Bruno Ehrs

Det finns en bild han tog en vårdag 2018, i Nationalmuseums tomma salar innan tavlorna hängts tillbaka. Eftermiddagsljuset faller in genom fönstren och laddar de stilla rummen med en stämning som påminner om den danske målaren Vilhelm Hammershøis gåtfulla interiörer. Att ensam vandra där, kamera i ena handen och stativ i den andra, var en upplevelse som berörde honom på djupet. Den scenen säger något väsentligt om Bruno Ehrs. Han letar alltid efter stämningen i ett rum, ögonblicket då tingen tycks vilja berätta sin egen historia, och han är beredd att vänta tills ljuset infinner sig.

Vägen in via ett mörkrum

Bruno Ehrs föddes 1953 i Brännkyrka församling i Stockholm och växte upp i Årsta, i en helt vanlig medelklassmiljö där papporna var ingenjörer. Där fanns inget konstnärligt arv att tala om, men i faderns bokhylla stod tekniska fotoböcker av namn som KW Gullers och Lennart Nilsson, bilder som var begripliga rakt igenom, om skördetröskor, gruvor och statens järnvägar. Från en religiös faster kom en annan sorts böcker, som Sune Jonssons Byn med det blå huset, och på biblioteket i Årsta hittade han som tolvåring Christer Strömholms Poste restante. De bilderna förstod han inte, men han kände en egendomlig njutning i deras smärta, och det dröjde många år innan han insåg vilka fotografer han egentligen tittat på. Skillnaden mellan de begripliga bilderna och de gåtfulla följde honom sedan genom hela hans arbete.

Fotografi var ändå aldrig hans förstahandsval. Drömmen under hela skolgången var att bli skribent, och han sökte till en journalistlinje övertygad om att han skulle komma in. Han kom inte in, och stod plötsligt rådvill. Det var hans pappa som påminde honom om hur road han var av fotografi, om kameran och mörkrummet. Han sökte den kommunala fotoskolan i Solna, tänkt som en omväg tillbaka till skrivandet. Men redan efter ett par dagar i mörkrummet, med doften av fixerbad och bilderna som långsamt steg fram i framkallningsskålen, var saken avgjord. Här ville han ägna sig åt något hela livet. Bokstäverna fick läggas åt sidan.

Kameran hade han skaffat redan som sextonåring. Han sommarjobbade på Martin Olssons kafferosteri, och när en flicka i lunchmatsalen fick frågan om han skulle köpa en bandspelare eller en kamera för de hopsparade pengarna svarade hon bestämt att det skulle bli en kamera. Han cyklade in till stan, köpte kameran och tre filmrullar, och redan innan han tagit första bilden kände han att livet aldrig skulle bli bättre än så här. De första bilderna blev rivningskvarter i Stockholms city, dit han och kompisarna smög in på söndagarna när ingen arbetade. Redan då fanns känslan av att något höll på att hända i staden, och lockelsen i att kliva över staketet in i det lite skrämmande.

Karriären började, bokstavligen, i tunnelbanan. Sista terminen satt han med en kartong nyhämtade diabilder och var så otålig att se dem att han öppnade lådan och använde vagnens lysrör som ljusbord. Mittemot satt en äldre man med snälla ögon, sliten kavaj och fluga. Bruno räckte honom några ramar, och tillsammans tittade de på bilderna station för station. Vid Gamla stan presenterade mannen sig: Lennart af Petersens, chefsfotograf på Stockholms Stadsmuseum. Ville han börja där? Så kom Ehrs första anställning till, som en följd av att han inte kunde vänta med att se sina egna bilder.

