Märta Thisner är frilansfotograf baserad i Stockholm, känd för porträtt av musiker, dansare och skådespelare. Hennes signum är den raka blixten, ett hårt och direkt ljus som hon medvetet valt trots att det går mot fotografins konventioner.
Projektet Drunk in Love växte fram under femton år och resulterade i en bok utgiven 2019 och en nominering till Svenska Fotobokspriset. Bland senare böcker finns Baby, om sonens för tidiga födelse, och Mussels, ett porträtt av glaskonstnären Åsa Jungnelius.
Det börjar oftast sent på natten, när blixten tänds i ett mörkt rum. Märta Thisner har kameran med sig nästan jämt, och bilderna blir till nära människor hon redan känner. Hon beskriver sig själv som blyg, och kanske var det just därför kameran blev hennes sätt att komma nära.
Förebilden i konfirmationspresenten
När hon var femton, någon gång i mitten av nittiotalet, fick hon Lars Tunbjörks fotobok Landet utom sig i konfirmationspresent. Bilderna fastnade, och hon bestämde sig för att själv bli fotograf. Hon växte upp i Forsa, någon mil norr om Uppsala, och drömde om storstaden. Fotografin blev vägen dit. Hon gick gymnasiet på Grafiskt Utbildningscenter i Uppsala, flyttade till Stockholm, läste ett år foto i England och gick sedan Fotoskolan i Stockholm. Sedan 2005 arbetar hon som frilansfotograf med uppdrag inom kultur och mode.
Porträtten
Det är framför allt som porträttfotograf hon blivit känd, med en rad samtida musiker, dansare, skådespelare och författare framför linsen. Hon har fotograferat för scener som Dramaten och Cullbergbaletten och för tidskrifter som Dazed och Wonderland. Vägen in i scenkonsten, musiken och modet gick till stor del via vänner från Uppsalaåren som flyttade till Stockholm samtidigt som hon.
Hennes signatur är den raka blixten, ett hårt och nästan onaturligt ljus där allting syns och stunden kan bli både absurd och stark. Det är ett sätt att fota som man enligt fotovärldens regler helst ska undvika, och just därför tycker hon om det. De egna projekten gör hon på film, uppdragen oftast digitalt, och hon arbetar helst spontant i stunden snarare än efter skisser och förlagor.
Drunk in Love
Hennes eget stora projekt växte fram under femton år. Drunk in Love är bilder av vännerna och livet tillsammans med dem, en längtan efter närhet och kärlek, och festen som platsen där allt kan hända. Bilderna är inte arrangerade, och hon har bara fotograferat människor hon har en relation till. Mellan dem fanns en tyst överenskommelse om att hon fick fota. Titeln kommer från Beyoncés låt med samma namn, som hon tyckte passade. Tidigt inspirerades hon av fotografer som Nan Goldin och Ryan McGinley, som på liknande sätt vände kameran mot sin egen krets.
År 2017 fick hon Arbetets museums dokumentärfotopris, vilket gav henne en knuff att slutföra projektet. Boken kom ut 2019 på förlaget Journal, samma förlag som en gång gav ut Tunbjörks Landet utom sig. Inför urvalet hade hon med sig 550 bilder till förläggaren Gösta Flemmings kontor i Grebbestad, där de under ett par dagar valde ut dem som hörde ihop. Texten i boken skrev författaren Tone Schunnesson. Året därpå nominerades Drunk in Love till Svenska Fotobokspriset.
Efter Drunk in Love
Sedan dess har det blivit fler böcker. Baby från 2023 är hennes mest personliga. Hösten 2020 väntade hon och hennes fru barn, och tredje natten i den nya lägenheten började moderkakan lossna. Femtio minuter senare var sonen Björn född, två månader för tidigt. Boken är fotograferad under de veckor som följde på neonatalavdelningen, där de först inte visste om han skulle överleva. Den gavs ut på Puss Publications och Sailor Press.
Året efter kom Mussels, ett porträtt av glaskonstnären Åsa Jungnelius som Thisner följde mellan 2018 och 2024, i ateljén, i trädgården i Månsamåla och vid glasbruket i Kosta. De möttes första gången vid en fotografering inför utställningen Public Luxury på ArkDes 2018. Mussels visades som duoutställning på galleriet Spazio Nobile i Bryssel hösten 2024, och boken gavs ut av Null & Void Books med en dikt av Tone Schunnesson.
Varför jag har med Märta på listan
Jag har egentligen svårt för blixtfoto, men ändå dras jag till just hennes bilder. En märklig hatkärlek, kanske, för det är något i det hårda ljuset jag inte kan släppa.
Själv fotograferar jag sällan människor, och blir det av stannar det oftast vid snapshots. Det jag försöker mig på istället är street, om än med ojämna mellanrum. Kanske är det därför jag fastnar för någon som vågar gå så nära.
Det finaste med Märta är ändå att hon inte bara dokumenterar utan också delar med sig. Baby gjorde hon under de svåra veckorna då hennes nyfödda son låg på neonatal, och att hon fångade det och sedan vågade visa det tycker jag är otroligt fint. Jag har själv många bilder från när mina barn var små, men ju äldre de blir desto svårare är det att få dem att inte protestera.
Och så Drunk in Love. Jag önskar att jag hade haft kameran och fotointresset under mina egna år då livet var en fest. Visst finns det bilder, men de togs utan annan tanke än att vara snapshots. Eller…kanske är det bäst att det inte finns dokumenterat annat än i mitt bleknande minne…
Lämna ett svar