Amsterdam, lördagen den 3 december 1955. Det har blivit mörkt tidigt över Rokin, och i fönstren hos konstnärssällskapet Arti et Amicitiae lyser det. På affischerna som satts upp runt om i staden stirrar en struts rakt in i kameran med näbben vidöppen, och under den står det med feta gemener: world press-photo 55. Inne i salarna hänger bilderna i långa rader, uppnålade på väggarna kant i kant. Det är bilder från elva länder, och herrarna i mörka kostymer går långsamt längs väggarna och stannar framför dem en i taget. Någon håller tal vid ett podium framför en vägg av fotografier, och senare samma kväll sitter fotograferna själva till bords under levande ljus.
Det är en jubileumsfest för en yrkesförening som fyller tjugofem år. Ingen i rummet kan veta att det de firar är början på den största och mest omtalade pressfototävlingen i världen. Sjuttio år senare skulle den ha blivit en institution, med en utställning som varje år reser jorden runt, och med vinnarbilder som många av oss bär med oss utan att veta varifrån vi känner igen dem.
En förening som fyllde tjugofem
Nederländska pressfotografer hade organiserat sig tidigt. Föreningen Nederlandse Vereniging van Fotojournalisten, kallad NVF, bildades 1930, och efter kriget delade den varje år ut ett nationellt pris för årets bästa pressbild. Priset hette Zilveren Camera, silverkameran, och det var en jury av fotojournalister som utsåg vinnaren.
Inför föreningens tjugofemårsjubileum 1955 fick några av medlemmarna en idé. I stället för att bara tävla mot varandra kunde de bjuda in kolleger från andra länder. Det handlade inte om att skapa en världsinstitution. Det handlade snarare om nyfikenhet, och om att få se vad pressfotografer i andra länder gjorde, och kanske också om att få visa upp sig själva för dem. Tävlingen fick heta World Press Photo, och den skulle avslutas med en offentlig utställning i december.
En av dem som drev på var Ben van Meerendonk. Han hade grundat bildbyrån Algemeen Hollands Fotopersbureau i Amsterdam 1945, strax efter befrielsen, och levererade bilder till de flesta större tidningar i landet. Han fotograferade kungahuset, kändisar på Schiphol, vardagen i Amsterdam och bilar som rullat ner i kanalerna. Tre gånger vann han själv silverkameran. Från 1955 till 1969 var han sekreterare för World Press Photo, och det var i hög grad han som höll i det praktiska de första åren.
Fyrtiotvå fotografer från elva länder
Gensvaret blev blygsamt men tillräckligt. Fyrtiotvå fotografer från elva länder skickade in drygt trehundra bilder. Juryn bestod av fem personer, från Storbritannien, Västtyskland, Frankrike, Belgien och Nederländerna. Det var ett västeuropeiskt sällskap, och det säger något om hur världen såg ut för en nederländsk pressfotograf tio år efter kriget.
Utställningen hölls hos Arti et Amicitiae, ett konstnärssällskap som grundats i Amsterdam 1839, samma år som fotografin offentliggjordes i Paris. Sällskapets hus vid Rokin hade fått sin nyklassiska fasad 1855, exakt hundra år tidigare. Det var alltså en plats som var byggd för måleri och skulptur, och där pressbilder inte självklart hörde hemma. Utställningen pågick från den 3 till den 13 december, och den var öppen även på kvällarna, så att de som arbetade på dagen kunde komma.
Utställningen väckte diskussion i de nederländska tidningarna, och den diskussionen kom att följa tävlingen i alla år. Vad är egentligen en pressbild? Är det en bild som berättar en nyhet, eller en bild som är vacker, eller en bild som säger något om hur världen är beskaffad? Juryn 1955 fick ge sitt första svar på frågan, och det var inte det svar som de flesta i dag skulle vänta sig.
En motorcykel i Randers
Den första bilden som utsågs till World Press Photo of the Year var en idrottsbild. Den hade tagits den 28 augusti 1955 vid motorbanan Volk Mølle utanför Randers på Jylland, och den visar en förare som kastas av sin motorcykel under ett motocrosslopp. Fotografen hette Mogens von Haven och var dansk.
Von Haven var född i Randers 1917, så han fotograferade i trakterna där han vuxit upp. Han hade arbetat som frilans i Köpenhamn sedan 1946 och specialiserat sig på två saker som vid första anblicken inte har mycket med varandra att göra, idrott och balett. Men det finns en likhet. Båda handlar om kroppar i rörelse, om att förutse ett ögonblick som bara varar en bråkdels sekund och att vara beredd när det kommer. Senare gav han ut böcker om Det Kongelige Teater och dess balett, och det är kanske dem han helst ville bli ihågkommen för. Men det var en motorcykel som för en stund lyfte från marken som gav honom en plats i fotohistorien.
Bilden är upphovsrättsskyddad och visas därför inte här, men den går att se i World Press Photos arkiv.
World Press Photo beskriver tävlingen som ett världsmästerskap i motocross. Det stämmer inte riktigt med kalendern. Det som då motsvarade världsmästerskapet hette Europamästerskapet, och 1955 kördes inga deltävlingar i Danmark. Ett danskt Grand Prix i Randers kom först året därpå. Exakt vilket lopp det var som von Haven fotograferade är därför oklart, men platsen och dagen står fast.
