Ett minne som ingen fotograferade

Den 13 april 2023 samlades fotografer, jurymedlemmar och sponsorer i en bankettsal på London Hilton vid Park Lane för prisutdelningen i Sony World Photography Awards. Vinnarna i den öppna tävlingen, där vem som helst får skicka in en enstaka bild, hade offentliggjorts redan i mars. Kvällen var tänkt som en bekräftelse, med applåder, diplom och fotografier från scenen.

En av vinnarna var inte inbjuden att hålla tal. Han gick upp på scenen ändå. Han tackade juryn för att den valt hans bild och därmed skapat ett historiskt ögonblick, eftersom det var första gången en AI-genererad bild vunnit en stor internationell fototävling. Sedan frågade han hur många i salen som hade vetat, eller åtminstone anat. AI-bilder och fotografier borde inte tävla mot varandra, sa han, de är olika saker. ”AI är inte fotografi.” Därför tänkte han inte ta emot priset.

Mannen hette Boris Eldagsen, och bilden han just hade vunnit med hade aldrig funnits framför någon kamera.

Två kvinnor och en hand

Bilden heter The Electrician och ingår i serien Pseudomnesia. Ordet är grekiska och betyder ungefär falskt minne, inte ett minne som blivit oskarpt med åren utan ett minne av något som aldrig hände. Det är också vad serien vill vara. Eldagsen beskriver bilderna som minnen från ett förflutet som aldrig har existerat och som ingen har fotograferat, gjorda i 1940-talets bildspråk.

I svartvitt syns två kvinnor av olika generationer. Den äldre håller sig halvt dold bakom den yngres axel, och in i bilden, från någon som står utanför den, sträcker sig en mans hand. Bilden har något obestämbart obehagligt över sig. Eldagsen har själv sagt att han misstänker att den delvis vann för att mittfiguren är en vacker kvinna.

Han var ingen nykomling i fotovärlden. Eldagsen föddes 1970 i Pirmasens i Västtyskland, studerade filosofi och konst i Mainz och tog kortare vändor till konstskolor i Prag och i Hyderabad i Indien. Han började fotografera 1989 och har sedan 2000 kallat sig fotomediekonstnär, med separatutställningar bland annat på Rencontres d’Arles och vid Edinburgh Art Festival. Det dokumentära låg honom aldrig nära. Under trettio år med kameran var hans mål enligt honom själv aldrig att återge det som stod framför objektivet, utan att göra om det till symboler. Under 2022 började han arbeta med AI-generatorer. Det var, menade han, en logisk fortsättning. Nu behövde han varken modeller, plats eller kamera.

Tjugo steg i DALL-E 2

Bilden gjordes i DALL-E 2, OpenAI:s bildgenerator. I en intervju med den australiska sajten Talking Pictures, publicerad två veckor före galan, gick Eldagsen igenom arbetet steg för steg. Han började med en textbeskrivning av porträttet. Där angav han kvinnornas uttryck och stämning och vilken tid bilden skulle tillhöra, men också sådant som en fotograf skulle tänka på, objektivtyp, slutartid, bländare, ljussättning och komposition.

Sedan började det egentliga arbetet. Med det som kallas outpainting lät han programmet bygga ut bilden utanför den ursprungliga ramen, och med inpainting suddade han bort delar och lät dem genereras på nytt. Den unga kvinnans svarta blus blev en vit klänning. Den äldre kvinnan flyttades in bakom hennes axel. Handen lades till ganska sent, som en tredje gestalt i bilden. Han räknade till 20 steg innan den var färdig.

Eldagsen kallade det ett samskapande där han själv var regissören. Det var, skrev han, inte en fråga om att trycka på en knapp och få en bild, utan om att bygga ett arbetsflöde där den egna andelen växer ju fler beslut man fattar. Lika tydlig var han med vad resultatet var. Han kallade sina verk bilder, inte fotografier. De var syntetiskt framställda och använde det fotografiska som språk. I november 2022 gav han och hans galleri Photo Edition Berlin ut The Electrician i en numrerad upplaga om tio kopior.

Vad arrangörerna visste

Reglerna i Sony World Photography Awards tillät bilder tagna med vilken utrustning som helst. Eldagsen skickade in sitt bidrag i december 2022 utan att säga något om hur det var gjort. Han lämnade in tre bilder ur serien, och han har senare påpekat att de två andra, The Connoisseur och The Deal, bar så tydliga spår av AI att ingen kunde ta miste. Det var The Electrician som gick vidare.