Stadsmuseet, Bonniers och vägen ut i frilanslivet

På Stadsmuseet fick han först det enformiga arbetet som reprofotograf, att av gamla arkivbilder dag efter dag göra nya negativ. Det var där han första gången stötte på Henry B. Goodwins bilder, och fick lära sig att han borde ha hört talas om dem. Men en dag bad af Petersens honom att fotografera en utställning, och resultatet blev så bra att Ehrs befordrades till arkitekturfotograf på den byggnadshistoriska sektionen. De åren, med fokus på form, ytor och proportioner, fick stor betydelse för hans estetik. Han dokumenterade Stockholms kvarter, exteriört och interiört, med tiltskiftsoptik på fasaderna och Hasselbladsutrustning för interiörerna. Efter ett par år kände han ändå att han inte kunde lära sig mer på platsen.

Vägen vidare gick via en blygsam skärmutställning på Solna stadsbibliotek, som råkade ses av en journalist som skulle starta tidningen Stockholm City. Därifrån fortsatte han till Bonniers och Åhlén & Åkerlunds förlag, där han under några år fotograferade för titlar som Veckorevyn, Damernas Värld och Månadsjournalen. Det var färgstarka år. För Månadsjournalen reste han 1979, 26 år gammal, till New York för att porträttera konstvärldens stjärnor, och hamnade efter idogt envisande i Andy Warhols Factory mitt under en plåtning av Liza Minnelli. Kvällen slutade på Studio 54 i Warhols sällskap. Men tidningslivet var också nyckfullt, och efter ett samtal med en hårdför förlagsdoktor stod han plötsligt utan kontrakt. Sedan början av 1980-talet är han verksam som frilans.

Den egna blicken och Stockholmsutställningen

Parallellt med uppdragen har Ehrs hela tiden drivit egna projekt. Vändpunkten kom våren 1982, när han på en fest mötte musikern Tom Wolgers. De fann varandra omedelbart och bestämde sig för att göra något tillsammans om samtidens Stockholm. Det blev en dokumentation av ungdomarna på restaurang Bistro Bohème, fotograferade ute i staden med stuprör, parkeringsautomater och transformatorstationer som geometriska fonder. Människan kunde vara liten i bilden, ibland bara en tiondel av ytan, men porträttet trädde ändå fram. Tom skrev musik till tiden och människorna, och med ett visst mått av kaxighet kallade de utställningen Stockholmsutställningen 1982.

Den blev mycket uppmärksammad, och mycket kritiserad. Han hade dokumenterat fel slags ungdomar, medelklassen från Lidingö och Östermalm i stället för något kollektiv man tyckte synd om, och dessutom hade han ramat in bilderna, vilket uppfattades som ett borgerligt tilltag. För Ehrs är just förhållningssättet det centrala, inte motivet i sig. Om man fotograferar en jordgubbe, en idrottare eller en skyskrapa spelar mindre roll. Frågan är hur det brukar gestaltas och hur man själv kan göra något annat, något egnare. Hans metodbeskrivning är geometrisk och tålmodig. Han söker först harmonin i omgivningen och placerar sedan in motivet. Ofta finns bara en enda optimal punkt, och flyttar man sig tio centimeter åt sidan kan hela bildens balans gå förlorad.

Nedan några bilder ur utställningen Stockholm – Stycken av en stad.

Böcker, uppdrag och ett liv i rörelse

Under decennierna har Ehrs varvat det konstnärliga med ett omfattande uppdragsfotograferande, hundratals årsredovisningar och ett femtiotal kommersiella böcker, åt företag som Ericsson, SAS och Boliden, ofta på resor jorden runt. Där de flesta fotografer väljer sida, antingen konstnär med egna utställningar eller kommersiell fotograf, har han medvetet gjort tvärtom. Redan under fotoskoletiden rörde han sig i konstsammanhang, och uppdragen har fungerat som en sorts självsponsring, där pengarna finansierat de egna projekten. Han menar att de två sidorna har närt varandra. Den hårda disciplinen i dyra produktioner, där ingenting får gå fel och man hellre byter plats än ställer in när regnet kommer, har gett honom något som hans fria fotografi tjänat på, och den konstnärliga ådran har i sin tur präglat uppdragen.