Det kan verka udda att den första vinnaren blev en idrottsbild, och inte en bild av krig, nöd eller politik. Men det säger något om vad pressfotografi var 1955. Tidningarnas bildsidor var fulla av sport, och en bra sportbild krävde både skicklighet och tur. Att få en hel kropp i luften, skarp och i rätt ögonblick, med en kamera som skulle laddas om mellan varje bild, var ett hantverk som alla fotografer i rummet förstod sig på.
Från motorbanan till skolgården
Redan året därpå hade antalet deltagare fyrdubblats, och nästan dubbelt så många länder var med. I juryn satt för första gången en ledamot från östblocket. Det kalla kriget fanns med i rummet från början, och i de juryer som följde satt ryska och amerikanska ledamöter sida vid sida. Enligt World Press Photos egen historik tog deras röster för det mesta ut varandra.
Vinnaren 1956 var en bild av västtysken Helmuth Pirath. Den visar en tysk krigsfånge som släppts av Sovjetunionen och som återförenas med sin dotter. Flickan hade inte sett sin far sedan hon var ett år gammal. Med den bilden hade tävlingen flyttat från idrottsbanan till efterkrigstidens sår, och den riktningen höll i sig. Året efter vann amerikanen Douglas Martin med en bild av Dorothy Counts, en svart femtonåring som i september 1957 blev en av de första att börja på en tidigare helvit skola i Charlotte i North Carolina, medan vita ungdomar hånade henne bakom ryggen.
Tävlingen var fortfarande en del av föreningen, och föreningen hade ont om pengar. 1960 bildades en självständig stiftelse i Amsterdam, men ekonomin var länge osäker, och några år kring 1960 och 1970 delades inget huvudpris ut. Det var först när sponsorer och tidningar på allvar började se tävlingens värde som den fick en stabil grund. 1965 infördes en egen klass för färgbilder, och under sjuttiotalet växte antalet kategorier till tio.
Årtiondet som blev bilder
Det var under sextiotalet som World Press Photo blev det vi känner i dag. I tävlingen dök de bilder upp som kom att stå för hela kriget i Vietnam. Malcolm Brownes bild av munken Thích Quảng Đức som bränner sig själv till döds på en gata i Saigon 1963. Kyōichi Sawadas bilder av civila som flyr genom floder och risfält, belönade två år i rad. Eddie Adams bild från 1968 av en sydvietnamesisk polischef som skjuter en fånge i huvudet mitt på gatan.
Det är bilder som många kan se framför sig utan att någonsin ha sett dem på en utställning. De publicerades först i tidningar, men det var World Press Photo som samlade dem, satte dem bredvid varandra och skickade ut dem på turné. Därmed gav tävlingen dem också en ny status. En bild som vunnit World Press Photo var inte längre bara en bild som funnits i gårdagens tidning. Den var en bild som världens pressfotografer hade enats om var viktig.
Den mest kända av dem alla belönades för en bild som togs 1972, av nioåriga Phan Thị Kim Phúc som springer naken längs en väg efter en napalmattack vid Trảng Bàng. Om den bilden finns det ett eget nedslag här på sajten, och om den finns det i dag också en strid som tävlingen inte hade kunnat föreställa sig, men mer om den längre fram.
En begravning i Gaza
Den 20 november 2012 stod Paul Hansen, fotograf på Dagens Nyheter, i en smal gränd i Gaza City. Två små pojkar bars mot moskén av sina farbröder, Suhaib Hijazi som var två år och hans bror Muhammad som snart skulle fylla fyra. De hade dödats dagen innan, när ett israeliskt flyganfall förstörde familjens hus. Även deras far dog, och modern och fyra syskon skadades. Bilden av begravningståget utsågs i februari 2013 till årets pressbild. Juryn hade gått igenom drygt hundratretusen bilder, och en av ledamöterna lyfte fram kontrasten mellan de vuxnas sorg och vrede och barnens oskuld.
Bilden är upphovsrättsskyddad och visas därför inte här, men den går att se i World Press Photos arkiv.
Hansen blev den förste svensken att vinna huvudpriset, och det dröjde inte länge förrän bilden ifrågasattes. Ljuset i gränden var märkligt jämnt, nästan som på en målning, och en amerikansk bildanalytiker hävdade att bilden var hopfogad av tre olika exponeringar. Hansen förnekade det. Han förklarade att han framkallat råfilen i flera versioner med olika ljusstyrka för att få fram detaljer i både skuggor och ljus, och sedan lagt ihop dem. World Press Photo lät två oberoende experter granska filerna. De fann att bilden hade bearbetats i färg och ton, men att den inte var ett montage.
Diskussionen handlade egentligen inte om Paul Hansen. Den handlade om en fråga som funnits med sedan december 1955, fast nu i en ny form. Hur mycket får en pressbild bearbetas innan den slutar vara ett vittnesmål och blir en tolkning? Sex år senare gick ytterligare ett av de stora priserna till Sverige, när Pieter ten Hoopen, nederländskfödd och verksam i Sverige, fick priset för årets bildreportage för sina bilder av migrantkaravanen genom Mexiko.
