Helene Schmitz

I en dal i North Carolina har en växt tagit över allt. Den japanska kudzun klättrar uppför stammar och stolpar, sveper in övergivna hus och förvandlar skogen till en grön, kvävande skulptur. Det är vackert, och det är skrämmande. Just den motsägelsen, mellan skönhet och hot, mellan vår längtan efter kontroll och naturens orubbliga svar, är navet i Helene Schmitz fotografi. Hon har ägnat decennier åt människans komplicerade förhållande till naturen, och åt tiden och förgängligheten som löper genom allt hon avbildar.

Tidiga år och genombrott

Redan som nittonåring bestämde sig Schmitz för att bli fotograf, och hon har fotograferat sedan tonåren. Sin första separatutställning hade hon vid tjugotre års ålder. År 1983 deltog hon i en grupputställning på galleriet Camera Obscura i Stockholm, och det var bilderna därifrån som Moderna Museet köpte in. Under de första decennierna försörjde hon sig på uppdrag, med porträtt, skivomslag, bokomslag och arbete för Nöjesguiden, och det var först runt fyrtio års ålder som hon på allvar började ägna sig åt egna projekt, böcker och utställningar.

Serien 1983 fick ett nytt liv långt senare. Under en stillsam period mitt under coronapandemin gick Schmitz igenom sitt arkiv och återfann några svarta pärmar med bevarade vintagebilder från hennes allra tidigaste produktion. Bland motiven finns porträtt av Lars Norén, Thomas Di Leva och vännen Jessica Clayton, blandat med lekfulla bilder på dåvarande pojkvännen Olle Ljungström. Tillsammans med dagboksanteckningar och brev från personer som stod henne nära bildar fotografierna ett poetiskt dokument över dåtidens musik- och konstscen i Stockholm, och en viktig pusselbit i det svenska åttiotalsfotografiet. Materialet gavs 2022 ut som boken 1983.

Schmitz studerade konstvetenskap vid Stockholms universitet och tog sin kandidatexamen 1988. Hon deltog i en filmworkshop vid New York University 1995 och studerade konstteori vid Konstfack 1997. Bakgrunden i bildanalys snarare än i hantverket märks i hela hennes verk. Hon närmar sig fotografiet som ett sätt att tänka, inte bara att avbilda.

Det stora genombrottet kom genom en katastrof. När hennes barndomshem, en sekelskifteslägenhet i Stockholm, brann ner 1994 gick hon tre veckor senare tillbaka in i ruinen. Hon hade föreställt sig hur det skulle se ut, men chockades av förvandlingen. Takbjälkarna var borta, sot täckte väggarna, sidenkuddarna hade börjat mögla och snön föll rakt ner på parketten. Mitt i förstörelsen fanns något oväntat vackert. Där bestämde hon sig för att dokumentera, och resultatet blev serien Livingrooms, det arbete som gav henne ett brett genomslag. Sedan dess återvänder hennes konstnärskap gång på gång till tillstånd bortom kontroll.

Naturen under lupp

Med projektet om köttätande växter vände hon på våra förväntningar. Blommor förknippar vi med oskuld och passivitet, men Schmitz visade dem som fridfulla mördare som lurar och dödar sina offer. Samma intresse för naturens motstånd ledde henne till den invasiva kudzun i USA och till spökstaden Kolmanskop i Namibia, där tyska diamantkolonisatörer en gång byggde en europeisk by mitt i öknen och sedan övergav den. Sanden har sakta fyllt husen, rum för rum.

I Ur regnskogens skugga följde hon Linnélärjungen Daniel Rolanders fotspår till Surinam, nästan tre sekler efter hans resa 1754, sedan man funnit hans handskrivna dagbok på latin. I djungeln besökte hon en fjärilsfarm, och farmarens till synes omöjliga kamp för att tämja och besegra en omättlig natur blev en bild för hela projektet. Boken nominerades till Augustpriset och tilldelades Publishingpriset 2012.

Landskap i förvandling

Sommaren 2014 brann nära 14 000 hektar skog i Västmanland, den värsta skogsbranden i modern svensk tid. Schmitz återvände under två år till de brända markerna runt Sala och dokumenterade hur landskapet långsamt förändrades. Ur askan visade sig nytt liv, och vissa arter behöver just hettan från en brand för att gro. Arbetet blev till serierna Transitions och The Forest.