Ibland har gränsen mellan de två helt lösts upp. I slutet av 1990-talet fick han en stor reklamkampanj för Ericsson men lät den ta en oväntad riktning, med bilder av en godhjärtad affärsman i stället för den vanliga framgångssymbolen. När en bild av en man med dollarsedlar fastsatta på kostymen nådde styrelsen blev kampanjen stoppad, trots att kostnaderna redan passerat en miljon kronor. I stället lät han uppdragsgivaren gå med på att materialet blev en egen utställning, Have a Nice Day, med suggestiva, nästan filmiska bilder som andades femtiotalets europeiska film. Så förvandlades ett refuserat uppdrag till ett av hans egna verk.

Samma tanke, att lyfta uppdragsbilderna in i konsten, återkom 2020 i utställningen On Demand på Abecita Konstmuseum i Borås. Uppslaget kom från museet självt, och han tog det till sig med förtjusning. För första gången ställde han ut sina rena uppdragsfotografier, bilder gjorda på beställning för magasin, tidningar och bokförlag. Han gick igenom materialet från sina omkring 450 uppdrag och satte samman bilderna i nya konstellationer, som diptyker och triptyker. Ibland ställdes de mot varandra som kontraster eller små berättelser, ibland förstärktes i stället likheter i form och stämning till ett gemensamt uttryck. Genom att låta bilderna ses tillsammans uppstod nya verk, och titeln, On Demand, bar just den dubbelhet han tycker om, ett beställningsarbete som blivit fritt.

Han är också en hängiven samlare och läsare av fotoböcker, med ett par tusen volymer hemma. Boken är för honom en utställning i miniatyrformat, och andras böcker har genom åren varit ett slags kamratskap och stöd. Bland hans egna verk märks flera med fotohistorisk inriktning, däribland samlingen kring Henry B. Goodwins Stockholmsbilder. I Bunker Ett Noll Fyra skildrar han en väldig militärbunker i fyra plan på Gotland som byggts om till sommarhus.

En serie porträtt av hans egna söner, tagna i ett gotländskt landskap så rent och befriat från tidsmarkörer att det kunde vara skapelsens första dag, samlades i boken Memories of från 2011, som nominerades till Svenska Fotobokspriset. Serien fick en särskild resonans genom att boken på sista sidan visar en gammal bild där hans egen far, som var ingenjör, fotograferat honom som pojke vid en sjö i ett jämtländskt landskap, med precis samma blick. En far fotograferar en son som själv blir far och fotograferar sina söner.

Poeten Marie Lundquist, som skrivit bokens text, läste bilderna som en tidlös berättelse om pojken vid världens rand, där bröderna än smälter samman med naturen, än står ut som mänskliga utropstecken i den. Gotland återkommer ofta i hans liv. Där har familjen hus, och där tog han 2025 års serie i det hundraåriga, orörda Hjorters kapell i Burs, ett rum han genast kände igen som besläktat med Hammershøis stillhet.

Faran har emellanåt varit påtaglig. En söndag i slutet av 1990-talet höll han på att förlora livet i ett kalkbrott på norra Gotland, då han klev ut på vad han trodde var fast, sprucken lera men som visade sig vara ett tunt skikt över en grötig massa. Han sjönk till bröstet, ensam och utan möjlighet att ropa, och räddades till slut av sitt långa, bastanta stativ vars objektiv hakade fast som en krok i en lerspricka. Det sitter fortfarande små lerfläckar kvar på stativet som han aldrig brytt sig om att torka bort.

Omfamningen och kungen som vilar i staden

När Stockholm fyllde 750 år 2002 fick Ehrs i uppdrag av staden att skildra inte Stockholm utan stockholmaren, i en utställning på Kulturhuset. Han tänkte sig staden som en tårta med bitar av makt, kultur, ekonomi, religion och gastronomi, och valde en känd person ur varje del, bland dem Jacob Wallenberg och dåvarande statsministern Göran Persson. Grundtanken var att fånga dem vilande i staden, som om Stockholm vore en mild stad som sluter sina medborgare i famnen. Därav namnet, Omfamningen.