Den 13 januari 2023 fick han beskedet att han var bland de nominerade, och arrangörerna bad om en högupplöst fil, länkar till hans webbplats och Instagram och bildens utställningshistorik. Allt han skickade pekade enligt honom själv rakt mot AI. Den 2 mars fick han veta att han vunnit. Dagen därpå svarade han med ett längre mejl där han förklarade att hans konstnärliga arbete under det senaste året handlat om AI-generatorer, och föreslog en öppen diskussion om ämnet, gärna som panelsamtal. Enligt Talking Pictures erbjöd han också att dra sig ur, så att priset kunde gå till en fotograf. Fyra dagar senare kom ett kort svar om att han fick behålla vinsten. Förslaget om ett samtal berördes inte.

När vinnarna offentliggjordes den 14 mars började journalister fråga hur bilden var gjord. Arrangörernas presstjänst, som enligt Eldagsen inte kände till hans tidigare mejlväxling, bad honom om mer information. Han skickade ett uttalande inom en timme. Det användes inte. Pressen fick i stället ett allmänt hållet citat av organisationens grundare Scott Gray, om att fotografin alltid har förändrats och att tävlingens kreativa kategorier välkomnar experiment.

Det var alltså ingen hemlighet. I slutet av mars berättade Eldagsen öppet om metoden i två intervjuer, i Talking Pictures och i den österrikiska fototidskriften ReVue. Två veckor före galan gick det att läsa hur bilden var gjord, för den som letade.

Här går uppgifterna isär. Arrangörerna, World Photography Organisation, har sagt att Eldagsen före offentliggörandet bekräftade att bilden var ett samskapande med AI och att bidraget därför uppfyllde kraven för den kreativa kategorin. Till The Art Newspaper sa en talesperson att juryn kände till det när den fattade sitt beslut. Eldagsen har själv sagt att han inte vet vilken information juryn hade.

Dagen efter

Eldagsens tal på galan blev kortare än det han skrivit, men han hann med det viktigaste. Han hade, sa han, skickat in bilden som ett spratt för att ta reda på om tävlingarna var beredda på AI-bilder, och det var de inte. Fotovärlden behövde en öppen diskussion om vad som ska räknas som fotografi och vad som inte ska det. Om arrangörerna inte visste vad de skulle göra med priset, kamerautrustning från Sony, kunde de skänka det till fotofestivalen i Odesa i Ukraina.

Ingen från arrangörerna pratade med honom den kvällen, trots att han stannade kvar en halvtimme efter att galan var slut. Nästa förmiddag var hans namn och bild borta från tävlingens webbplats. Samma eftermiddag öppnade vinnarutställningen på Somerset House vid Themsen, och på väggen där The Electrician hade hängt vid pressvisningen kvällen innan satt nu en annan bild. Eldagsen ställde sig och pekade på platsen, och en vän fotograferade honom.

Under några dagar var det mest fotografer i sociala medier som diskuterade saken. Den 17 och 18 april tog The Guardian och BBC upp historien, och efter det spreds den över hela världen. Arrangörerna gick nu ut med ett uttalande. Eftersom Eldagsen valt att avstå från priset och medvetet försökt vilseleda dem, skrev de, kunde de inte längre föra någon meningsfull dialog med honom. Eldagsen svarade med att publicera hela sin mejlväxling med arrangörerna i kronologisk ordning på sin webbplats.

Fem negativ och en flicka på dödsbädden

Frågan om vad som får kallas fotografi är nästan lika gammal som fotografin. Redan 1840 iscensatte Hippolyte Bayard sitt eget självmord framför kameran, i protest mot att Daguerre fått all ära för uppfinningen, och skrev på baksidan att den drunknade mannen var han själv. Det var en lögn, men en lögn där ljus från en verklig kropp hade fallit på papperet.

Sjutton år senare blev frågan konstnärlig. År 1857 visade den svenskfödde fotografen Oscar Rejlander The Two Ways of Life på konstutställningen Art Treasures i Manchester, en allegori över dygd och last sammanfogad av ett trettiotal negativ i en enda kopia. Drottning Victoria köpte ett exemplar. Året därpå ställde Henry Peach Robinson ut Fading Away, en ung kvinna som håller på att dö, omgiven av sin familj. Bilden var kopierad från fem negativ och hade ställts upp med modeller. Många betraktare blev djupt gripna. Andra tyckte att det var smaklöst att visa döden så, och ännu fler blev upprörda när de förstod att scenen var byggd och sammanfogad. Ett fotografi skulle visa det som hade hänt, och det här hade aldrig hänt.

Det är lätt att se The Electrician som en fortsättning på den traditionen, och på sätt och vis är den det. Både Robinson och Eldagsen byggde en scen som aldrig ägt rum, och båda arbetade i flera lager. Skillnaden är ändå avgörande. Robinsons döende flicka var en frisk modell, men hon fanns. Hon låg i den stolen, och ljuset från henne nådde glasplåten. Eldagsens kvinnor har aldrig suttit någonstans. Det enda som har funnits är orden som beskrev dem.

