någon där som har minnet i behåll tänker han fortfarande på.

Urvalet gjordes brett med avsikt, som han sa till P4 Halland i april: folk med lite olika bakgrund, några från förläggningen i Vänersborg och några från Varbergstrakten. Bland dem finns en man som suttit nio år som krigsfånge under kriget mellan Iran och Irak, och fotografen Monica Englund, 91 år, som har fotograferat varje dag sedan 1946.

Ett större porträtt och fyra mindre

Ungefär hälften av mötena gjordes vid ett tillfälle. Den andra hälften delades upp: en intervju en dag, en fotografering några dagar senare. Skälet var tid, att hinna fundera över personen och i den mån det går planera bilderna. Intervjuerna varade från en timme till tre, och med Ulf blev det sex timmar fördelat på två dagar.

Under samtalet försökte han förstå personen på ett djupare plan än det faktamässiga. Sedan kom texten, som han skrev själv utifrån intervjun, och citatet, som personen fick skriva för hand.

”Det har varit intressant att försöka berätta någonting om personen som är sant”, sa han till Varbergs Tidning i somras. ”Med kameran försöker jag fånga en sann bild av personen, och detsamma gäller texterna. Det är två olika sätt att jobba på.”

Att citaten är handskrivna är ett beslut och inte en effekt. Han visste att han ville ha citatet under bilden, och insåg att känslan skulle bli fel om alla citat sattes i samma typsnitt, eftersom vi alla är olika. Poängen med att be dem skriva var att röster som annars inte hörs högst skulle få komma fram i sin egen form.

I bilderna vill han framhäva rynkorna. Man ska vara stolt över den visdom som kommit med dem.

Ulf och masken

Mannen i Persona heter Ulf och är en av de åtta. Han har besökt 193 länder, alltså nästan alla. William kom hem till honom utanför Falkenberg en regnig höstkväll 2025, och intervjun blev ett samtal om det mesta mellan himmel och jord.

Masken Ulf håller i kommer från Gambia, där han 1973 såg den användas i ritualer och danser. Williams egen tanke med bilderna var att skildra hur en människa man möter kan hamna bakom en mask av ens egna förutfattade meningar, och att personen bakom masken sällan är så olik en själv, om man verkligen ser henne. Det var en insikt Ulf hade formulerat efter alla sina resor. Samtidigt är det viktigt för William att bilderna är öppna för egna tolkningar.

Juryn i Riksfotoutställningen 2026 gav kollektionen brons och skrev om ”genomtänkt narrativ och elegant svartvit komposition, där lekfullhet och humor väcks genom maskens och mannens samspel”. Samma bilder gav guld i Viskadalstävlingen 2026, som de fyra fotoklubbarna i Borås, Kinna, Hyssna och Varberg arrangerar tillsammans.

Att fotografera någon som fotograferat i åttio år

Om Monica Englund fick han höra när Eva Dahlman föreläste om sin bok Kvinnor bakom kameran, där Englund är omskriven. Han hörde av sig, och hon bjöd hem honom för en intervju och några bilder.

Det var, som han själv skriver, ganska läskigt för en 18-årig fotograf att fotografera någon som fotograferat varje dag i 80 år och haft en lång karriär. Hon var inte heller så bekväm på andra sidan kameran. Han såg det som en välförtjänt revansch åt de tusentals människor hon själv porträtterat, tryggt bakom sin egen kamera.

Hon gav honom råd och uppmuntrade honom att gå sin egen väg. De har hållit kontakten sedan dess, och bland det hon tipsat om finns fotoboken från utställningen The Family of Man, kurerad av Edward Steichen, som betytt mycket för henne.

En av de andra porträtterade, Leif, fick se sig själv på väggen när utställningen öppnade på biblioteket i Varberg. Han beskrev det i P4 Halland: ”Det är ungefär som när man hör sin röst. Alltså, man hör någonting själv, men någon annan hör någonting helt annat, liksom.”

Från Komedianten till UNESCO:s högkvarter

Words of Wisdom blev färdigt i mars 2026 och visades först på stadsbiblioteket i Kulturhuset Komedianten i Varberg, 12 mars till 16 april. Sedan gick det fort. Bilden och texten om Mian var med i samlingsutställningen Paradis på Årstads konsthall i Falkenberg, 4 juli till 2 augusti, och sex av de åtta porträtten hängde på stadsbiblioteket i Halmstad, 15 juli till 26 augusti.

Mitt i den perioden bar det av till Paris, dit han åkte med ett team från Region Halland och tre andra svenska delegater inom International Youth Media Summit. Bilderna visades på Cité Internationale Universitaire de Paris 26 och 27 juli, på UNESCO:s högkvarter 28 juli och på Pan Pier Concert Hall 29 juli. Summiten samlade 51 deltagare mellan 18 och 25 år från 20 länder, och William var enligt RSF:s tidskrift Exponera den yngste delegaten. Hans grupp gjorde kortfilmen Cherish, där han var filmfotograf. Den handlar om en kvinna som behandlas illa av en vårdare på ett ålderdomshem och som samtidigt är ensam och saknar sin familj, alltså om åldersdiskriminering och om den utsatthet som kan följa med den. Filmen och fotoprojektet ska ingå i en global kampanj med workshops, bland annat för omkring 15 000 skol- och collegeelever i Kalifornien.