Kungen var den enda som först tackade nej, och det krävdes en omständlig omväg via hovet innan det gick att ordna. Resultatet blev ett porträtt där Carl XVI Gustaf ligger avspänt vid vattnet på Skeppsholmen, långt ifrån den stelhet man är van vid, och där en svan råkade glida in i bildens diagonal i just rätt ögonblick. Under fotograferingen dök en trettonårig pojke med Downs syndrom oväntat upp och slog sig i samspråk med kungen, och Ehrs fick se hur statschefen utan tv-kameror i närheten samlade en grupp besökande ungdomar omkring sig för ett foto och lade armarna om dem. Åtta år senare, 2010, debuterade Ehrs på frimärke med porträtt av det svenska kungaparet.

Alltjämt i rörelse

Ehrs är fortfarande högst verksam. Under senare tid har han haft stora internationella uppdrag, bland annat för modehuset Dior i Paris, och han har fått det både prestigefyllda och laddade uppdraget att fotografera de svenska riksregalierna åt hovet. Bilderna publicerades i ett reportage i Vogue Scandinavia, där han ställde regaliernas glans mot de råa granitvalven djupt nere i Skattkammaren under Kungliga slottet. Han hade lagt märke till de gamla källarvalven som tycktes andas sekler av historia, och ville lyfta fram regaliernas prakt genom noggrann ljussättning medan stenblocken bara fick bilda en diskret arkitektonisk fond, knappt synlig men ändå närvarande. Varje nytt uppdrag följs, säger han själv med ett visst allvar bakom skämtet, av en kort stolthet och en betydligt längre period av oro inför leveransen. Parallellt bygger han en dagsljusateljé vid sitt hus i skogen på Gotland, där han planerar att för första gången på allvar ge sig i kast med studiofotografi och stilleben, en pandang till 1600-talets måleri fast med modernt anslag. Han beskriver sig hellre med det amerikanska uttrycket outdoor photographer än som studiofotograf, någon som arbetar med professionell utrustning men alltid mobil, med allt han orkar bära.

Ehrs hör sedan flera decennier till Sveriges ledande fotografer. Han har genom åren gjort ett stort antal separatutställningar i Sverige och utomlands och räknar själv ett tiotal av dem som sina egentliga konstnärliga projekt. Han är representerad på Moderna Museet, Nationalmuseum, Statens porträttsamling och Svenska institutet, och har varit medlem i Svenska Fotografernas Förbund i ett halvsekel.

Varför jag har med Bruno på listan

Bruno Ehrs är ett namn jag hört många gånger utan att riktigt komma mig för att kika närmare. Eller, det trodde jag i alla fall. När jag väl satte mig in i hans bilder insåg jag att det var ännu en fotograf vars verk jag sett om och om igen, utan att fästa hans lite ovanliga namn i minnet. Namnet kanske jag inte mindes, men bilderna känns igen direkt. Det är just det som gör det så spännande att gräva vidare nu, att se vad som kommer fram. En lång karriär innebär förstås att det finns massor att ösa ur, och hos Bruno blev det snabbt tydligt hur mycket det rörde sig om.

Nu när jag tittat ordentligt på hans arbeten finns det en sak jag verkligen önskar att jag fick se i sin helhet, och det är hela Stockholmsutställningen. Jag tror det vore en upplevelse att ta in den som det sammanhang den en gång var.

Har man likt Bruno funnits med och varit aktuell ända sedan 80-talet, då har man en självklar plats på listan. Och att han hållit sig ständigt aktuell förstår jag mer än väl när jag ser bilderna.

Vanligtvis skriver jag klart en artikel, skickar ett utkast och hoppas på ett godkännande. Med Bruno blev det dessutom flera trevliga samtal, och han delade generöst med sig av både berättelser och bildmaterial. Åtskilligt av det du läst ovan hade jag aldrig hittat på egen hand. Stort tack!