I projektet Thinking Like a Mountain riktade hon blicken mot utvinningen av naturresurser i Sverige och på Island. Hon valde fyra former, berggrunden, floden, skogen och den heta källan, och skildrade dem som platser där människans närvaro manifesterar sig allt tydligare i landskapet. Fotografierna är på samma gång sköna och hotfulla, och kan läsas som meditationer över en global, högindustriell omvandling som pågått allt snabbare under de senaste trehundra åren. Boken belönades med Publishingpriset 2019.

Temat fördjupades i Studies in Falling, som visades från 2023 på bland annat Galleri Flach i Stockholm och senare på Galerie Maria Lund i Paris. Här reste Schmitz längs den danska kusten och fotograferade landskap som sakta faller sönder. Hon skildrade kretsloppet där kalkstenen i klipporna mals ner och omvandlas till cement, en process som i sin tur släpper ut stora mängder koldioxid och bidrar till de stigande havsnivåer som eroderar kusten. Vid Møns klint och Faxe kalkbrott, och längs Jyllands västkust, fångade hon betongbunkrar från 1940-talet som lösgjort sig från sluttningarna och sakta glider ut i havet.

I sin senaste serie, The Island, har hon vänt blicken mot ön Rügen i norra Tyskland, samma kust som en gång inspirerade Caspar David Friedrich. Serien visades i Paris.

Schmitz arbetar gärna med analog storformatskamera, en Ebony 4×5 tum, och samarbetar i sina böcker ofta med författare, filosofer och idéhistoriker. År 2015 fick hon i uppdrag av PostNord att formge frimärken, och kom senare tillbaka till uppdraget med en hel serie rosor som lanserades på Fotografiska. År 2012 gjorde hon en tillfällig utsmyckning av Mariatorgets tunnelbanestation i Stockholm.

En internationell blick

Schmitz är verksam långt utanför Sverige. Hon har haft separatutställningar på bland annat Fotografiska New York, House of Sweden i Washington, Fotografiska i Tallinn och Fotografisk Center i Köpenhamn, och har visats på gallerier i Paris, Oslo och New York. I grupputställningar har hennes arbete tagit plats i sammanhang som arkitekturtriennalen i Sharjah och biennalen i Istanbul, och hennes bilder har samlats i internationella praktverk om botanik och samtidskonst. Verken finns i samlingar som Moderna Museet, Statens konstråd, Västerås konstmuseum och Danska kulturstyrelsen, och de återkommer regelbundet på den svenska auktionsmarknaden.

I dag ser hon annorlunda på sitt medium än som ung. Då handlade fotografin om liv och död och om livets förgänglighet. Nu beskriver hon den hellre som ett verktyg att samtala med andra, ett sätt att föra dialog.

Varför jag har med Helene Schmitz på listan

Första gången jag såg Helenes bilder var på Fotografiska. Det var Blue Room ur serien Earthworks som fångade mig, det övergivna rummet i den namibiska öknen där sanden blåst in och dynerna långsamt tagit över. Jag blev stående länge framför bilden. Det var något i hur det vackra och det skrämmande fanns i samma bild, hur en plats kunde vara både helt stilla och full av en rörelse som aldrig tog slut.

Senare gav serien The Forest mig en oväntad återkomst till mitt eget liv. Jag arbetade som flygledare under skogsbranden i Västmanland, och vi gjorde vad vi kunde för att hålla vattenbombarna i luften. Att se Helenes bilder från just de markerna, efteråt, när askan svalnat och landskapet börjat förvandlas, var en stark upplevelse. Jag hade haft min egen koppling till en händelse som var enorm för hela landet, och hennes fotografier gav den en form jag kunde se på och tänka kring på ett helt annat sätt än då, mitt i det.

Det finns också något i hur Helene arbetar som jag bär med mig. Hon stannar i ett ämne under år, återvänder gång på gång till samma platser och låter projekten mogna. Själv har jag aldrig satt upp ett eget fotoprojekt, än mindre hållit fast vid något över längre tid. Att göra ett är ett av mina fotomål för året, även om det, om jag ska vara ärlig, gått sådär med de målen hittills. Kanske är det därför hennes tålamod imponerar så på mig.