Råfiler och regler
Svaret som World Press Photo valde blev att kräva originalen. Från 2010 måste de som gick vidare till finalen lämna in sina råfiler, och samma år diskvalificerades en pristagare efter att ha retuscherat bort en fot i bakgrunden. 2015 var krisen större än någonsin. Omkring en femtedel av bilderna i näst sista omgången sorterades bort för att de bearbetats för hårt eller manipulerats. Ett förstapris drogs tillbaka sedan det visat sig att en av bilderna i en serie om den belgiska staden Charleroi i själva verket var tagen i Bryssel. Efter det fick tävlingen en etisk kod med tydligare regler.
I november 2023 meddelade World Press Photo att bilder skapade med generativ AI skulle få vara med i en av de öppnare klasserna. Protesterna från fotojournalister var omedelbara, och inom några dagar ändrade sig organisationen. I dag måste alla tävlingsbidrag vara tagna med kamera, och den som använder generativa verktyg diskvalificeras. Samma år hade en tysk fotograf vunnit en annan stor tävling med en AI-genererad bild, något som också finns med i ett eget nedslag.
Vem tog bilden?
Den största frågan i tävlingens historia kom ändå inte från en bildbehandlare eller en dator. Den kom från en dokumentärfilm. I januari 2025 hade The Stringer premiär vid filmfestivalen i Sundance. Den hävdade att napalmbilden från 1972 inte alls var tagen av Nick Ut, den Associated Press-fotograf som bilden alltid krediterats, utan troligen av en vietnamesisk frilansare och chaufför som sålt sina bilder till byrån samma dag.
World Press Photo gjorde en egen utredning av platsen, avstånden och kamerorna. Den 16 maj 2025 meddelade organisationen att den tills vidare upphävde attributionen till Ut. Slutsatsen var att två andra fotografer kan ha haft bättre möjligheter att ta bilden, men att det inte gick att säga vem av dem det var. Priset ligger kvar, och Ut behöver inte lämna tillbaka det. Associated Press, som äger bilden, har gjort två egna utredningar och har inte hittat tillräckliga bevis för att ändra krediteringen. Striden har sedan fortsatt i domstol.
Det är en märklig situation för en organisation som byggt hela sin trovärdighet på att visa sanningen om världen. I sjuttio år har en av dess mest kända bilder burit ett namn som organisationen i dag inte längre vågar stå för.
Världen i World Press Photo
Länge var World Press Photo en tävling där fotografer från Europa och Nordamerika avbildade resten av världen. En studie av alla bilder i tävlingen mellan 1960 och 2020 visade att Afrika, Asien och Sydamerika betydligt oftare visades genom krig och katastrofer än andra delar av världen. 2021 kom bara tre procent av bidragen från Afrika.
Därför gjordes tävlingen om. Sedan 2022 delas den in i sex regioner, och i varje region sitter en jury av fotografer som bor eller arbetar där. Det har gett fler vinnare som fotograferar i sina egna länder i stället för att resa dit. 2026 lämnade 3 747 fotografer från 141 länder in sammanlagt 57 376 bilder, och årets bild blev Carol Guzys Separated by ICE, som visar en far som grips av amerikanska immigrationsagenter i New York medan hans döttrar håller fast i honom.
Bland vinnarna i Europa samma år fanns Sanna Sjöswärd, som belönades i klassen för bildreportage för Engla Louise. Reportaget publicerades i Östgöta Correspondenten och följer en ung kvinna i Linköping som varit svårt sjuk sedan barndomen och som i dag vårdas i hemmet. Att ett av årets pris gick till ett reportage i en svensk landsortstidning säger något om hur tävlingen ser ut i dag, sjuttio år efter att den började som en fest för en nederländsk yrkesförening. Sanna Sjöswärd finns också porträtterad här på sajten.
Sjuttio år senare
Det finns en bild från kvällen den 3 december 1955 som är lätt att gå förbi. Den visar middagen, ett långbord under levande ljus i ett rum med mörka träpaneler. Fotograferna och deras sällskap sitter tätt, och en storväxt man i mörk jacka står vid bordsänden och säger något som får dem att skratta.
Det är en ovanlig bild, eftersom de som brukar stå bakom kameran här sitter framför den. Det säger något om hur det hela började. World Press Photo var inte en idé från en stiftelse, en tidningskoncern eller en regering. Det var en fest som en yrkesförening ordnade för sig själv och sina kolleger, för att få se vad andra fotografer i världen höll på med.
Det mesta i dag är annorlunda. Bilderna kommer inte längre i kuvert utan som filer, de granskas av experter innan priserna delas ut, och den som vinner blir känd i hela världen inom ett dygn. Frågan som de nederländska tidningarna ställde i december 1955 finns ändå kvar. Vad är en pressbild, och vad kan vi begära av den? En motorcykel i luften över en jylländsk motorbana var juryns första svar. Sjuttio år senare letar tävlingen fortfarande efter nästa.
Lämna ett svar