”Det är väldigt kul att jag kan få hylla de här personerna så mycket”, sa han till SVT Halland från Paris. ”Det är kul att mina bilder kan vara med och göra förändring.”

I augusti hängde bilderna på Planket i Stockholm, dit han blivit inbjuden av redaktören för Exponera. I oktober visas utställningen på Kulturhuset Fyren i Kungsbacka, 12 oktober till 1 november, och i början av nästa år i S:t Nicolai kyrka i Halmstad.

Texten har rest med bilderna. Hans egen fotoartikel Preserving Wisdom publicerades i FRAMES Magazine Digital i augustinumret, med en av hans bilder på omslaget, och i Senioren, SPF Seniorernas medlemstidning med en upplaga runt 200 000, fanns en artikel om honom i nummer 7.

Väskan

Han beskriver sig som mindre teknikfixerad än man kanske skulle tro. I väskan ligger en Canon EOS R och några få objektiv: ett allroundobjektiv på 24-105 mm, ett porträttobjektiv på 85 mm f/1,4 och ibland en vidvinkel. Vid porträtt tar han ibland med en liten portabel studiolampa för att kunna justera ljuset, men oftast är det naturliga ljuset bäst.

Dessutom ett litet anteckningsblock, alltid, för idéer och sådant han vill ta med sig.

Veckorna nu

Hösten 2026 började han på konstskolan vid Katrinebergs folkhögskola men hoppade av, eftersom det inte var rätt för honom just nu. Det han gör i stället är fotografi på heltid, dels för nöjes skull, dels mot betalning. Veckan då han svarade hade han fotograferat en prisutdelning och tagit bilder åt ett företag som skulle ha dem på sin webbplats.

Mest tid går ändå åt till planering och administration, inför utställningarna och inför fortsättningen på Words of Wisdom, där han ska fotografera och intervjua fler personer på samma sätt. Han nämner också planerade magasinartiklar och utställningar som ännu inte är offentliga.

Han tycker om att leka med kameran och prestigelöst testa nya tekniker, för att kanske kunna använda dem i framtida projekt. Drivkraften, säger han, är att se hur människor berörs och gläds av arbetet.

Inspirationen kommer från många håll och går inte riktigt att styra. Störst är den från berättelser, och från konsten att förmedla en berättelse i bild utan ord. Mycket hämtar han också från andra konstformer, både samtida och historiska.

Varför han började

Kameran var ett verktyg för nyfikenheten. Med den kunde han upptäcka världen, och skapa konst med verkligheten, som han beskriver som kanske det bästa konstverk som finns och som man får försöka tolka.

Han gick med i Varbergs Fotoklubb 2019 och räknar 2024 som året då det blev allvar. Våren 2026 tog han studenten från teknikprogrammet på PS-gymnasiet i Varberg, samma vår som utställningen öppnade. ”De flesta som läser teknikprogrammet blir ingenjörer”, sa han till Varbergs Tidning. ”Men jag tror inte det för min del.”

Ögonblicket då han visste att det inte skulle gå över beskriver han inte som en bild eller ett uppdrag, utan som ett möte mellan två håll: när både han själv och de som tittade kände sig träffade av det bilderna förmedlade, och när han såg att de kunde göra något gott, både för den enskilda betraktaren och i stort.

Han har också sagt att det inte verkar finnas så många i hans egen ålder som delar intresset. Han vill fortsätta berätta om människor, och arbeta lite åt reportagehållet.

Varför jag har William med på listan

Vi träffades på Planket i Stockholm i augusti, en pratstund mitt bland allt folk, och några dagar senare låg ett mejl i min inkorg. Han undrade om jag ville intervjua honom någon gång framöver. Det mejlet blev den här serien. Hade han inte skrivit hade jag förmodligen aldrig kommit på att göra en vecka med unga fotografer, så jag har William att tacka för den idén!

Det som fastnade hos mig var inte åldern utan tålamodet. Att sätta sig ner i en, två eller tre timmar med en människa, och i Ulfs fall sex, innan man ens lyfter kameran. Jag känner inte många som gör så, oavsett ålder. Själv har jag nog mest fotograferat människor i förbifarten, och frågat efteråt om det var okej.

Fotoklubbsvägen gör mig också glad. Han kom in via Varbergs Fotoklubb som tolvåring(!), tävlar i Riksfotoutställningen och har fått sina bilder bedömda av en jury på Öland, samtidigt som samma bilder har hängt i Paris. Det är ett ganska bra svar till alla som tror att fotoklubbarna bara är äldre herrar som diskuterar skärpedjup. En stor fråga bland fotoklubbar handlar om att få in yngre, och här kom någon in av sig själv och gjorde något eget med det. Och så han gjorde det!

Sedan är det själva ämnet. Ett projekt där en artonåring sätter sig och lyssnar på människor som är fem gånger äldre, och låter dem skriva sina egna ord för hand under bilden, är precis den sortens idé jag önskar att jag hade fått själv. Det mesta av det jag fotograferar försvinner med mig. Hans bilder kommer att betyda något för åtta familjer långt efter att både han och jag slutat trycka på avtryckaren.