Våren när bilderna lossnade

Eldagsen var inte den förste som vann en tävling med AI. I september 2022 hade Jason M. Allen tagit första pris i kategorin för digital konst vid delstatsmässan i Colorado med Théâtre D’opéra Spatial, en bild gjord i Midjourney och efterbearbetad i Photoshop. Det blev ett ramaskri bland konstnärer, och året därpå vägrade den amerikanska upphovsrättsmyndigheten att registrera verket, eftersom den största delen av det inte var gjort av en människa. Men Allen hade tävlat i digital konst. Eldagsen tävlade i fotografi.

Tidpunkten gjorde resten. Dagen efter att vinnarna i Sony World Photography Awards offentliggjordes, den 15 mars 2023, släppte Midjourney sin femte version, och med den blev det plötsligt enkelt att göra bilder som såg ut som pressfotografier. Inom en vecka cirkulerade påhittade bilder av Donald Trump som greps av polis, och strax därefter en bild av påven Franciskus i en vit dunjacka som många trodde var äkta. Samma månad visade ett experiment på Reddit att Samsungs telefoner fyllde i kratrar på månen som kameran aldrig hade sett.

Eldagsen sa själv i intervjun med Talking Pictures att det inte var reklamfotograferna han oroade sig mest för. Det var fotojournalistiken, som riskerade att drunkna i en flod av falska dokumentära bilder.

Promptografi

Om AI inte är fotografi, vad är det då? Det var nästa fråga, och Eldagsen ägnade de följande veckorna åt den. Den 19 april skrev han att han fastnat för ett ord som den peruanske fotografen Christian Vinces föreslagit på Facebook, promptografi. Det knöt bilden till hur den blivit till, genom en prompt, alltså en textinstruktion. Det täckte också sådant som inte ser ut som fotografier alls, AI-bilder som liknar målningar eller tredimensionella modeller. Ett annat förslag som cirkulerade, syntografi, avfärdade han med att det fick honom att tänka på syntetkläderna och syntpopen från sin uppväxt.

Det viktiga för honom var inte själva ordet utan skillnaden det markerade. Det fotoliknande hade enligt honom lösgjort sig från fotografin och blivit något eget, och utan ett språk för skillnaden skulle tävlingar, festivaler och museer inte kunna skriva några regler.

Flamingon utan huvud

Ett år senare kom svaret från andra hållet. Tävlingen 1839 Awards, som bär fotografins födelseår i namnet, hade 2024 infört en egen kategori för AI-genererade bilder. Fotografen Miles Astray skickade in ett riktigt fotografi av en flamingo som stod med huvudet så gömt mot kroppen att fågeln verkade sakna det. Han kallade bilden F L A M I N G O N E. En jury med bedömare från bland andra New York Times, Getty Images och Christie’s gav den tredje pris, och publiken röstade fram den som sin favorit.

När resultatet blev känt i juni 2024 berättade Astray vad han gjort och diskvalificerades. Arrangörerna skrev att bilden inte uppfyllde kraven för en kategori för AI-bilder, men att de förstod budskapet. Han hade, sa han själv, velat visa att naturen fortfarande kunde slå maskinen.

Bilden är upphovsrättsskyddad och visas därför inte här, men den går att se i PetaPixels artikel om tävlingen.

Det var Eldagsens experiment i spegelvänd form, och det visade samma sak. Inte ens de som bedömer bilder för sitt yrke kunde längre avgöra med blicken vad som var vad.

Gjort med ljus

I intervjun med BBC sammanfattade Eldagsen sin hållning i en enda mening. Fotografi görs med ljus. Det är en enkel definition, och den är äldre än ordet fotografi. Den täcker Bayards falska självmord och Robinsons döende flicka, eftersom det fanns människor där som ljuset kunde falla på. Den täcker inte The Electrician.

Det är kanske därför bilden fortfarande känns obekväm, flera år efter att diskussionen svalnat. Den lånar allt från fotografin, kornet, ljuset, tiden och den stilla blicken från 1940-talet, och gör anspråk på det som fotografier alltid har haft, att någon en gång stod där. Men det finns ingen kväll och inget rum där de två kvinnorna satt, och ingen elektriker utanför bildkanten. Det är, precis som seriens namn lovar, ett minne som ingen fotograferade.

Priset tog Eldagsen aldrig emot. Det han ville ha fick han ändå, en fråga som i dag står på allt fler tävlingsformulär. Var fanns det en kamera?